Jag och mitt band.
Ikväll har jag repat med mitt band A Bunch of Lonesome Heroes för första gången.
Det känns som att jag så länge har snackat om konceptet Hugo Lindmark & A Bunch of Lonesome Heroes, att det mest känns konstigt att det dröjt så länge tills vi spelat ihop, vilket är ikväll. Plus att hela bandnamnet är en fabrikation helt ur min och Henkes hjärnor, utan resten av medlemmarnas vetskap. Det var bara att säga åt dem att nu är det såhär, och nu heter ni det här och så vidare...
Det har iallafall gått väldigt bra.
Jag har ju valt att spela med sjukt duktiga musiker, vilket gör arbetet betydligt mer friktionsfritt än annars. Jag kan ju spela med musiker som verkligen kan göra det som jag har tänkt mig. Men grejen är att jag varken är trummis, pianist, basist, och knappt ens gitarrist, så mina tankgångar om dessa instrument är ju högst begränsade till hur mycket jag själv kan spela på dem. Och det är det som är det fina med A Bunch of Lonesome Heroes. De uppfyller inte mina drömmar, de utvecklar dem. Gör saker jag aldrig skulle kommit att tänka på, saker jag aldrig skulle kunna göra.
Så vad exakt har vi gjort ikväll?
Vi har dängat till The Ultimate Song of Love till en redig rökare. Vi har stöpt om Of Garbo's Eyes (we'll set Stockholm on fire) till något som inte är som skivan, men som nåt nåt underbart annat. Någon kraft innerst ifrån. No More Lovesongs (I can't stay) är enkel i sin rena form, och No Good, Girl blir alltid något nytt och något annat. Det är alltid spännande.
Nu är det bara mitt gitarrinköp, och sen skall jag tamejfan börja bli nöjd med tillvaron.
Det känns som att jag så länge har snackat om konceptet Hugo Lindmark & A Bunch of Lonesome Heroes, att det mest känns konstigt att det dröjt så länge tills vi spelat ihop, vilket är ikväll. Plus att hela bandnamnet är en fabrikation helt ur min och Henkes hjärnor, utan resten av medlemmarnas vetskap. Det var bara att säga åt dem att nu är det såhär, och nu heter ni det här och så vidare...
Det har iallafall gått väldigt bra.
Jag har ju valt att spela med sjukt duktiga musiker, vilket gör arbetet betydligt mer friktionsfritt än annars. Jag kan ju spela med musiker som verkligen kan göra det som jag har tänkt mig. Men grejen är att jag varken är trummis, pianist, basist, och knappt ens gitarrist, så mina tankgångar om dessa instrument är ju högst begränsade till hur mycket jag själv kan spela på dem. Och det är det som är det fina med A Bunch of Lonesome Heroes. De uppfyller inte mina drömmar, de utvecklar dem. Gör saker jag aldrig skulle kommit att tänka på, saker jag aldrig skulle kunna göra.
Så vad exakt har vi gjort ikväll?
Vi har dängat till The Ultimate Song of Love till en redig rökare. Vi har stöpt om Of Garbo's Eyes (we'll set Stockholm on fire) till något som inte är som skivan, men som nåt nåt underbart annat. Någon kraft innerst ifrån. No More Lovesongs (I can't stay) är enkel i sin rena form, och No Good, Girl blir alltid något nytt och något annat. Det är alltid spännande.
Nu är det bara mitt gitarrinköp, och sen skall jag tamejfan börja bli nöjd med tillvaron.