Recension: Leonard Cohen i Globen, Stockholm
COHEN BÄST MED SIN GITARR
”Mitt rykte om att vara en kvinnans man var ett skämt, som fick mig att skratta bittert alla de tusen nätter jag tillbringade ensam”, sa Leonard Cohen i filmen ”I'm your man” härom året. Att han är en av de män som får mig att betvivla på heterosexualitetens bojor beror kanske mer på min beundran för hans person än på den rent fysiska attraktionen. Men alla de som på onsdagskvällen satt i ett nästintill fullsatt Globen och såg honom jogga in i svart kostym, lyfta den svarta hatten från huvudet, trycka den mot bröstet och bugaa sitt gråsilvriga hår mot oss, måste nog hålla med om att det är svårt att hitta exempel på en annan 74-åring med större sex appeal än just Cohen.
Leonard Cohen är för de flesta mest just det, en ladies' man. En Julio Iglesias i tretakt och moll. Vilket ju alla som tagit sig tid, alla som har vågat höra hans sotade ord om kvinnan, vänskapen, desperationen, gud, samt världen och dess undergång, vet är ett missförstånd. Cohen har aldrig försökt förföra i sina texter och i sin musik. Inte i förförelsens egentliga betydelse. När han sjöng ”And everything depends upon how near you sleep to me” i Take this longing en gång för trettio år sedan så var det aldrig en raggningsreplik, utan ett sätt att förklara kärlekens betydelse i livet.
Leonard Cohen är pophistoriens store kärleksuttolkare. Och här står han på Globens scen och verkar uppriktigt tacksam och rörd över publikens välkomnande.
Precis som på konserten i Helsingborg i juli är volymen så låg att man till en början sträcker lite på sig för att vara säker på att höra allt. Framförallt i den öppnande Dance me to the end of love så saknar jag bastonerna i bröstet, den där känslan som ofta kan lyfta konserter från skivinspelningar. Å andra sidan är ljudet perfekt balanserat, man hör alla instruments varje liten ton, vilket i ett sådant här sammanhang mycket väl kan vara att föredra framför de extra hjärtslag en kraftfull bas kan ge en.
Första halvlek är identisk med den i Helsingborg. Och för oss som även såg den konserten blir det ju onekligen en smula förutsägbart. Halvleken består dessutom huvudsakligen av låtar från "I'm your man" och framåt, låtar som står sig bättre i sina albumsammanhang än var och en för sig själva. Till och med Bird on a wire är klädd i ett arrangemang som den var hämtad från ”The Future” och inte från hans ”Songs from a room” som kom tjugo år tidigare.
Här hittar vi också själva essensen till problemet som Cohen idag har som artist: han plockar upp gitarren alltför sällan. När han sjöng Bird on a wire på ”Songs from a room” 1969 (fast ännu mer på hans ”Live songs” något år efter) så var det en låt som alla singer/songwriters nog skulle önska att de hade skrivit. Med sitt enkla tonspråk och sitt lika enkla men effektiva gitarrspel, blir samma låt här en saggig sak som man befarar ska förlora all styrfart i vilken sekund som helst. Men så var det redan för femton år sedan, så det är i sig ingen överraskning. Men jag blir ju helt klart sugen på att leta syndabockar, för inte kan det väl vara den gode Leonards fel? Utan att leta särskilt länge så hittar jag två möjliga bara jag blickar upp på scenen. Basisten Roscoe Beck är musikalisk ledare och jag litar inte på honom. I kören står Sharon Robinson som förvandlade det annars fina låtmaterialet på ”Ten new songs” till en nästan outhärdlig syntsörja. Faktum är att det under den över tre timmar långa konserten bara finns en (1) låt som faktiskt går snabbare än skivinspelningen, nämligen Closing time precis mot slutet.
Så i pausen är det ju mer ett ”jajo, det låter fint” än några större glädjeyttringar från mig och mitt sällskap.
