dunderhugo

COHEN BÄST MED SIN GITARR

”Mitt rykte om att vara en kvinnans man var ett skämt, som fick mig att skratta bittert alla de tusen nätter jag tillbringade ensam”, sa Leonard Cohen i filmen ”I'm your man” härom året. Att han är en av de män som får mig att betvivla på heterosexualitetens bojor beror kanske mer på min beundran för hans person än på den rent fysiska attraktionen. Men alla de som på onsdagskvällen satt i ett nästintill fullsatt Globen och såg honom jogga in i svart kostym, lyfta den svarta hatten från huvudet, trycka den mot bröstet och bugaa sitt gråsilvriga hår mot oss, måste nog hålla med om att det är svårt att hitta exempel på en annan 74-åring med större sex appeal än just Cohen.
Leonard Cohen är för de flesta mest just det, en ladies' man. En Julio Iglesias i tretakt och moll. Vilket ju alla som tagit sig tid, alla som har vågat höra hans sotade ord om kvinnan, vänskapen, desperationen, gud, samt världen och dess undergång, vet är ett missförstånd. Cohen har aldrig försökt förföra i sina texter och i sin musik. Inte i förförelsens egentliga betydelse. När han sjöng ”And everything depends upon how near you sleep to me” i Take this longing en gång för trettio år sedan så var det aldrig en raggningsreplik, utan ett sätt att förklara kärlekens betydelse i livet.
Leonard Cohen är pophistoriens store kärleksuttolkare. Och här står han på Globens scen och verkar uppriktigt tacksam och rörd över publikens välkomnande.
Precis som på konserten i Helsingborg i juli är volymen så låg att man till en början sträcker lite på sig för att vara säker på att höra allt. Framförallt i den öppnande Dance me to the end of love så saknar jag bastonerna i bröstet, den där känslan som ofta kan lyfta konserter från skivinspelningar. Å andra sidan är ljudet perfekt balanserat, man hör alla instruments varje liten ton, vilket i ett sådant här sammanhang mycket väl kan vara att föredra framför de extra hjärtslag en kraftfull bas kan ge en.
Första halvlek är identisk med den i Helsingborg. Och för oss som även såg den konserten blir det ju onekligen en smula förutsägbart. Halvleken består dessutom huvudsakligen av låtar från "I'm your man" och framåt, låtar som står sig bättre i sina albumsammanhang än var och en för sig själva. Till och med Bird on a wire är klädd i ett arrangemang som den var hämtad från ”The Future” och inte från hans ”Songs from a room” som kom tjugo år tidigare.
Här hittar vi också själva essensen till problemet som Cohen idag har som artist: han plockar upp gitarren alltför sällan. När han sjöng Bird on a wire på ”Songs from a room” 1969 (fast ännu mer på hans ”Live songs” något år efter) så var det en låt som alla singer/songwriters nog skulle önska att de hade skrivit. Med sitt enkla tonspråk och sitt lika enkla men effektiva gitarrspel, blir samma låt här en saggig sak som man befarar ska förlora all styrfart i vilken sekund som helst. Men så var det redan för femton år sedan, så det är i sig ingen överraskning. Men jag blir ju helt klart sugen på att leta syndabockar, för inte kan det väl vara den gode Leonards fel? Utan att leta särskilt länge så hittar jag två möjliga bara jag blickar upp på scenen. Basisten Roscoe Beck är musikalisk ledare och jag litar inte på honom. I kören står Sharon Robinson som förvandlade det annars fina låtmaterialet på ”Ten new songs” till en nästan outhärdlig syntsörja. Faktum är att det under den över tre timmar långa konserten bara finns en (1) låt som faktiskt går snabbare än skivinspelningen, nämligen Closing time precis mot slutet.
Så i pausen är det ju mer ett ”jajo, det låter fint” än några större glädjeyttringar från mig och mitt sällskap.
