dunderhugo

Jag är sex år gammal och jag sitter på en bilkudde i baksätet av mammas bil. Det är en bilkudde som det är två sitsar på, vilket gör att alla vi fyra kusiner får plats i baksätet. Mamma kör bilen mot stranden i Åminne på Gotland, där vi tillbringar någon veckas semester. Det är 1988 och Leonard Cohen har just släppt albumet I’m your man. Mamma – cohenfantast som hon är – har bandat över LP:n till kassett och nu sitter hon och slår högerhanden i takt mot ratten till First we take Manhattan.

Leonard Cohens mörka baryton skallrar i högtalarna och vi kusiner protesterar först högljutt mot att tvingas höra på det här mullret varje dag, men inser väl snart att det inte är någon idé, och efter ett tag har det allt det där blivit synonymt: bilen, stranden, Cohen, mamma, bilen, Cohen, stranden.

Jag är elva eller tolv år gammal och har just börjat vara hemma själv om eftermiddagarna efter skolan. Jag har för första gången blivit förälskad. I en tjej i klassen som heter Pernilla. Jag har insett att det är förälskad jag måste vara, eftersom jag av någon outgrundlig anledning har hållit i hennes pakethållare när hon ska cykla från skolan. Jag minns hur jag till slut släpper pakethållaren och tänker att det här var ju ett jättemärkligt beteende.

CD-skivan har slagit igenom och jag lyssnar otroligt mycket på Queens Greatest Hits II. Och Absolute Music 14.

När jag lyssnat på de sprillans nya CD-skivorna börjar jag så småningom bläddra bland mammas LP-skivor som står framme. Mamma har ju långt fler LP-skivor än vi har CD-skivor. Och efter ett tag hamnar jag till slut på de där Leonard Cohen-skivorna. Det är debuten Songs of Leonard Cohen, Phil Spector-samarbetet Death of a ladies’ man och så den där skivan som skallrade i högtalarna på väg till stranden. Och det är som att de berättar någonting för mig, någonting om den där konstiga känslan som kan få en att hålla i en tjejs pakethållare utan att man förstår varför.

Jag är 26 år gammal och sitter i baksätet på mammas bil. Det är 2008, mamma kör och bredvid henne sitter hennes väninna från kolonin. Vi är på väg från Malmö ut till Sofiero. Jag säger inte så mycket där i baksätet, jag är mest tyst.

I många år har jag och mamma sagt att om Leonard Cohen någonsin turnerar igen och åtminstone kommer till Europa så ska vi fanimej ta oss dit för att se honom ihop. Mamma har ju sett honom förut, men inte sedan 1993 då han senast var i Sverige. Han spelade i Galärparken på Djurgården i Stockholm och mamma fick ge bort sin andra biljett i kön in, eftersom hon inte hade hittat någon som ville följa med.

Men så dimper nyheten ner där på vinterkanten. Inte bara att Leonard Cohen ska turnera igen, utan han faktiskt kommer till Europa. Och inte bara det, han kommer faktiskt till Sverige, till Helsingborg för en spelning på Sofiero slott.

Jag bara skriker rakt ut och jag och mamma sitter vid varsin dator morgonen då biljetterna släpps för att vara säkra på att inte bli utan biljetter. Jag har varit nervös i flera veckor, rädd att de ska ta slut innan vi hinner köpa. För jag har fått se alla mina hjältar live, det finns ingen kvar att se. Förutom Cohen då, den viktigaste av dem alla. Men jag hade gett upp att få se honom, jag tänkte att är man 74 år gammal och inte har turnerat på 15 år så börjar man inte plötsligt åka världen runt för att göra konserter.

Men sådant gäller tydligen inte Leonard, för det är exakt det som händer.

Vi får biljetter och jag blir alldeles lugn.

Superlugn faktiskt.

Märkligt jättelugn.

Så lugn att jag bara någon vecka innan konserten knappt ens tänker på det. Får påminna mig om att jag om en vecka ska jag se Leonard Cohen. “Ja, det ska väl kul”.

Liksom.

Jag tycker det är märkligt att jag inte alls verkar särskilt peppad på konserten. Jag inser att jag nog överdrivit min kärlek till Cohen, att han har inte varit så himla speciell för mig som jag trott ändå.

Men så sitter jag där i baksätet ut mot Sofiero och blir allt tystare. Inte pratsugen alls. Svarar bara kort på tilltal.

Kön ringlar sig lång till ingången, trots att vi är ute i väldigt god tid. Jag hinner bli lite nervös att vi inte ska få så bra platser där i slottsträdgården, men när vi kommer in sitter de flesta i på filtar i sommarvärmen och äter medhavd picknick. Längst fram vid scen är det gott om plats för oss att stå.

