Kvinnor i byxor - män i kjolar
Vad har jag för kön? Vad är jag tvingad att leva med på grund av det? Baserat på det?
Vilket kön vi har definierar oss som människor mer än något annat. Med det menar jag inte att det är någon sorts naturlag, att könet gör oss till de människor vi är. Könet bestämmer hur vi ses på, och det är som definierar vilka vi är. Intrycket vi ger människor – det första intrycket, eller intrycket folk får efter tio års vänskap – är det som definierar oss. Alla människor ser på oss på olika sätt, alla de talen tillsammans, plus det talet som är hur vi ser på oss själva, blir summan av vilka vi är.
Det är därför man kan säga att det är könet som definierar oss mer än någonting annat. Från den absolut första anblicken så delar vi in en människa i olika fack. Ju mer vi ser av människan, ju mer vi hör vad den säger, hur den rör sig, hur den lyssnar, ju mer vi lär känna människan, desto mindre och mer finstilta fack lägger vi den i, det är det som är att lära känna en människa. Det första facket är de två största, där vi antingen lägger folk i man eller kvinna. Det är det första man gör när man träffar en person. Därifrån så bygger man på facken, men de är alla förgreningar utifrån detta första grundläggande fack; könet.
Det är skönt för oss, det är en trygghet, att inga människor är så svårdefinierbara att vi inte kan lägga dem i något fack alls. Och könsfacket är så enkelt och behändigt eftersom det är så tydligt, det är svårt att ta miste på. Så om ni därför har undrat varför vi reagerar så starkt (förvåning, skratt, nyfikenhet, irritation och dylikt) när vi stöter på någon som vi inte direkt kan placera i rätt könsfack, så är det alltså därför; det stör vår automatiska definiering av människor, vår trygghet som vi eftersträvar i alla situationer.
Hela våra liv är alltså förgreningar utifrån våra kön. Om jag ska fortsätta vara metaforisk (vilket jag inte alls är säker på att jag borde göra) så är vårt kön stammen på trädet, och grenarna är allt annat vi är och gör. Vi kan i stort välja hur grenarna ska växa, men grenarna växer ju alltid från stammen som är könet, som är det sätt vi har blivit behandlade sedan spädbarnsålder.
Om det manliga och det kvinnliga trädet står bredvid varandra, så har på sistone (30-40-50 år alltså) det kvinnliga trädets grenar börjat växa inne bland mansgrenarna. Kvinnan har börjat göra anspråk på det som alltid har varit manliga förmåner. Vilket är bra och förståeligt, eftersom mannen av tradition alltid har varit högstatus. Kvinnan gör anspråk på det traditionellt manliga eftersom det är där makten, äran och medaljerna finns. Det är en naturlig följd på att de fysiska skillnaderna mellan könen blir allt mer obetydliga, i arbete och i meningsskiljaktigheter. Ytterst få jobb idag kräver att man har en muskelstyrka som enbart män besitter. Allt färre exempel på två personer som tycker olika saker, slutar med att de börjar puckla på varandra (detta är dock inte på något sätt ett inlägg i debatt om gatuvåld, våld i hemmet, våld mot kvinnor och så vidare, ville bara klargöra detta).
Detta leder mig hyfsat rakt på mitt egentliga ämne, som dock inte på något sätt är det största och viktigaste ämnet inom genusvetenskap och jämlikhet, men ändå så pass intressant och underutvecklat att det absolut förtjänar sin uppmärksamhet och diskussion. Det handlar om tjej- och killmode. Dam- och herrmode.
Redan i begreppet tjej- och killmode (som jag härmed väljer att benämna det) ligger så mycket absurdism att jag har svårt att destillera ner det till en vettig start, men en bra öppning är att ställa sig frågan: varför existerar det tjej- och killmode? Varför är kläder uppdelade i ett tjejmode och ett killmode? Ska först ge svaret som man kan kasta sig med för att undvika den riktiga frågan: det finns olika kläder för könen eftersom vi olika fysiskt byggda; män är i regel längre och i allmänhet större, kvinnor är kortare, mindre, har bröst och proportionerligt till den övriga kroppen sett större höfter. Man behöver olika storlekar alltså, och i vissa fall olika passformer. Men det är just en storleksfråga, och inte en modefråga.