Men under pausen händer det något. Om jag känner herr Cohen rätt så kan det mycket väl vara en slurk whisky, eller en konjak. Han kommer ut och trycker på en tangent på sin lilla svarta synt som har följt honom under de senaste tjugo åren, och det inbyggda trum- och baskomp till Tower of song puttrar igång. Tower of song har blivit lite av hans signatur. Det var den enda låten han själv framförde i den tidigare nämna filmen ”I'm your man” förra året, då kompad av U2. Och när han valdes in i rockens Hall of Fame tidigare i år så bestod den största delen av hans tal av en recitation av texten till just den sången. Och i detta avskalade sammanhang, hans lilla synt, hans tre körsångerskor och Neil Larsons knappt märkbara syntmatta längst bak, blir det ett av kvällens mest förtätade ögonblick. Han får en ovation värdig den största jazzmusiker för sitt lilla pianosolo med högerhanden – "Oh, you're very kind" – och han får en ännu större ovation sekunderna efter, en ovation av kärlek, en ovation som tack för alla år och alla sånger, till hans hybrisaktiga (men egentligen mer självdistanserade) textrad ”I was born like this, I had no choice, I was born with the gift of a golden voice”.
Och det är efter det som det händer. Cohen drar på sig gitarren och låter den hänga kvar där. Avalanche slog en gång i tiden an den mörkast tänkbara tonen som första låt på ”Songs of love and hate”. En albumtitel som är menad på hundra procents allvar, klart sluttande mer åt ”hate” än åt ”love”. Vad Avalanche exakt handlar om vet jag inte, jag har hört förklaringar om både gamla kärlekar och om kokainmissbruk, men att den är en av Cohens starkaste ögonblick som låtskrivare anser jag vara självklart. Så står han där i en ensam strålkastares ljus, ensam med sin gitarr och nitar in varje litet ord i våra pannor. Och han är så bra så att man nästan önskar livet ur resten av bandet. Eller i alla fall en redig matförgiftning, så han kan få stå kvar där, ensam med sitt karaktäristiska flamencogitarrkomp, och berätta för oss om livet sett ur sin allra svartaste och mörkaste håla. Utan allt det där andra. Allt det där andra som inte är bara han själv.
Eller så kan Neil Larsons hammondorgel få vara med, och Sharon Robinson och de två andra i kören – ”the sublime Web Sisters” – så länge de handskas med låtarna exakt så underbart känsligt som de gör med Suzanne precis därefter.
Och kanske, kanske kan bandet få vara med också, men då måste de göra som i The Partisan: ett nytt arrangemang, men som är akustiskt och piggt i sin livliga tvåtakt och kanske kvällens bästa låt.
Men inte fan får de vara med om de ska envisas med att spela en låt som ”Boogie Street”. En låt som endast finns med för att Sharon Robinson ska få glänsa, som ett tack för det mångåriga samarbetet med Cohen. Att låten är tråkigare än att vänta på tunnelbanan tycks alla inblandade ha glömt bort.
Så hänger han av sig gitarren igen, men lyckas ändå göra sin bästa version av Hallelujah hittills - vilket dock säger mer om hans tidigare versioner än något annat - tack vare att han vågar riva i det där bröstköttet som inkapslar hjärtat. Han läser en av sina dikter och visar upp sin stora styrka som både poet och som berättare. Den går över i Take this waltz som är innerlig och vacker. So long, Marianne svänger bra mycket bättre än jag minns från Helsingborg. Och First we take Manhattan svänger något fantastiskt mitt i sin domedagsstämning. Famous blue raincoat är trogen sitt original och som alltid svidande vacker. If it be your will lämnar han helt över till de båda systrarna Webb, som gör det tydligt vilken fantastiskt låt det är. Precis som Antony ("Antony & The Johnsons") också har gjort. If it be your will är en bortglömd pärla i Cohens sångskatt.
Efter att ha blivit inropad tre gånger så plockar han åter upp gitarren för att avsluta med I tried to leave you, vilken väl helt ärligt är bättre som skämt än som låt.
Under andra halvan av konserten visar Leonard Cohen att han är allt annat än en föredetting, att han fortfarande kan vara fullständigt briljant när han så önskar.
Att han tar gitarren på ryggen och åker världen runt ensam nästa gång kommer nog dock alltid att förbli en dröm att trösta sig med alla de tusen nätter man kommer tillbringa ensam.