Jag minns inte om vi står där en eller två timmar, men just när solen börjar sänka sig bakom träden i den ljumma sommarkvällen tänds lamporna på scenen och in på scenen kommer först bandet, och sist – i mörk kostym och hatt – så skuttar Leonard Cohen in på scenen, ja han skuttar, liksom som för att understryka att 74 väl ingen ålder för att inte låta bli att plötsligt turnera runt hela världen.

Bandet slår igång Dance me to the end of love och jag börjar gråta. Nä, jag får inte någon tår i ögat eller så, utan jag hulkgråter. Låten tar sex minuter att spela och jag gråter floder rakt igenom hela låten.

Och jag förstår vad som hänt. Jag förstår varför jag varit så lugn och avslappnad, nästan ointresserad. Det är min hjärna som har aktiverat något slags säkerhetsfunktion mellan mina små synapser där uppe, som ska rädda mig från alltför starka känsloströmningar. Hjärnan är smart nog för att helt enkelt ha insett att det här är så känslomässigt för mig att om det inte slås på några funktioner som stoppar flödet av känslor så finns det risk för att hela systemet kollapsar.

Men när den gode Leonard själv går ner på knä och sjunger den där första raden, Dance me to your beauty with a burning violin, finns det inga säkerhetsanordningar i hela hjärnuniversum som kan hindra alla de där känslorna från att fullständigt välla fram.

Klockan är 05:50 och jag vaknar av att alkoholen håller på att gå ur kroppen. Jag har varit på kåren kvällen innan och druckit öl, efter att ha fått iväg två låtar till ett förlag för pålyssning, för att se om de kanske är bra nog för att en artist kanske ska vilja sjunga dem. Det är två låtar om kärlek som har riktigt fina melodier i sig, jag tror och hoppas verkligen på dem.

När folk pratar om Leonard Cohen brukar de ofta nästan främst prata om hans texter. Men för mig har det alltid varit först och främst melodierna som fått mig att hela tiden återvända till honom. De där magiska melodierna.

Men det är klart, när jag förlorat mig i melodierna har ju hans skildringar av kärlek också sakta tagit över mitt inre. För det är just skildringar av kärlek han håller på med. Han försöker inte förföra, som många verkar tro.

I’m crazy for love, but I’m not coming on.

Han försöker mer förstå kärlek, försöker sätta ord och ton på vad kärlek faktiskt är för något, försöker förstå vad det är som får en att göra de där supermärkliga sakerna man inte förstår själv, när man är förälskad.

Och tids nog blev vi rätt överens, Leonard och jag, om hur vi ser på det där med kärlek. Att vi är jävligt allvarliga med den, och att vi låter den ta så stor plats i våra liv. Att typ nästan allt ju faktiskt ändå depends upon how near you sleep to me.

Så det är han som lärt mig att göra de där beskrivningarna av kärlek som jag är ganska stolt över i mina låtar som nu är på väg till någon viktig persons inkorg.

Men nog fan blev det lite för många öl.

Jag går upp och kissar och dricker vatten och återvänder till sängen, kollar mobilen för att se vad klockan är. Hon är 05:50 och jag ser att en vän har skrivit någonting på min vägg på Facebook.

Jag går in och läser, och allt som står är:

KRAM

Jag tror inte att jag är förvirrad ens i bråkdelen av en sekund.

Utan jag fattar det omedelbart.

Jag har känt hela året att någonting är på gång. Att någonting inte riktigt står rätt till.

Att han mitt i det plötsligt kom med nyheten att han skulle släppa ett nytt album kändes överraskande, men också därför rätt typiskt Leonard Cohen.

Men nyheten får mig att jubla: “Han håller inte på att dö!”, men hejdar mig när jag kommer på vad som hände med min andra stora idol som sitter inramad på väggen just intill den stora affischen på Leonard, direkt efter han släppte sin sista skiva i januari.

Hela dagen skriver folk saker till mig. De skriver kram och hjärtan och att de tänker på mig.

De vill att jag ska veta att de finns där, vännerna och familjen. De vet att de tyngsta sorgerna ska man inte behöva hantera ensam.

Några gånger under dagen mår jag riktigt bra. Jag hinner tänka att jag är visst inte så ledsen ändå, att det inte verkar vara så farligt för mig att han har dött.

Men så ger säkerhetspärren i hjärnan vika och allt kommer ut i en stor flod.

Han är faktiskt borta, trots att han är så otroligt närvarande.

Jag tröstar mig på det enda sättet jag kan. På det sättet jag alltid gör när jag känner en riktigt stark känsla, oavsett om den är positiv eller negativ.

Jag lyssnar på Leonard Cohen.

You say you’ve gone away from me.

But I can feel you when you breathe.