För självklart har modet med könsroller att göra. Såklart. Jag läste en annan bloggare härom nyssens som skrev om sjutton- och artonhundratalet och de där tiderna, där det verkligen låg i mansrollen att klä sig vackert och färggrant, kunna föra sig med grace och så vidare. Peruker och puder och hela paketet. I slutet av artonhundratalet i och med industrirevolutionen så växte det nya mansidealet fram. Män som var arbetare, lyfte tungt, blev smutsiga, tjänade pengar och försörjde familjen. Då hade man inte så mycket för att ha färggranna kläder minsann. Funktionella, mörka kläder skulle man ha, funktionalism.
I och med att industrialismen kom så fasades också den gamla bonderollen ut, där kvinnan lade ner nog så mycket arbete för att få gården att gå runt. När männen i hög grad började arbeta (industri- och kroppsarbete) och tjänade lön behövde man inte längre dra upp sina egna grödor för att koka soppa på. Med dessa pengar kunde mannen försörja familjen, och kvinnans uppgift blev i allt högre grad att ta vara hemma och sköta hushållet och barnen, samt vara till mannens nöje efter sin långa arbetsdag.
Så lite förkortat kan vi väl säga att det är därför vi idag har det klädmode vi har. Mannen har arbetsföra kläder i färger där smutsen inte syns, eftersom det är typ den enda bilden av framgångsrika och pålitliga män vi har, som kan försörja en och ta hand om en. Kvinnan har ett mode som går ut på behaga männens ögon. Kvinnan ska vara fin, snygg, sexig och åtkomlig. För det har hon i vår sinnesvärld alltid varit.
Som jag skrev tidigare så gjorde kvinnorna på sextio- och sjuttiotalet seriöst anspråk på makten, som låg hos männen. Kvinnorna började jobba i allt större utsträckning, tjänade sina egna pengar och blev allt mindre beroende av mannen. I och med detta började kvinnorna även erövra männens symboler av makt, till exempel männens klädmode. Man började ha byxor och kastade det tidigare kjoltvånget på arbetsplatser i elden.
Idag kan kvinnor ha på sig vilka kläder de vill, de har lyckats i det avseendet. Inga kläder är vikta åt männen längre. Kvinnan har brutit ner männens klädstatus. Men att kvinnan fortfarande har en lågstatusroll i samhället jämförelse med mannen råder det inga större tvivel om. Man kan fortfarande inte säga till någon förälder att deras son är en riktig flickpojke, även om man bara menar gott; att pojken då skulle vara i kontakt med sitt emotionella liv, samt ha andra ”kvinnliga” begåvningar. Nej, att vara flickpojke är bara att vara en fjolla, från två års ålder, till vuxen ålder. Vi ser alltså ner på kvinnligheten, rankar den lägre. Att man var pojkflicka när man var liten däremot, hör man fortfarande tjejer säga lite då och då med stolthet i rösten.
Kvinnans roll i dagens Sverige är alltså fortfarande så eftersatt att det ses ner på en man som då sänker sig till kvinnans nivå, genom att föra sig, eller ha på sig något som traditionellt är kvinnligt.
Att det är att nedvärdera kvinnan är ju klart, men vad innebär det här för mannen då? Är det bara kvinnan som är förlorare i det ickegenustänkande samhället? Svaret är såklart nej på denna ledande fråga. Genusvetenskap är inte detsamma som jämlikhet och handlar således inte om kvinnans kamp för rättvisa. Det handlar om att sudda ut begreppen kvinnlighet och manlighet, och de saker som man förväntas vara på grund av vilket kön man tillhör. Och i det är även mannen enormt stora förlorare. Mannen som ju till exempel helt klart och tydligt har stora problem i kontakten med sina egna känslor. Mannen gråter till exempel extremt litet. Tänk er själva, denna grundläggande sak hos människan, något som är så grundläggande att behovet måste stå i epitet till det, det behärskar inte mannen. Mannen har aldrig fått lärt sig att gråta ordentligt. Det är hemskt. Gråten och skrattet ligger på vardera sidan om varandra, och alla ni som har fått uppleva när gråtet övergår i skrattet, och den smått fantastiska känslan, måste förstå att gråten måste finnas för att skrattet ska få leva fritt. Men det är elementärt.