Lite referensvideor:

Leonard Cohen - Avalanche


Antony - If it be your will


Leonard Cohen & U2 - Tower of song

Vad har jag för kön? Vad är jag tvingad att leva med på grund av det? Baserat på det?
Vilket kön vi har definierar oss som människor mer än något annat. Med det menar jag inte att det är någon sorts naturlag, att könet gör oss till de människor vi är. Könet bestämmer hur vi ses på, och det är som definierar vilka vi är. Intrycket vi ger människor – det första intrycket, eller intrycket folk får efter tio års vänskap – är det som definierar oss. Alla människor ser på oss på olika sätt, alla de talen tillsammans, plus det talet som är hur vi ser på oss själva, blir summan av vilka vi är.
Det är därför man kan säga att det är könet som definierar oss mer än någonting annat. Från den absolut första anblicken så delar vi in en människa i olika fack. Ju mer vi ser av människan, ju mer vi hör vad den säger, hur den rör sig, hur den lyssnar, ju mer vi lär känna människan, desto mindre och mer finstilta fack lägger vi den i, det är det som är att lära känna en människa. Det första facket är de två största, där vi antingen lägger folk i man eller kvinna. Det är det första man gör när man träffar en person. Därifrån så bygger man på facken, men de är alla förgreningar utifrån detta första grundläggande fack; könet.
Det är skönt för oss, det är en trygghet, att inga människor är så svårdefinierbara att vi inte kan lägga dem i något fack alls. Och könsfacket är så enkelt och behändigt eftersom det är så tydligt, det är svårt att ta miste på. Så om ni därför har undrat varför vi reagerar så starkt (förvåning, skratt, nyfikenhet, irritation och dylikt) när vi stöter på någon som vi inte direkt kan placera i rätt könsfack, så är det alltså därför; det stör vår automatiska definiering av människor, vår trygghet som vi eftersträvar i alla situationer.
Hela våra liv är alltså förgreningar utifrån våra kön. Om jag ska fortsätta vara metaforisk (vilket jag inte alls är säker på att jag borde göra) så är vårt kön stammen på trädet, och grenarna är allt annat vi är och gör. Vi kan i stort välja hur grenarna ska växa, men grenarna växer ju alltid från stammen som är könet, som är det sätt vi har blivit behandlade sedan spädbarnsålder.
Om det manliga och det kvinnliga trädet står bredvid varandra, så har på sistone (30-40-50 år alltså) det kvinnliga trädets grenar börjat växa inne bland mansgrenarna. Kvinnan har börjat göra anspråk på det som alltid har varit manliga förmåner. Vilket är bra och förståeligt, eftersom mannen av tradition alltid har varit högstatus. Kvinnan gör anspråk på det traditionellt manliga eftersom det är där makten, äran och medaljerna finns. Det är en naturlig följd på att de fysiska skillnaderna mellan könen blir allt mer obetydliga, i arbete och i meningsskiljaktigheter. Ytterst få jobb idag kräver att man har en muskelstyrka som enbart män besitter. Allt färre exempel på två personer som tycker olika saker, slutar med att de börjar puckla på varandra (detta är dock inte på något sätt ett inlägg i debatt om gatuvåld, våld i hemmet, våld mot kvinnor och så vidare, ville bara klargöra detta).
Detta leder mig hyfsat rakt på mitt egentliga ämne, som dock inte på något sätt är det största och viktigaste ämnet inom genusvetenskap och jämlikhet, men ändå så pass intressant och underutvecklat att det absolut förtjänar sin uppmärksamhet och diskussion. Det handlar om tjej- och killmode. Dam- och herrmode.
Redan i begreppet tjej- och killmode (som jag härmed väljer att benämna det) ligger så mycket absurdism att jag har svårt att destillera ner det till en vettig start, men en bra öppning är att ställa sig frågan: varför existerar det tjej- och killmode? Varför är kläder uppdelade i ett tjejmode och ett killmode? Ska först ge svaret som man kan kasta sig med för att undvika den riktiga frågan: det finns olika kläder för könen eftersom vi olika fysiskt byggda; män är i regel längre och i allmänhet större, kvinnor är kortare, mindre, har bröst och proportionerligt till den övriga kroppen sett större höfter. Man behöver olika storlekar alltså, och i vissa fall olika passformer. Men det är just en storleksfråga, och inte en modefråga.
För självklart har modet med könsroller att göra. Såklart. Jag läste en annan bloggare härom nyssens som skrev om sjutton- och artonhundratalet och de där tiderna, där det verkligen låg i mansrollen att klä sig vackert och färggrant, kunna föra sig med grace och så vidare. Peruker och puder och hela paketet. I slutet av artonhundratalet i och med industrirevolutionen så växte det nya mansidealet fram. Män som var arbetare, lyfte tungt, blev smutsiga, tjänade pengar och försörjde familjen. Då hade man inte så mycket för att ha färggranna kläder minsann. Funktionella, mörka kläder skulle man ha, funktionalism.
I och med att industrialismen kom så fasades också den gamla bonderollen ut, där kvinnan lade ner nog så mycket arbete för att få gården att gå runt. När männen i hög grad började arbeta (industri- och kroppsarbete) och tjänade lön behövde man inte längre dra upp sina egna grödor för att koka soppa på. Med dessa pengar kunde mannen försörja familjen, och kvinnans uppgift blev i allt högre grad att ta vara hemma och sköta hushållet och barnen, samt vara till mannens nöje efter sin långa arbetsdag.
Så lite förkortat kan vi väl säga att det är därför vi idag har det klädmode vi har. Mannen har arbetsföra kläder i färger där smutsen inte syns, eftersom det är typ den enda bilden av framgångsrika och pålitliga män vi har, som kan försörja en och ta hand om en. Kvinnan har ett mode som går ut på behaga männens ögon. Kvinnan ska vara fin, snygg, sexig och åtkomlig. För det har hon i vår sinnesvärld alltid varit.
Som jag skrev tidigare så gjorde kvinnorna på sextio- och sjuttiotalet seriöst anspråk på makten, som låg hos männen. Kvinnorna började jobba i allt större utsträckning, tjänade sina egna pengar och blev allt mindre beroende av mannen. I och med detta började kvinnorna även erövra männens symboler av makt, till exempel männens klädmode. Man började ha byxor och kastade det tidigare kjoltvånget på arbetsplatser i elden.
