dunderhugo

The Ark på Malmöfestivalen – på deras sista Malmöspelning någonsin – må visa upp en viss tyngd i låtmaterialet de samlat på sig i drygt ett decennium. Men mest visar de varför beslutet att lägga av var helt riktigt, och att det dessutom kanske borde kommit tidigare.

The Arks debut We are The Ark från 2000 var om inte annat en härlig reaktion mot 90-talets genomironiserade tillvaro, och tillsammans med bland annat Håkan Hellström var de bland de första i Sverige som faktiskt vågade säga någonting som inte bara var ironi eller sarkasm, som faktiskt ville säga något på riktigt, utan den där undertonen av att egentligen mena precis tvärtom. Det small till och vips, så var postironin född.

Ola Salo stod längst fram på scenkanten och basunerade ut sitt budskap om att låta kroppen bestämma vart du ska ta vägen, och att det krävs en galning för att kunna behålla förståndet, iklädd glamrockens kläder och frisyrer. Allt utan att skämmas ett enda dugg.

När Ola Salo mer än ett decennium står i samma sorts kläder och samma sorts budskap, att inte skämmas för att vara annorlunda, utan våga stå för den du är, så är det inte utan att man känner en viss unken lukt av daterad skåpmat sväva över Stortorget i Malmö.

För budskapet må vara hedervärt, viktigt och för evigt aktuellt, men någonstans borde väl också de filosofiska tankarna utvecklas något? Nu när alla sedan länge har förstått The Arks budskap om att vägledas av kroppen skulle många av oss kanske må bra av ett lite utökat råd kanske? Någon djupare tanke kring konceptet? Men icke.

Ola Salo vill vara kaxig som Howlin' Pelle och säga att det här är en kväll vi aldrig kommer att glömma, och han vill piska upp den där frireligiösa publikstämningen som Bruce Springsteen är en mästare på, men han kommer knappt halvvägs. Publiken vill hänga på, men hittar inte riktigt incitamenten från scen för att göra det.

För på samma sätt som budskapet över åren knappt har utvecklats har musiken inte gjort det heller. Hela konserten bygger på stommen från deras tre första skivor, som de släppte mellan år 2000 och 2004. De senare låtarna skiljer sig inte anmärkningsvärt från de tidigare, förutom det faktum att de är sämre.

Och här hittar vi hela problemet med The Ark de senaste sju åren: de har saknat förmågan att gå vidare konstnärligt. Den konstnärliga tanken och viljan lyser med sin frånvaro. Man vill så gärna vara Queen och Ola Salo vill så gärna vara Freddie Mercury, men utan att våga utmana sitt konstärliga koncept som bygger på riffs och enstaka melodihookar.

Trots detta är dock avslutningen lika magnifik som självklar, helt och hållet med hjälp av The Arks monsterlåt Calleth you, cometh I, en av de stora svenska låtarna i pophistorien. Allsången, konfettiregnet och de storslagna gesterna lyfter The Ark mot den kolsvarta och varma himlen i staden som så länge varit deras hemvist. Att kärleken mellan staden och bandet inte alltid varit hundraprocentig påminner Ola Salo om två gånger, vilket förmodligen är minst en gång för mycket.

The Ark lägger av, och vi kommer sjunga på Calleth you, cometh I i all evig tid, medan resten mer kommer dyka upp som tralliga melodier från nostalgins gömmor någon gång ibland.

Vi är många som kommer minnas The Ark, men vi är få som kommer säga att de förändrade våra liv.

Till dig Charlotta.

Hur kan du göra såhär mot mig?

Jag är en pojke på snart 29 jordsnurr som sitter här och gråter på grund av dig.

 

Jag är uppväxt med Bamse. Eller, uppväxt, det låter så fjuttigt. Jag har levt med Bamse i hela mitt liv. Jag brukar säga till människor jag träffar att allt jag tycker och tänker är byggt på värderingar och tankar som jag från början har fått från Bamse. Och det mest otroliga är att folk då har förstått vad jag menar. Förstått ganska mycket om vem jag är och hur jag tänker.