Behovet av bekräftelse är också mänskligt elementärt. Behovet av att någon tycker om en, att någon tycker att man är fin, att man är bra, snygg, rolig, etcetera. Hur många män tror ni hemma kan titta sig själva i spegeln efter att ha tagit på sig ett nyinköpt klädesplagg och tänka: ”vad jag är fin idag”. Hur många män kan ta på sig något när de ska ut på krogen som får folk att vända sig om efter dem på gatan, på tunelbanan, i krogkön?
Män känner sig aldrig fina. Det är inte män förunnat. Vi kan se stiliga ut i kostym. Eller tuffa ut i jeans. Är det någon som tror att mannen inte har det behovet? Att vara fina? Jag vet inte, det låter konstigt. Men att som man överhuvudtaget hitta klädesplagg som ens går utanför grå- och beigeskalan är i princip omöjligt.
Så vad gör jag då som man, om jag har det behovet? Vad tar jag på mig för att få känna mig fin? Vad gör jag med den där känslan, att kjol verkar vara det skönaste och det finaste plagget man kan ha på sig? Ja, det är väl enkelt, jag tar väl på mig kjol.
Men jag ska inte tro att det inte är komplikationsfritt.
Hur kan det var så? Att på grund av att man skulle vilja känna sig lite fin någon gång, att man tycker att kjol är ett fint plagg – hur många killar som helst tycker ju som jag, att kjol är fint, på tjejer – varför skall en kjol som jag tycker är fin, förvandla mig till en outsider i samhället, ett begrepp, en diagnos, en avvikelse? Hur kan man vara transvestit för att man tar på sig en knälång svart kjol? Det är man såklart inte – för det handlar inte om att vilja vara en tjej, det handlar om att få växa sina grenar lite in i tjejträdet, att få låna några av deras fördelar; att få känna sig fin. Eller att få ha på sig ett svalt plagg om sommaren som inte är det alltför vackra plagget shorts. Men ändå skulle jag aldrig kunna ta på mig en kort kjol i någon färg och gå ut på stan utan att folk skulle tro att jag antingen var transvestit, eller ha klara transvestitiska drag.
Jag har inte transvestitiska drag. Däremot gillar jag kjolar. För att det är så fint. Och så skönt.
Så hur gör vi då? Hur gör vi så att män kan börja dra på sig kjol utan att betraktas som en outsider? Det bästa vore ju om det fanns något enkelt knep, någon liten tjuvväg man kunde ta, så man kom dit snabbt. Men jag ser tyvärr inte vad det skulle vara.
Det enda sättet är att vänja in det svenska folket i kjolar på män är att börja ha kjolar på män. Vi måste kvotera in den manliga kjolen i samhället, för annars kommer folk aldrig att vänja sig, aldrig att lära sig.
Någon kjolkvoteringslag inser jag väl dock inte vara nära förestående. Så det är alltså upp till oss, det får bli vår ensamma, långsamma kamp. Vi måste dra på oss kjolarna för att visa att det är vår rätt.
Det finns några som har frågat om det är ett statement från min sida att ha kjol. Och jag har sagt nej, det är det egentligen inte, men det blir det ändå, eftersom jag vet att jag avviker. Eftersom jag vet att jag provocerar, eftersom man så tydligt ser folks blickar, och ibland även folks miner. Så det är klart att det blir en sorts statement, för jag har egentligen inte alls någon lust att bli uttittad för att folk inte tycker jag ser klok ut. Men jag vägrar acceptera att folk inte tycker jag ser klok ut bara för att jag faller utanför inom den manliga ramen. Om jag skulle ha jävligt fula kläder på mig så hade jag fått acceptera att folk inte tycker jag ser klok ut, men en kjol som är snygg på en tjej ska inte automatiskt bli ful för att den sitter på en kille. Då är det inte längre mitt problem, utan då är det betraktarens problem.
Så om ni någon gång undrar varför ni allt oftare ser mig i saronger och kjolar så är det alltså därför.