Idag kan kvinnor ha på sig vilka kläder de vill, de har lyckats i det avseendet. Inga kläder är vikta åt männen längre. Kvinnan har brutit ner männens klädstatus. Men att kvinnan fortfarande har en lågstatusroll i samhället jämförelse med mannen råder det inga större tvivel om. Man kan fortfarande inte säga till någon förälder att deras son är en riktig flickpojke, även om man bara menar gott; att pojken då skulle vara i kontakt med sitt emotionella liv, samt ha andra ”kvinnliga” begåvningar. Nej, att vara flickpojke är bara att vara en fjolla, från två års ålder, till vuxen ålder. Vi ser alltså ner på kvinnligheten, rankar den lägre. Att man var pojkflicka när man var liten däremot, hör man fortfarande tjejer säga lite då och då med stolthet i rösten.
Kvinnans roll i dagens Sverige är alltså fortfarande så eftersatt att det ses ner på en man som då sänker sig till kvinnans nivå, genom att föra sig, eller ha på sig något som traditionellt är kvinnligt.
Att det är att nedvärdera kvinnan är ju klart, men vad innebär det här för mannen då? Är det bara kvinnan som är förlorare i det ickegenustänkande samhället? Svaret är såklart nej på denna ledande fråga. Genusvetenskap är inte detsamma som jämlikhet och handlar således inte om kvinnans kamp för rättvisa. Det handlar om att sudda ut begreppen kvinnlighet och manlighet, och de saker  som  man förväntas vara på grund av vilket kön man tillhör. Och i det är även mannen enormt stora förlorare. Mannen som ju till exempel helt klart och tydligt har stora problem i kontakten med sina egna känslor. Mannen gråter till exempel extremt litet. Tänk er själva, denna grundläggande sak hos människan, något som är så grundläggande att behovet måste stå i epitet till det, det behärskar inte mannen. Mannen har aldrig fått lärt sig att gråta ordentligt. Det är hemskt. Gråten och skrattet ligger på vardera sidan om varandra, och alla ni som har fått uppleva när gråtet övergår i skrattet, och den smått fantastiska känslan, måste förstå att gråten måste finnas för att skrattet ska få leva fritt. Men det är elementärt.
Behovet av bekräftelse är också mänskligt elementärt. Behovet av att någon tycker om en, att någon tycker att man är fin, att man är bra, snygg, rolig, etcetera. Hur många män tror ni hemma kan titta sig själva i spegeln efter att ha tagit på sig ett nyinköpt klädesplagg och tänka: ”vad jag är fin idag”. Hur många män kan ta på sig något när de ska ut på krogen som får folk att vända sig om efter dem på gatan, på tunelbanan, i krogkön?
Män känner sig aldrig fina. Det är inte män förunnat. Vi kan se stiliga ut i kostym. Eller tuffa ut i jeans. Är det någon som tror att mannen inte har det behovet? Att vara fina? Jag vet inte, det låter konstigt. Men att som man överhuvudtaget hitta klädesplagg som ens går utanför grå- och beigeskalan är i princip omöjligt.
Så vad gör jag då som man, om jag har det behovet? Vad tar jag på mig för att få känna mig fin? Vad gör jag med den där känslan, att kjol verkar vara det skönaste och det finaste plagget man kan ha på sig? Ja, det är väl enkelt, jag tar väl på mig kjol.
Men jag ska inte tro att det inte är komplikationsfritt.
Hur kan det var så? Att på grund av att man skulle vilja känna sig lite fin någon gång, att man tycker att kjol är ett fint plagg – hur många killar som helst tycker ju som jag, att kjol är fint, på tjejer – varför skall en kjol som jag tycker är fin, förvandla mig till en outsider i samhället, ett begrepp, en diagnos, en avvikelse? Hur kan man vara transvestit för att man tar på sig en knälång svart kjol? Det är man såklart inte – för det handlar inte om att vilja vara en tjej, det handlar om att få växa sina grenar lite in i tjejträdet, att få låna några av deras fördelar; att få känna sig fin. Eller att få ha på sig ett svalt plagg om sommaren som inte är det alltför vackra plagget shorts. Men ändå skulle jag aldrig kunna ta på mig en kort kjol i någon färg och gå ut på stan utan att folk skulle tro att jag antingen var transvestit, eller ha klara transvestitiska drag.
Jag har inte transvestitiska drag. Däremot gillar jag kjolar. För att det är så fint. Och så skönt.
Så hur gör vi då? Hur gör vi så att män kan börja dra på sig kjol utan att betraktas som en outsider? Det bästa vore ju om det fanns något enkelt knep, någon liten tjuvväg man kunde ta, så man kom dit snabbt. Men jag ser tyvärr inte vad det skulle vara.
Det enda sättet är att vänja in det svenska folket i kjolar på män är att börja ha kjolar på män. Vi måste kvotera in den manliga kjolen i samhället, för annars kommer folk aldrig att vänja sig, aldrig att lära sig.
Någon kjolkvoteringslag inser jag väl dock inte vara nära förestående. Så det är alltså upp till oss, det får bli vår ensamma, långsamma kamp. Vi måste dra på oss kjolarna för att visa att det är vår rätt.
Det finns några som har frågat om det är ett statement från min sida att ha kjol. Och jag har sagt nej, det är det egentligen inte, men det blir det ändå, eftersom jag vet att jag avviker. Eftersom jag vet att jag provocerar, eftersom man så tydligt ser folks blickar, och ibland även folks miner. Så det är klart att det blir en sorts statement, för jag har egentligen inte alls någon lust att bli uttittad för att folk inte tycker jag ser klok ut. Men jag vägrar acceptera att folk inte tycker jag ser klok ut bara för att jag faller utanför inom den manliga ramen. Om jag skulle ha jävligt fula kläder på mig så hade jag fått acceptera att folk inte tycker jag ser klok ut, men en kjol som är snygg på en tjej ska inte automatiskt bli ful för att den sitter på en kille. Då är det inte längre mitt problem, utan då är det betraktarens problem.
Så om ni någon gång undrar varför ni allt oftare ser mig i saronger och kjolar så är det alltså därför.
För att jag tycker det är så himla härligt att känna mig fin.