 

De har förstått att jag är en sån där medmänsklig typ. Som tycker det är viktigt att värna om de svaga i samhället, som kan förstå hur man kan bli världsmästare i elakhet om man har blivit uppväxt på öl, korv och baksidan av en hand. Som vet att alla, inte bara de starka, kan hjälpa andra, eftersom vi alla är bra på något. Även vi som inte är världens starkaste, eller snabba som vinden, eller smartast av alla. Med vår blotta närvaro är vi viktiga och betydelsefulla och kan hjälpa till. En liten kvist bryter man av lätt, men om man får en bunt av kvistar kan inte ens Bamse bryta isär dem. Du vet Charlotta, att det är så Skalman förklarar det för sina vänner ekorrarna, när han ska hjälpa dem att själva försvara sig mot vargarna när de kommer och knycker nötter ur deras träd.

 

Jag har alltid stått längst fram och försvarat Bamse, även när han varit som mest kontroversiell i sin pedagogik, som i Trollkarlens röda blomma till exempel, när debatten rasade i Aftonbladet i början av 2000-talet och folk inte hade tänkt längre än näsan räcker och påstod att serien var drogliberal. Att stå och försvara Bamse i den stormen var inga problem, för sensmoralen av den serien var självklart, som alltid i Bamse, en medmänsklighet och att värna de svaga, och i det här fallet var det även ett antidrogbudskap.

 

Vad vill du att jag nu, Charlotta Borelius, ska svara när jag enkelt vill förklara vem jag är och hur jag tänker? Nu när Bamse säger att flyktingbarn mår bäst i de land där de kommer ifrån, att flyktingbarnens hela släkt kommer möta upp dem och krama om dem på flygplatsen i deras hemland, när de kommer tillbaka efter att ha blivit utvisade från Sverige? Hur ska jag kunna säga till någon som har upplevt, eller känner någon som upplevt flyktingbarns alla fasor, skräck och trauman, när de först tvingas flytta från det land de är födda i, eftersom de omöjligt kan stanna, och sedan när de återigen tvingas ifrån det landet de kommit till, har fått vänner i och lärt sig språket i, hur ska jag kunna säga till dem att jag bygger mina värderingar på Bamse?

 

Charlotta Borelius, hur ska jag kunna säga till någon att jag gillar Bamse?

 

Att Bamse är min idol, och alltid har varit?

 

Hur ska jag kunna titta någon i ögonen och säga att jag tycker som Bamse, när flyktingbarnens släkt inte står och väntar på dem på flygplatsen och kramar om dem när de kommer tillbaka? Eller när de inte alls får arbete? Utan när allt är lika jävligt som då när det var så jävligt att de inte kände att de kunde stanna kvar, utan tvungna att fly till ett land där de inte kunde språket, inte kände någon, och inte hade något arbete.

Och vad ska barnen säga när det visst inte blev som det stod i Bamsetidningen när de kommer tillbaka?

- Men, Bamse sa ju...

 

Har du, Charlotta Borelius, funderat över varför Migrationsverket kom med den här förfrågan? Varför behöver Migrationsverket profilera sig som mer humana, med hjälp av humanismens störste förkämpe Bamse? För jag menar, om Migrationsverket verkligen är humana behöver de väl knappast hjälp av Bamse för att folk ska förstå det?

 

Kanske är problemet att Migrationsverket är inhumana. Kanske är det därför denna förfrågan kom, för att Migrationsverkets behov av att framstå som mindre inhumana är skriande. Skriande efter att i många år utvisat apatiska barn på bår, utan försäkran att få sjukvård dit de kommer, efter att man skålat i champagne efter lyckade avvisningar, eller för den delen firat med tårta efter andra utvisningsbravader. Eller helt enkelt av det faktumet att man utvisat människor som, när de kommit tillbaka, gripits, torterats och mördats.

 

Om Migrationsverket på riktigt varit en human institution hade de väl knappast behövt använda sig av propaganda för att folk skulle tro på det? Och man hade inte behövt vända sig till just Bamse, och be Bamse ge upp alla sina ideal, alla sina värderingar och all sin medmänsklighet.