För att jag tycker det är så himla härligt att känna mig fin.
Vilket kön vi har definierar oss som människor mer än något annat. Med det menar jag inte att det är någon sorts naturlag, att könet gör oss till de människor vi är. Könet bestämmer hur vi ses på, och det är som definierar vilka vi är. Intrycket vi ger människor – det första intrycket, eller intrycket folk får efter tio års vänskap – är det som definierar oss. Alla människor ser på oss på olika sätt, alla de talen tillsammans, plus det talet som är hur vi ser på oss själva, blir summan av vilka vi är.
Det är därför man kan säga att det är könet som definierar oss mer än någonting annat. Från den absolut första anblicken så delar vi in en människa i olika fack. Ju mer vi ser av människan, ju mer vi hör vad den säger, hur den rör sig, hur den lyssnar, ju mer vi lär känna människan, desto mindre och mer finstilta fack lägger vi den i, det är det som är att lära känna en människa. Det första facket är de två största, där vi antingen lägger folk i man eller kvinna. Det är det första man gör när man träffar en person. Därifrån så bygger man på facken, men de är alla förgreningar utifrån detta första grundläggande fack; könet.
Det är skönt för oss, det är en trygghet, att inga människor är så svårdefinierbara att vi inte kan lägga dem i något fack alls. Och könsfacket är så enkelt och behändigt eftersom det är så tydligt, det är svårt att ta miste på. Så om ni därför har undrat varför vi reagerar så starkt (förvåning, skratt, nyfikenhet, irritation och dylikt) när vi stöter på någon som vi inte direkt kan placera i rätt könsfack, så är det alltså därför; det stör vår automatiska definiering av människor, vår trygghet som vi eftersträvar i alla situationer.
Hela våra liv är alltså förgreningar utifrån våra kön. Om jag ska fortsätta vara metaforisk (vilket jag inte alls är säker på att jag borde göra) så är vårt kön stammen på trädet, och grenarna är allt annat vi är och gör. Vi kan i stort välja hur grenarna ska växa, men grenarna växer ju alltid från stammen som är könet, som är det sätt vi har blivit behandlade sedan spädbarnsålder.
Om det manliga och det kvinnliga trädet står bredvid varandra, så har på sistone (30-40-50 år alltså) det kvinnliga trädets grenar börjat växa inne bland mansgrenarna. Kvinnan har börjat göra anspråk på det som alltid har varit manliga förmåner. Vilket är bra och förståeligt, eftersom mannen av tradition alltid har varit högstatus. Kvinnan gör anspråk på det traditionellt manliga eftersom det är där makten, äran och medaljerna finns. Det är en naturlig följd på att de fysiska skillnaderna mellan könen blir allt mer obetydliga, i arbete och i meningsskiljaktigheter. Ytterst få jobb idag kräver att man har en muskelstyrka som enbart män besitter. Allt färre exempel på två personer som tycker olika saker, slutar med att de börjar puckla på varandra (detta är dock inte på något sätt ett inlägg i debatt om gatuvåld, våld i hemmet, våld mot kvinnor och så vidare, ville bara klargöra detta).
Detta leder mig hyfsat rakt på mitt egentliga ämne, som dock inte på något sätt är det största och viktigaste ämnet inom genusvetenskap och jämlikhet, men ändå så pass intressant och underutvecklat att det absolut förtjänar sin uppmärksamhet och diskussion. Det handlar om tjej- och killmode. Dam- och herrmode.
Redan i begreppet tjej- och killmode (som jag härmed väljer att benämna det) ligger så mycket absurdism att jag har svårt att destillera ner det till en vettig start, men en bra öppning är att ställa sig frågan: varför existerar det tjej- och killmode? Varför är kläder uppdelade i ett tjejmode och ett killmode? Ska först ge svaret som man kan kasta sig med för att undvika den riktiga frågan: det finns olika kläder för könen eftersom vi olika fysiskt byggda; män är i regel längre och i allmänhet större, kvinnor är kortare, mindre, har bröst och proportionerligt till den övriga kroppen sett större höfter. Man behöver olika storlekar alltså, och i vissa fall olika passformer. Men det är just en storleksfråga, och inte en modefråga.