När han blir trött så blir han först varm uppe vid öronen. Sprider sig ner till axlarna. Jag lägger mig på rygg, han ligger på min mage och borrar in näsan i min hals, jag kliar honom på ryggen, som min pappa brukade göra. Han blir kokhet ner över ryggen och hans huvud är som ett element som gör att jag får en svetttår i ögat som svider härligt. Han håller på och rör sig en massa och jag kan inte se om han sover, men jag lägger ner honom bredvid mig i soffan, på kudden jag ligger på, han tittar på mig och jag säger att vi lägger oss såhär istället. Jag hamnar med armen under honom och han sover. Jag ligger kvar en stund och tittar på honom, frigör mig sen, för han har överfört all sin värme till mig.

När jag i tisdags var och sa hejdå till mitt jobb som jag slutade förra veckan, så kom minstingen på dagis framtultande och la ett paket i mitt knä, från honom och hans familj. Hela scenen var mycket rörande.
I paketet så fick jag Mods-triologin, vars existens jag alltid vetat om och varit nyfiken på. Men det har inte riktigt blivit av liksom. Jag har inte vetat bättre.
Älskade Kenta - Älskade Stoffe!
Inte visste jag att Kenta ens hade varit så ung, någonsin. Och Stoffe kände jag inte ens till, hans sneda leende och hesa röst. 18 och 17 år i en lägenhet på Regeringsgatan. När de letar fram en slatt körsbärsvin bland tompavorna under diskbänken, som de smuttar på till frukost. När Kenta ropar till Stoffe i andra rummet och frågar om han vill ha halva mackan, och Kenta har svårt att dela på knäckebrödsmackan, eftersom den är så liten. Men han gör det och lägger ena halvan på Stoffes plats och bryter av en liten bonusbit och lägger dit, han måste tyckt Stoffes del var för liten. Kenta tvättar håret i en balja och värmer vatten på spisen och ropar på Stoffe som får komma och hjälpa honom skölja.
Älskade Kenta - Älskade Stoffe!
Tänk om jag hade vetat vilka ni var medan ni fortfarande levde.

Ett av de främsta argumenten jag hade för att övertyga mig själv om att jag skulle lägga ner tämligen många pengar på att skaffa mig en dator, var att jag skulle kunna sitta på kafé och skriva. Det har alltid varit min idealiska idylliska bild på hur den perfekta arbetsmiljön skulle se ut. Sitta med en kopp kaffe och en smörgås i sin lilla egna värld i den stora världen, med sorl som en kuliss, utan att man uppfattar ord som stör ens hjärnkapacitet.
Så nu sitter jag här, för första gången. Och det är väl ungefär som jag hade tänkt mig. Förutom att jag sitter i betydligt hårdare än de där mjuka fåtöljerna som jag hade placerat ut i min fantasi.
När jag blir student så ska jag verkligen sitta såhär med. Och suga på en påtår i flera timmar i min fattiga tillvaro. Men än är jag rik, så då dricker jag bara espresso efter espresso ur guldkopp. Såklart. Man är ju inte ett jävla jon! Liksom...
Det är mycket småfolk här. Sommarlov och sånt. Och varmt väder. Kidsen sätter sig på kafé och dricker milkshake och slurpar med sina sugrör. Vilket man knappt kan skriva utan att låta som en fulgubbe. Märkte jag just. Men jag tänkte mer "Disney Girls" med Beach Boys. Och om den bara hade funnits i en riktig version på youtube så hade jag länkat den nu. Men det gör den inte, så ni får väl ladda ner eller nåt.
Men utanför fönstret sitter det en tjej i BD-tröja och vit fluga. De ser man inte så ofta nuförtiden. Pandatjejerna. Jag trodde alla pandatjejer hade blivit vuxna och börjat plugga på Handels, och att det var deras lillasyrror som hade tagit över pandarollen, fast som emosar istället, och börjat på lyssna på ungefär likadan musik som pandorna, fast dålig. Eller har jag missuppfattat allt nu igen? Jag börjar bli gammal, det känns verkligen. Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Som i vintras när jag och några försökte reda ut emobegreppet. Vilket inte gick något vidare. Men sen upptäckte jag att alla andra typ var lika förvirrade som vi, så då gjorde det inget längre.

Nä, jag tror jag ska hem och ut och springa. För första gången på... drygt två år. Om jag har några skor förstås. Vilket jag inte tror jag har när jag tänker efter.
Attans.

Jag har under en ganska lång tid nu försökt att förbättra mitt liv. Flera år faktiskt. Det har något med att göra att ta bort alla saker som man ogillar med sig själv. Alla ens svaga sidor. Alla saker som gör att man inte är sådär tiptopbra som man gärna vill vara. Allt ont som händer en, som nog inte är ett resultat av en värdslig sammansvärjning mot ens person, utan förmodligen snarare är ett resultat av ens egna tillkortakommanden.

Det svåraste med att det händer något bra i ens liv är hur man hanterar det efteråt. Hur gör man för att konservera den där känslan av välbefinnande och gott självförtroende, så det inte bara blir ett enda stort "Jaha, och nu då"?.

Det är som Jesper Juul skriver i sin bok om barnpsykologi, "Ditt kompetenta barn" (som även duger bra som läsning för oss vuxna), att beröm egentligen bara höjer vårt självförtroende, inte vår självkänsla. Självkänslan tar snarare stryk av beröm. Så vad gör man då när självförtroendekicken börjar sjunka bort?

Inte mycket antar jag. Förutom att längta efter den igen. Den kanske hjälper en och ens drivkraft att förflytta sig framåt, att nå dit igen, till det stadiet.

Men problemet kommer ju att bestå, man ska inte tro något annat.

För jag fick en sån glad överraskning idag. Den bästa på länge. Sådär bra att man inte ens hinner ta del av den, för man måste berätta den för alla andra så fort som möjligt. Som tur var hade jag mina fina två syskon på andra sidan msn-et att ventilera min lycka för direkt. Sen skickade jag en massa sms. Sen ringde jag en som jag har en tendens att fortfarande berätta alla goda nyheter för. Men hon svarade inte.