Men under pausen händer det något. Om jag känner herr Cohen rätt så kan det mycket väl vara en slurk whisky, eller en konjak. Han kommer ut och trycker på en tangent på sin lilla svarta synt som har följt honom under de senaste tjugo åren, och det inbyggda trum- och baskomp till Tower of song puttrar igång. Tower of song har blivit lite av hans signatur. Det var den enda låten han själv framförde i den tidigare nämna filmen ”I'm your man” förra året, då kompad av U2. Och när han valdes in i rockens Hall of Fame tidigare i år så bestod den största delen av hans tal av en recitation av texten till just den sången. Och i detta avskalade sammanhang, hans lilla synt, hans tre körsångerskor och Neil Larsons knappt märkbara syntmatta längst bak, blir det ett av kvällens mest förtätade ögonblick. Han får en ovation värdig den största jazzmusiker för sitt lilla pianosolo med högerhanden – "Oh, you're very kind" – och han får en ännu större ovation sekunderna efter, en ovation av kärlek, en ovation som tack för alla år och alla sånger, till hans hybrisaktiga (men egentligen mer självdistanserade) textrad ”I was born like this, I had no choice, I was born with the gift of a golden voice”.
Och det är efter det som det händer. Cohen drar på sig gitarren och låter den hänga kvar där. Avalanche slog en gång i tiden an den mörkast tänkbara tonen som första låt på ”Songs of love and hate”. En albumtitel som är menad på hundra procents allvar, klart sluttande mer åt ”hate” än åt ”love”. Vad Avalanche exakt handlar om vet jag inte, jag har hört förklaringar om både gamla kärlekar och om kokainmissbruk, men att den är en av Cohens starkaste ögonblick som låtskrivare anser jag vara självklart. Så står han där i en ensam strålkastares ljus, ensam med sin gitarr och nitar in varje litet ord i våra pannor. Och han är så bra så att man nästan önskar livet ur resten av bandet. Eller i alla fall en redig matförgiftning, så han kan få stå kvar där, ensam med sitt karaktäristiska flamencogitarrkomp, och berätta för oss om livet sett ur sin allra svartaste och mörkaste håla. Utan allt det där andra. Allt det där andra som inte är bara han själv.
Eller så kan Neil Larsons hammondorgel få vara med, och Sharon Robinson och de två andra i kören – ”the sublime Web Sisters” – så länge de handskas med låtarna exakt så underbart känsligt som de gör med Suzanne precis därefter.
Och kanske, kanske kan bandet få vara med också, men då måste de göra som i The Partisan: ett nytt arrangemang, men som är akustiskt och piggt i sin livliga tvåtakt och kanske kvällens bästa låt.
Men inte fan får de vara med om de ska envisas med att spela en låt som ”Boogie Street”. En låt som endast finns med för att Sharon Robinson ska få glänsa, som ett tack för det mångåriga samarbetet med Cohen. Att låten är tråkigare än att vänta på tunnelbanan tycks alla inblandade ha glömt bort.
Så hänger han av sig gitarren igen, men lyckas ändå göra sin bästa version av Hallelujah hittills - vilket dock säger mer om hans tidigare versioner än något annat - tack vare att han vågar riva i det där bröstköttet som inkapslar hjärtat. Han läser en av sina dikter och visar upp sin stora styrka som både poet och som berättare. Den går över i Take this waltz som är innerlig och vacker. So long, Marianne svänger bra mycket bättre än jag minns från Helsingborg. Och First we take Manhattan svänger något fantastiskt mitt i sin domedagsstämning. Famous blue raincoat är trogen sitt original och som alltid svidande vacker. If it be your will lämnar han helt över till de båda systrarna Webb, som gör det tydligt vilken fantastiskt låt det är. Precis som Antony ("Antony & The Johnsons") också har gjort. If it be your will är en bortglömd pärla i Cohens sångskatt.
Efter att ha blivit inropad tre gånger så plockar han åter upp gitarren för att avsluta med I tried to leave you, vilken väl helt ärligt är bättre som skämt än som låt.
Under andra halvan av konserten visar Leonard Cohen att han är allt annat än en föredetting, att han fortfarande kan vara fullständigt briljant när han så önskar.
Att han tar gitarren på ryggen och åker världen runt ensam nästa gång kommer nog dock alltid att förbli en dröm att trösta sig med alla de tusen nätter man kommer tillbringa ensam.