För självklart har modet med könsroller att göra. Såklart. Jag läste en annan bloggare härom nyssens som skrev om sjutton- och artonhundratalet och de där tiderna, där det verkligen låg i mansrollen att klä sig vackert och färggrant, kunna föra sig med grace och så vidare. Peruker och puder och hela paketet. I slutet av artonhundratalet i och med industrirevolutionen så växte det nya mansidealet fram. Män som var arbetare, lyfte tungt, blev smutsiga, tjänade pengar och försörjde familjen. Då hade man inte så mycket för att ha färggranna kläder minsann. Funktionella, mörka kläder skulle man ha, funktionalism.
I och med att industrialismen kom så fasades också den gamla bonderollen ut, där kvinnan lade ner nog så mycket arbete för att få gården att gå runt. När männen i hög grad började arbeta (industri- och kroppsarbete) och tjänade lön behövde man inte längre dra upp sina egna grödor för att koka soppa på. Med dessa pengar kunde mannen försörja familjen, och kvinnans uppgift blev i allt högre grad att ta vara hemma och sköta hushållet och barnen, samt vara till mannens nöje efter sin långa arbetsdag.
Så lite förkortat kan vi väl säga att det är därför vi idag har det klädmode vi har. Mannen har arbetsföra kläder i färger där smutsen inte syns, eftersom det är typ den enda bilden av framgångsrika och pålitliga män vi har, som kan försörja en och ta hand om en. Kvinnan har ett mode som går ut på behaga männens ögon. Kvinnan ska vara fin, snygg, sexig och åtkomlig. För det har hon i vår sinnesvärld alltid varit.
Som jag skrev tidigare så gjorde kvinnorna på sextio- och sjuttiotalet seriöst anspråk på makten, som låg hos männen. Kvinnorna började jobba i allt större utsträckning, tjänade sina egna pengar och blev allt mindre beroende av mannen. I och med detta började kvinnorna även erövra männens symboler av makt, till exempel männens klädmode. Man började ha byxor och kastade det tidigare kjoltvånget på arbetsplatser i elden.
Idag kan kvinnor ha på sig vilka kläder de vill, de har lyckats i det avseendet. Inga kläder är vikta åt männen längre. Kvinnan har brutit ner männens klädstatus. Men att kvinnan fortfarande har en lågstatusroll i samhället jämförelse med mannen råder det inga större tvivel om. Man kan fortfarande inte säga till någon förälder att deras son är en riktig flickpojke, även om man bara menar gott; att pojken då skulle vara i kontakt med sitt emotionella liv, samt ha andra ”kvinnliga” begåvningar. Nej, att vara flickpojke är bara att vara en fjolla, från två års ålder, till vuxen ålder. Vi ser alltså ner på kvinnligheten, rankar den lägre. Att man var pojkflicka när man var liten däremot, hör man fortfarande tjejer säga lite då och då med stolthet i rösten.
Kvinnans roll i dagens Sverige är alltså fortfarande så eftersatt att det ses ner på en man som då sänker sig till kvinnans nivå, genom att föra sig, eller ha på sig något som traditionellt är kvinnligt.
Att det är att nedvärdera kvinnan är ju klart, men vad innebär det här för mannen då? Är det bara kvinnan som är förlorare i det ickegenustänkande samhället? Svaret är såklart nej på denna ledande fråga. Genusvetenskap är inte detsamma som jämlikhet och handlar således inte om kvinnans kamp för rättvisa. Det handlar om att sudda ut begreppen kvinnlighet och manlighet, och de saker som man förväntas vara på grund av vilket kön man tillhör. Och i det är även mannen enormt stora förlorare. Mannen som ju till exempel helt klart och tydligt har stora problem i kontakten med sina egna känslor. Mannen gråter till exempel extremt litet. Tänk er själva, denna grundläggande sak hos människan, något som är så grundläggande att behovet måste stå i epitet till det, det behärskar inte mannen. Mannen har aldrig fått lärt sig att gråta ordentligt. Det är hemskt. Gråten och skrattet ligger på vardera sidan om varandra, och alla ni som har fått uppleva när gråtet övergår i skrattet, och den smått fantastiska känslan, måste förstå att gråten måste finnas för att skrattet ska få leva fritt. Men det är elementärt.