Sen försökte jag bli full, för att bevara den där goda känslan lite längre, men det gick inte riktigt. Var egentligen inte så sugen på fyllan. Men jag är inne på min sista slurk Madeira just nu i alla fall.

Sen sen sen hade jag en bra session på msn med en av de där som man har så mycket undertryckt för. Det var fint. Men sorgligt. Det blir lätt det. En salig blandning av kärlek och sorgsenhet. Bitterljuvt, antar jag.

Hela jag är en okry massa.
Jag tror att det dessutom knappt är virus, utan bara utmattningsokryhet.
Jag som vilar och vilar och vilar.
Men jag anar att det är att jobba fem dagar i veckan som gör min vila ofullständig.
Men snart är det valborg, och då är det bara påt igen.
Vilandet.
Imorgon barnalös planeringsdag.
På tisdag kort öppningsdag.
På onsdag dagförehegldaghalvdag och sen ledig.
Jag funderar på om jag kan hinna med både korpfotboll och körrepetition imorgon.
Det är ju valborg snart, och då gäller det att vara med på repetitioner om man sjunger manskör.
Minsann.
Jag tror jag får dyka upp där en timme sent, svettig och grusig.
Idag tårtkalas hos El Ninjo.
Om jag inte nyser bort allting, som Lilla Anna.

Miniatyrflaskan vin blir iskristaller i mitt vintriga kylskåp. Jag vänder den upp och ner och ser dem tumla runt därinne. Mitt kylskåp förvandlar mitt liv och det jag äger till frost. Jag hugger i olivplåtburken med gaffel så att jag kan få någon middag. Jag lever som förr i tiden i mitt lilla skrymsle som var för litet långt innan jag sa till någon att det var det. Men jag lägger vinflaskan mellan mina ben mot den heta undersidan av min dator, för det är alltid mitt skrymsles varmaste plats. Snart skall vi vara smälta, vinet och jag.
Och så sms:ar jag med dåtiden. Som jag pratade med på telefon tidigare. Telefonsamtalen som i dåtiden förstörde kärlek. Det är i alla fall vad jag tror. Så pratar vi i telefon igen, och jag tänker på att jag alltid glömmer bort hennes dialekt. I mitt huvud låter hon aldrig som hon verkligen gör, vilket är konstigt. Jag har inga svar. Men hon brukar ligga på mitt nattduksbord om kvällarna och ge mig dålig sömn. Jäkla dåtid. Jäkla polisonger.
Vinet har smält nu, men det är så kallt att det ilar i fyllningarna. Jag lyssnar på Kent från urminnes tider. Jag undrar hur jag hade det då. Jag önskar att jag minns hur jag mådde då. Jag önskar att jag kunde få känna så igen för att se om nostalgin är någonting för mig.
Jag trycker läpparna lätt mot din hals.
Och samtidigt skriver jag så mycket som handlar om annat.
Hur går det någonsin att veta om någonting är rätt?
Hur kan jag tro att jag är bra på någonting som jag är så dålig på?
Mitt vin säger slurp.
Slurp rätt ner i magen.
Där går det från kallt till varmt.
Och värmer mig utåt.
Jag fingrar på mobilen.

  

Jag fortsätter stolt mitt bloggande på tåg. Jag kan tala om att min resa i första klass är lite mindre imponerande än jag trodde att den skulle vara. Jag får ingen champagne och det är ingen som står och fläktar mig med en stor fjäder.

Mina två nära vänner från landet, Prutten och Medberg, är av sådant slag att de är väldigt imponerade av kändisar, vilket jag -storstadskille och världsvan - brukar håna dem för. Vilket jag i sig inte anser vara något konstigt. Det är vad vänner i stort är till för. Men till och med jag kunde inte låta bli att bli lite till mig i trasorna när jag inom loppet av en halvtimme såg känd svensk regissör, gråhårig schlagersångare och känd nakenfotograf (vem kan det vara?). Jag tror att det har nåt med förstaklassandet att göra. Jag har kommit upp mig i smöret nu så att säga.

Såg sista avsnittet i säsong tre av Vita Huset just. De är fortfarande bra. Och det var lite sorgligt, och då spelade de Buckleys Hallelujah. Man ställs alltid inför svårigheter i livet, och den låten är en sådan. Det var någon i Sahara Hotnights som en gång på radio sa att hon tyckte det var världens bästa låt, det var så jag upptäckte hans version. Cohens hade jag ju hört sen långt tillbaka. En gång i Bollnäs Folkhögskolas cafeteria blev jag utmanad och tvingad att utse världens bästa låt, innan jag gick därifrån. Vi var flera som blev tvungna förresten. Och jag tänkte och tänkte, och hade svår ångest, ungefär som Rob i High Fidelity när han ställs inför samma fråga. Till slut insåg jag att det inte kunde vara någon annan än Buckleys Hallelujah, så jag sa det. Och fick till och med medhåll från en afrotrummis som också valde den. Och där nånstans börjar problemen. Man kan säga att man bara ska skita i det, men faktum är att det är svårare att älska någonting som i princip varenda människa härifrån till Långbortistan också älskar. Vilket inte handlar om eliticism som man kan tro, utan om exklusivitet. Kärlek ska vara exklusivt, vare sig det gäller personer eller låtar. Så nu när Hallelujah har visats i OC och varenda bratunge älskar den, så gäller det att stå stark och inte sluta älska Jeff för hans storartade tolkning. Och kanske det svåraste av allt - att inte hålla på att säga att man älskade den långt innan den blev så populär, bara för att visa att sin egen smak är mer värd en bratungarnas. Missförstå mig rätt - min smak är verkligen mer värd än bratungarnas, men man behöver ju inte gå omkring och skylta med det.