 

Och jag hade kunnat lägga mina tårar på någonting annat.

 

Charlotta Borelius, jag hoppas du inser att det enda du kan göra i det här fallet är att göra en så kallad pudel. Det enda du kan göra är att gå ut och erkänna att det här var ett samarbete som aldrig någonsin borde ha blivit till, och att den färdiga produkten är något som inte borde ha någonting med Bamse att göra, och att ni ångrar er.

 

Det är den enda chansen för dig Charlotta, att inte bli känd som den som för alltid förstörde Bamse.

 

Med ledsna hälsningar

 

Hugo Lindmark

Journaliststuderande och popmusiker

 

Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

När friidrotten börjar – då börjar OS på riktigt. I mitt arsle möjligtvis. Kan det verkligen bara vara jag som har insett att friidrott är att låta OS dö en smula? Varför har vi denna löjliga perversion att sitta och titta på trettiotvå försökslöpande 400-meterskombatanter presenteras en och en, ansikte för ansikte, meninglös persondata för meningslös persondata? Varför måste vi se när släggkastarna presenteras, en och en, etc och etc, redan i försöken? Varför måste vi ens se dem kasta sina dumma försök, när det inte ens finns en ukrainare i blått och gult som man skulle kunna låtsas var en svensk? Är det för att SVT:s Jonas Karlsson (sport-tv:s mest oförtjänta karriär för övrigt) själv kastade fyra släggor när han var tolv? Det kan det inte vara, eftersom man går igenom samma procedur med diskuskastarna, spjutkastarna och kulstötarna.
Varför är vi överhuvudtaget så förtjusta i friidrott? Kan det vara för att det är den mest hjärndöda av alla sporter? Kan det verkligen stå så illa till med oss? Att vi måste ha något enkelt och lätt att förstå för att bli underhållna? För friidrotten är ju i princip befriad från några regler att fördjupa sig i. Om det mot förmodan finns några regler i någon gren, så är de reglerna oftast inbakade i grenens namn (läs: tresteg).
Så varför viker SVT hela sin kanal ett till att bara visa friidrott? När man kan se Litauen spela basket, landet som kommer vara de enda som har något att sätta emot USA? Eller när man kan se badmintondubbel, denna makalösa uppvisning i snabbhet, styrka och precision, med bolldueller som tennisen bara drömmer om. Eller varför inte en gång för alla få lära sig reglerna i baseboll, så man äntligen fattar någonting av de där sportfilmerna från amerikatt?
Friidrott ser vi ju ändå året om i varenda sketen Golden League- gala!
Är vi verkligen så tråkiga att vi inte har någon lust att lära oss något nytt? Att se en sport som vi aldrig har sett, och få krypa längre och längre in i den, med alla dess små regler och traditioner. Jag har svårt att tänka mig det. Vinter-OS har ju för fan fått varenda medelsvensk att diskutera curling istället för väder när det blivit tvungna att kallprata med varandra. Då ska man väl kunna få oss lite intresserade av kanotslalom också? Men vinter-OS har å andra sidan ingen motsvarighet till friidrott heller, så det beror väl på det. Man blir tvungen att hitta de små sporterna i vinter-OS, eftersom alla vintersporter är små.
Och om det inte är fucking friidrott så är det fucking simning. Om en fjunig grabb kan vinna åtta guld i ett och samma OS så beror det inte lika mycket på att han är en fantastisk idrottsman som att han faktiskt har åtta chanser på att vinna guld. Jaja, han är störst genom alla tider, men det är ju bara simmare som kan vinna åtta guld, om man inte inte börjar kräva att Usain Bolt ska börja dubblera med kula, 3000 meter hinder och kast med liten boll.
Så våga vägra friidrotten och simningen i OS, och bläddra över till det där som ser totalt obegripligt ut.
Så länge det inte är landhockey såklart, för det är fortfarande bara idiotiskt.