Lite referensvideor:
Leonard Cohen - Avalanche
Antony - If it be your will
Leonard Cohen & U2 - Tower of song
”Mitt rykte om att vara en kvinnans man var ett skämt, som fick mig att skratta bittert alla de tusen nätter jag tillbringade ensam”, sa Leonard Cohen i filmen ”I'm your man” härom året. Att han är en av de män som får mig att betvivla på heterosexualitetens bojor beror kanske mer på min beundran för hans person än på den rent fysiska attraktionen. Men alla de som på onsdagskvällen satt i ett nästintill fullsatt Globen och såg honom jogga in i svart kostym, lyfta den svarta hatten från huvudet, trycka den mot bröstet och bugaa sitt gråsilvriga hår mot oss, måste nog hålla med om att det är svårt att hitta exempel på en annan 74-åring med större sex appeal än just Cohen.
Leonard Cohen är för de flesta mest just det, en ladies' man. En Julio Iglesias i tretakt och moll. Vilket ju alla som tagit sig tid, alla som har vågat höra hans sotade ord om kvinnan, vänskapen, desperationen, gud, samt världen och dess undergång, vet är ett missförstånd. Cohen har aldrig försökt förföra i sina texter och i sin musik. Inte i förförelsens egentliga betydelse. När han sjöng ”And everything depends upon how near you sleep to me” i Take this longing en gång för trettio år sedan så var det aldrig en raggningsreplik, utan ett sätt att förklara kärlekens betydelse i livet.
Leonard Cohen är pophistoriens store kärleksuttolkare. Och här står han på Globens scen och verkar uppriktigt tacksam och rörd över publikens välkomnande.
Precis som på konserten i Helsingborg i juli är volymen så låg att man till en början sträcker lite på sig för att vara säker på att höra allt. Framförallt i den öppnande Dance me to the end of love så saknar jag bastonerna i bröstet, den där känslan som ofta kan lyfta konserter från skivinspelningar. Å andra sidan är ljudet perfekt balanserat, man hör alla instruments varje liten ton, vilket i ett sådant här sammanhang mycket väl kan vara att föredra framför de extra hjärtslag en kraftfull bas kan ge en.
Första halvlek är identisk med den i Helsingborg. Och för oss som även såg den konserten blir det ju onekligen en smula förutsägbart. Halvleken består dessutom huvudsakligen av låtar från "I'm your man" och framåt, låtar som står sig bättre i sina albumsammanhang än var och en för sig själva. Till och med Bird on a wire är klädd i ett arrangemang som den var hämtad från ”The Future” och inte från hans ”Songs from a room” som kom tjugo år tidigare.
Här hittar vi också själva essensen till problemet som Cohen idag har som artist: han plockar upp gitarren alltför sällan. När han sjöng Bird on a wire på ”Songs from a room” 1969 (fast ännu mer på hans ”Live songs” något år efter) så var det en låt som alla singer/songwriters nog skulle önska att de hade skrivit. Med sitt enkla tonspråk och sitt lika enkla men effektiva gitarrspel, blir samma låt här en saggig sak som man befarar ska förlora all styrfart i vilken sekund som helst. Men så var det redan för femton år sedan, så det är i sig ingen överraskning. Men jag blir ju helt klart sugen på att leta syndabockar, för inte kan det väl vara den gode Leonards fel? Utan att leta särskilt länge så hittar jag två möjliga bara jag blickar upp på scenen. Basisten Roscoe Beck är musikalisk ledare och jag litar inte på honom. I kören står Sharon Robinson som förvandlade det annars fina låtmaterialet på ”Ten new songs” till en nästan outhärdlig syntsörja. Faktum är att det under den över tre timmar långa konserten bara finns en (1) låt som faktiskt går snabbare än skivinspelningen, nämligen Closing time precis mot slutet.
Så i pausen är det ju mer ett ”jajo, det låter fint” än några större glädjeyttringar från mig och mitt sällskap.