Den låten måste snart vara bland de mest använda i tv-serier gissar jag. Nu låter jag klyschig, men tänk vad lite musik kan göra underverk i en TV-serie snedstreck film. 

Det bästa slutet i en TV-serie har också den bästa låten och är också den bästa scenen. Självklart har det med varann att göra, och jag vet inte alls hur låten fungerar utan scenen. Men har man väl sett scenen så kommer låten alltid ligga i närheten av hjärtat. Serien är Six Feet Under, och sista scenen i det sista avsnittet på den sista säsongen är nog det vackraste jag har sett på TV. Det är värt att titta på hundra avsnitt bara för att få se den scenen. Med rätt bakgrund. Tänker inte lägga upp scenen, för då förstörs ju självklart allt, men här har ni låten. Sia - Breath Me.

Igår hade vi stympad spelning på litet ställe i staden.

Hur kan det var så att man är så trött att man somnar på tunnelbanan hem från jobbet, trots att man vet att folk tittar på en och skrattar åt en i hemlighet där man sitter och sömnrycker och har sig (jag klandrar dem inte alltså, det är det roligaste som finns, som för några vacker sen när var det en man som la huvudet i sitt eget knä, så mycket sov han, och det var banne mig det roligaste på månader), men ändå vara pigg som en mört vid den här tiden runt elva då man borde gå att lägga sig?

När man är arbetslös så hittar man fram till de där tv-programmen som man annars går miste om. Som man vanligtvis bara zappar förbi, för de ser tråkiga ut vid första ögonblicket.
    Idag var det final i The Amazing Race på femman. Och mina bästisar Chip & Kim vann! Ohh, jag var så lycklig! Lyckligast var jag iofs för att de hemska Colin & Christie inte vann. Det hade varit dödens död.
    Men det är slut på sånt nu. För från och med idag är jag anställd. Ända till juli. Jag har klappat sandkakor mest hela dan och hade sand upp i bihålorna när jag slutade.
    Men mer om allt sånt senare. För nu är det Scrubs, och sen definitivt sängdags.

    Idag har jag hjälpt min mor att plasta in källaren.
    Och förmodligen fått en spelning.
    De två hör inte alls ihop med varandra, så ni behöver inte vara oroliga över att ni inte ser sammanhanget.
Imorgon skall jag till mitt nya daghem och skriva på kontrakt. Det känns bra, för det är vuxet att skriva på kontrakt. Däremot har jag inte fått mitt intyg från polisen om att jag inte är sexuellt attraherad av barn (bland annat) än, men har jag riktigt tur så dimper det ner i brevlådan, precis innan jag skall ta tuben till Vällingby och skriva mitt namn på den streckade linjen. Om det inte dimper ner vet jag inte vad som händer. Inte så mycket förmodligen, men kanske nåt ändå. Vi knäpper med våra fingrar och hoppas på ett dimp. Helt enkelt.
    Sen börjar jag jobba på tisdag.
    På tisdag har jag också en intervju på ett annat dagis, här i Abrahamsberg. Den måste jag ringa och avboka imorgon, för annars blir det så pinsamt. Däremot är det en illavarslande kombination av dels min glömska och dels min telefonskräck. Det kan verkligen gå hur som helst.
    När vi höll på att plocka i källaren hittade jag och mor en hel flyttkartong med bebiskläder. Ujujuj! Dels från när jag och min bror var knoddar, men även från mammas karriär som knodd. Mitt favoritplagg är en vit bomullskeps med blåa kanter. Den ska jag tvinga på mitt brorsabarn när det kommer, då om nån vecka.
    Och min käre vän Jonas Fermelin Wiklund har fått barn! Är det inte konstigt, så säg? En Arvid. På fyra tunga kilon. Visste du det Hanna? Jag har erbjudit mig att vara världens bästa barnvakt. Eftersom jag ska jobba med småbarn på dagis, har jag tänkt att jag kommer vara just det. Men de har inte hört av sig än. Fast jag vet inte, det kanske inte beror på mig. När man har haft en unge i tre dar, är man kanske inte så jävla sugen på att ta ledigt och gå ut och supa sig redlös. Men vad vet jag... Jag är beredd i alla fall.