Fredagar är - för alla som inte visste det - i alla fall min sista dag på arbetsveckan. Fredagar är summan av de fem tidigare nätternas sömnskuld. Fredagar är en mycket bra dag för att tillönska folk ett redigt kok stryk. Man ska inte reta mig på fredagar. Man ska inte reta mig klockan sju på morgonen på tunnelbanan på summan av fem nätters sömnskuld. Och ändå gör de det. Folk.

 

DN skriver:

"En Stockholmare i 30-årsåldern har fått Patent- och registreringsverkets tillstånd att byta sitt efternamn Larsson mot det adligt klingande Nordenstjerna. Verket motiverar sitt beslut med att ätten Nordenstjerna har varit utdött sedan 1999, men Riddarhuset har ändå kraftigt protesterat mot beslutet."

 

Och jag blir arg så att tårna krullar sig på mig. Låt oss va förfan! Jag har fullständigt noll förståelse för folk som aktivt, uttryckligen och metodiskt jobbar för återinförandet av klasssamhället i Sverige. Adeln ja. Den är avskaffad, eller är jag fel ute? VA?!!! "...men Riddarhuset har ändå kraftigt protesterat mot beslutet". Vad menar de? Menar de verkligen att Riddarhuset faktiskt har något att säga till om? Wassafack, som jag gärna säger nuförtiden. "Verket motiverar sitt beslut med att ätten Nordenstjerna har varit utdött sedan 1999". Betyder det i sin tur att det finns en lag om att man inte får heta existerande adliga namn? Ja, helt tydligen, för att man inte får heta vad man vill har vi ju vetat länge.

    Det är sjukt, det är allt jag vill säga.

    Om det alltså.

    Jag har mer.

    DN skriver också (jag läser DN på tunnelbanan alltså, om ni inte har förstått det):

    "En ny utvisning av en 23-årig afghansk man stoppades bara några timmar innan planet till Kabul skulle lyfta och mannen släpptes också ur förvaret. Men migrationsverket beslöt på torsdagen att ändå inte pröva 23-åringens asylansökan på nytt. Hans utvisning stoppas inte heller, utan man kommer att fortsätta försöka utvisa honom till Kabul.

    Bakgrunden till osäkerheten är att Migrationsdomstolen i Malmö i förra veckan återförvisade flera afghanska  ärenden till Migrationsverket. Domstolen menade att verket inte tillräckligt tydligt visat hur en person som är från en annan del av Afghanistan ska kunna klara sig i huvudstaden Kabul. Den 23-årige mannen är från provinsen Ghazni.

    Migrationsverket säger i ett vägledande beslut att det är för farligt att utvisas till Ghazni och fem andra provinser i söder. Däremot kan man bli så kallad internflykting i Kabul.

     Den uppfattningen delar inte UNHCR, vars aktuella rapporter figurerat i målen vid Migrationsdomstolen i Malmö.

     Migrationsverket har nu överklagat flera afghanska migrationsdomstolsbeslutet till högsta instans."

 

Okej, det där blev långt, var inte meningen, men jag kunde inte klippa bort något eftersom allting är så jävla dumt! Jag har dock lärt mig att inte skylla hela världen eller hela Sveriges olycka på Migrationsverket. De har det tamejfan inte lätt, som måste följa en sådan undermålig invandringspolitik. Och med det menar jag att det är absurt att inte ha som mål att någon gång i framtiden har fullständigt fri invandring. Jag förstår inte varför vi anser att vi har mer rätt att bo här bara för att vi är födda här. Om någon kan säga vad du eller jag faktiskt gjorde för att förtjäna för att födas här, så tar jag gärna emot det förslaget. Som spermie alltså, vad gjorde vi? Ja, självklart är det en retorisk fråga. Svaret är så självklart. Eller?

    Vi kan inte förtjäna att våra förfäder inte gick ut i krig typ. Det är bara fånigt. Låt alla komma hit förfan. Vi har plats och pengar så det räcker.

Kan ingen bara ta bort Sofia Källgren från rutan med sitt musikaldravel och sin vänhet?