Men under pausen händer det något. Om jag känner herr Cohen rätt så kan det mycket väl vara en slurk whisky, eller en konjak. Han kommer ut och trycker på en tangent på sin lilla svarta synt som har följt honom under de senaste tjugo åren, och det inbyggda trum- och baskomp till Tower of song puttrar igång. Tower of song har blivit lite av hans signatur. Det var den enda låten han själv framförde i den tidigare nämna filmen ”I'm your man” förra året, då kompad av U2. Och när han valdes in i rockens Hall of Fame tidigare i år så bestod den största delen av hans tal av en recitation av texten till just den sången. Och i detta avskalade sammanhang, hans lilla synt, hans tre körsångerskor och Neil Larsons knappt märkbara syntmatta längst bak, blir det ett av kvällens mest förtätade ögonblick. Han får en ovation värdig den största jazzmusiker för sitt lilla pianosolo med högerhanden – "Oh, you're very kind" – och han får en ännu större ovation sekunderna efter, en ovation av kärlek, en ovation som tack för alla år och alla sånger, till hans hybrisaktiga (men egentligen mer självdistanserade) textrad ”I was born like this, I had no choice, I was born with the gift of a golden voice”.
Och det är efter det som det händer. Cohen drar på sig gitarren och låter den hänga kvar där. Avalanche slog en gång i tiden an den mörkast tänkbara tonen som första låt på ”Songs of love and hate”. En albumtitel som är menad på hundra procents allvar, klart sluttande mer åt ”hate” än åt ”love”. Vad Avalanche exakt handlar om vet jag inte, jag har hört förklaringar om både gamla kärlekar och om kokainmissbruk, men att den är en av Cohens starkaste ögonblick som låtskrivare anser jag vara självklart. Så står han där i en ensam strålkastares ljus, ensam med sin gitarr och nitar in varje litet ord i våra pannor. Och han är så bra så att man nästan önskar livet ur resten av bandet. Eller i alla fall en redig matförgiftning, så han kan få stå kvar där, ensam med sitt karaktäristiska flamencogitarrkomp, och berätta för oss om livet sett ur sin allra svartaste och mörkaste håla. Utan allt det där andra. Allt det där andra som inte är bara han själv.
Eller så kan Neil Larsons hammondorgel få vara med, och Sharon Robinson och de två andra i kören – ”the sublime Web Sisters” – så länge de handskas med låtarna exakt så underbart känsligt som de gör med Suzanne precis därefter.
Och kanske, kanske kan bandet få vara med också, men då måste de göra som i The Partisan: ett nytt arrangemang, men som är akustiskt och piggt i sin livliga tvåtakt och kanske kvällens bästa låt.
Men inte fan får de vara med om de ska envisas med att spela en låt som ”Boogie Street”. En låt som endast finns med för att Sharon Robinson ska få glänsa, som ett tack för det mångåriga samarbetet med Cohen. Att låten är tråkigare än att vänta på tunnelbanan tycks alla inblandade ha glömt bort.
Så hänger han av sig gitarren igen, men lyckas ändå göra sin bästa version av Hallelujah hittills - vilket dock säger mer om hans tidigare versioner än något annat - tack vare att han vågar riva i det där bröstköttet som inkapslar hjärtat. Han läser en av sina dikter och visar upp sin stora styrka som både poet och som berättare. Den går över i Take this waltz som är innerlig och vacker. So long, Marianne svänger bra mycket bättre än jag minns från Helsingborg. Och First we take Manhattan svänger något fantastiskt mitt i sin domedagsstämning. Famous blue raincoat är trogen sitt original och som alltid svidande vacker. If it be your will lämnar han helt över till de båda systrarna Webb, som gör det tydligt vilken fantastiskt låt det är. Precis som Antony ("Antony & The Johnsons") också har gjort. If it be your will är en bortglömd pärla i Cohens sångskatt.
Efter att ha blivit inropad tre gånger så plockar han åter upp gitarren för att avsluta med I tried to leave you, vilken väl helt ärligt är bättre som skämt än som låt.
Under andra halvan av konserten visar Leonard Cohen att han är allt annat än en föredetting, att han fortfarande kan vara fullständigt briljant när han så önskar.
Att han tar gitarren på ryggen och åker världen runt ensam nästa gång kommer nog dock alltid att förbli en dröm att trösta sig med alla de tusen nätter man kommer tillbringa ensam.
Lite referensvideor:
Leonard Cohen - Avalanche
Antony - If it be your will
Leonard Cohen & U2 - Tower of song