Behovet av bekräftelse är också mänskligt elementärt. Behovet av att någon tycker om en, att någon tycker att man är fin, att man är bra, snygg, rolig, etcetera. Hur många män tror ni hemma kan titta sig själva i spegeln efter att ha tagit på sig ett nyinköpt klädesplagg och tänka: ”vad jag är fin idag”. Hur många män kan ta på sig något när de ska ut på krogen som får folk att vända sig om efter dem på gatan, på tunelbanan, i krogkön?
Män känner sig aldrig fina. Det är inte män förunnat. Vi kan se stiliga ut i kostym. Eller tuffa ut i jeans. Är det någon som tror att mannen inte har det behovet? Att vara fina? Jag vet inte, det låter konstigt. Men att som man överhuvudtaget hitta klädesplagg som ens går utanför grå- och beigeskalan är i princip omöjligt.
Så vad gör jag då som man, om jag har det behovet? Vad tar jag på mig för att få känna mig fin? Vad gör jag med den där känslan, att kjol verkar vara det skönaste och det finaste plagget man kan ha på sig? Ja, det är väl enkelt, jag tar väl på mig kjol.
Men jag ska inte tro att det inte är komplikationsfritt.
Hur kan det var så? Att på grund av att man skulle vilja känna sig lite fin någon gång, att man tycker att kjol är ett fint plagg – hur många killar som helst tycker ju som jag, att kjol är fint, på tjejer – varför skall en kjol som jag tycker är fin, förvandla mig till en outsider i samhället, ett begrepp, en diagnos, en avvikelse? Hur kan man vara transvestit för att man tar på sig en knälång svart kjol? Det är man såklart inte – för det handlar inte om att vilja vara en tjej, det handlar om att få växa sina grenar lite in i tjejträdet, att få låna några av deras fördelar; att få känna sig fin. Eller att få ha på sig ett svalt plagg om sommaren som inte är det alltför vackra plagget shorts. Men ändå skulle jag aldrig kunna ta på mig en kort kjol i någon färg och gå ut på stan utan att folk skulle tro att jag antingen var transvestit, eller ha klara transvestitiska drag.
Jag har inte transvestitiska drag. Däremot gillar jag kjolar. För att det är så fint. Och så skönt.
Så hur gör vi då? Hur gör vi så att män kan börja dra på sig kjol utan att betraktas som en outsider? Det bästa vore ju om det fanns något enkelt knep, någon liten tjuvväg man kunde ta, så man kom dit snabbt. Men jag ser tyvärr inte vad det skulle vara.
Det enda sättet är att vänja in det svenska folket i kjolar på män är att börja ha kjolar på män. Vi måste kvotera in den manliga kjolen i samhället, för annars kommer folk aldrig att vänja sig, aldrig att lära sig.
Någon kjolkvoteringslag inser jag väl dock inte vara nära förestående. Så det är alltså upp till oss, det får bli vår ensamma, långsamma kamp. Vi måste dra på oss kjolarna för att visa att det är vår rätt.
Det finns några som har frågat om det är ett statement från min sida att ha kjol. Och jag har sagt nej, det är det egentligen inte, men det blir det ändå, eftersom jag vet att jag avviker. Eftersom jag vet att jag provocerar, eftersom man så tydligt ser folks blickar, och ibland även folks miner. Så det är klart att det blir en sorts statement, för jag har egentligen inte alls någon lust att bli uttittad för att folk inte tycker jag ser klok ut. Men jag vägrar acceptera att folk inte tycker jag ser klok ut bara för att jag faller utanför inom den manliga ramen. Om jag skulle ha jävligt fula kläder på mig så hade jag fått acceptera att folk inte tycker jag ser klok ut, men en kjol som är snygg på en tjej ska inte automatiskt bli ful för att den sitter på en kille. Då är det inte längre mitt problem, utan då är det betraktarens problem.
Så om ni någon gång undrar varför ni allt oftare ser mig i saronger och kjolar så är det alltså därför.
För att jag tycker det är så himla härligt att känna mig fin.