Nu ska vi se.
Allting i rätt ordning...
Jag kliade mig på ryggen just, och märkte att jag hade massa godispapper som fastnat där. Limmat mot huden. En flik av en vingummipåse och ett dito från en påse med persikor. Godispersikor alltså.
    Min bror frestade mig med lite kunskapsfrågor om Martin Kellermans Rocky häromdan, vilket var allt som behövdes för att jag skulle komma in i en Rocky-period igen. Det är bara i den serien man kan läsa repliker som "Tjejer är såna jävla Costanzas".
    I övrigt är jag ikväll nöjd över den tvååriga fängelsedomen Ola Ramstedt. Skandiadirektören. Det är så fint på nåt sätt! Om den domen står fast så kan hela bilden av vad vi anser vara kriminellt och vilka vi anser vara kriminella, omkullkastas. Alla våra fördomar. För detta är en svensk, vit man i övre medelåldern, som ser snäll ut. Och så ser han rik ut. Och det ser ut som han har ett mycket fint arbete. Han är från ett fint hem, har nog inte haft en svår uppväxt i nån förort, eller liknande. Han har gått i de finaste skolorna och haft en karriär som anstår honom och hans värde som människa. Men han är KRIMINELL!!! Men det är inte så att han har brutit sig in nånstans, i en villa eller så, och stulit en tv och en stereo och tjuvkopplat en bil och flytt därifrån. Han är MYCKET MER kriminell än så! Tusentals gånger mer kriminell! Så det är klart han ska åka in i fängelse!
    Det är så enkelt och lätt, bara man tänker på det på rätt sätt.
    En annan sak som jag tycker är tillfredställande, är att två av de allra nyutnämndaste minstrarna kommer få avgå från sina poster innan de ens har hunnit tänka ordet ministerlön.
    Jag tror att det är lördag idag. Men det är typiskt fredag.
    Jag var inne i stan idag för att titta om det nya numret av Groove hade kommit ut nånstans. Jag är med där. Även om jag har fått känslan av att jag inte alls kommer att vara med, bara för att jag har sagt det till så många. På riktigt alltså. Jag tror inte jag är med. Men det hade det inte. Kommit ut alltså. Det nya numret.
    På tisdag börjar jag jobba!

Jojjomän!
And slacking days are over!
Jag ska börja jobba. För första gången på två år och två månader.
Gå upp i tillräckligt god tid för att göra kaffe varje morgon.
Inte vara uppe hela natten av ren tristess.
Nu är det dags att ta lite ansvar.
Jag ska återigen valla barn. Vilket var ent ut sagt jättelänge sen jag gjorde. Då var året 2001 och allt, jag menar allt, var annorlunda. Det är först när man tänker aktivt på vem man var för fem år sedan, man inser att den jag var då inte har mycket gemensamt med den jag är idag. Men det känns bra. Jag är nöjd med vem jag är idag. Med små undantag förstås. Ångestnivån var bättre då. Jag hade typ ingen ångestnivå. Jag visste knappt vad det var. Men det kommer väl med åldern kan jag tänka mig.
Nu vet jag vad jag vill bli. Det visste jag inte då. Det är coolt.
Jag var kanske lyckligare då, men det går ju i vågor. Det man inte vet mår man inte dåligt av, och jag visste ju inget då, så jag hade ingen anledning att oroa mig.
Men nu ska jag alltså jobba igen. Jobba på dagis igen.
Jag är mycket nöjd.
Jag har inte alls saknat Stockholm. Jag har inte längtat tillbaka alls. Stockholm blir aldrig min stad, som Håkan säger. Men jag flyttade tillbaka hit för att komma ut och spela. Så det ska jag göra. Och försörja mig på dagarna. Det var därför jag ville jobba på dagis, och inte gå tillbaka till Coop, eller nåt liknande. På dagis skulle jag kunna jobba heltid, och fortfarande orka något på kvällarna. Plus att jag slipper jobba kvällar och helger (aldrig mer).
Och med jobbet kommer lönen. Älskade pengar, vad jag har er saknat!
Jag har fortfarande inte köpt en enda skiva det här året. Det är helt och hållet galet. Men närsomhelst trillar för det första Husarölönen in. Sedan ska ett stipendie på femtusen trilla in. Och sen trillar så småningom min dagislön in. Så jag ska köpa en gitarr. Och skivor. Och gå på konserter. Härliga tider. Whiskey ska jag köpa också. En god en. Och ett säsongskort på bandyn. Sen tänkte jag köpa mig lite kärlek också. Vifta lite med tusenlapparna. Det ska funka, har jag hört...
Imorgon skall nya numret av Groove komma ut. Där är jag med på ett hörn. Eller jag är mest med på skivan som prenumeranterna får, men ”No Good, Girl”. Men det skall även stå en liten text om mig i tidningen. Hoppas jag verkligen. Skulle vara pinsamt om jag inte var med, nu när jag har sagt det till alla.
Det skall bli roligt. Min första officiella utgivning av min musik.
Jag är ju nästan en kändis!

Idag har jag varit på intervju.
Liksom igår.
Inte på samma, utan på två olika.
Dock var båda föräldrarkooperativ.
Och förskolor.
Jag är ganska bra på intervjuer. Jag för mig fint. Man kan säga såhär; i regel så gillar kvinnor i medelåldern och uppåt, mig skarpt. Mammor med barn i tonåren eller äldre ungefär. Jag vet inte varför.
Så nu väntar jag på svar från dessa tu.
Och om jag får ett ja från båda så har jag helt plötsligt ett i-lansproblem.
Vilket jag inte skulle vara sen med att tacka ja till att ha.
I-landsproblem på jobbfronter, är det av i-landsproblem jag skulle önska mig mest för tillfället.
Att jag måste välja, är alltså det i-landsproblem jag pratar om, berättar jag nu för er som inte har alla klabbar i frysen.

I övrigt kan jag berätta att jag köpt mitt livs första Marabou Dajm. Den kostade nitton kronor.