Jag och mitt band.
Det känns som att jag så länge har snackat om konceptet Hugo Lindmark & A Bunch of Lonesome Heroes, att det mest känns konstigt att det dröjt så länge tills vi spelat ihop, vilket är ikväll. Plus att hela bandnamnet är en fabrikation helt ur min och Henkes hjärnor, utan resten av medlemmarnas vetskap. Det var bara att säga åt dem att nu är det såhär, och nu heter ni det här och så vidare...
Det har iallafall gått väldigt bra.
Jag har ju valt att spela med sjukt duktiga musiker, vilket gör arbetet betydligt mer friktionsfritt än annars. Jag kan ju spela med musiker som verkligen kan göra det som jag har tänkt mig. Men grejen är att jag varken är trummis, pianist, basist, och knappt ens gitarrist, så mina tankgångar om dessa instrument är ju högst begränsade till hur mycket jag själv kan spela på dem. Och det är det som är det fina med A Bunch of Lonesome Heroes. De uppfyller inte mina drömmar, de utvecklar dem. Gör saker jag aldrig skulle kommit att tänka på, saker jag aldrig skulle kunna göra.
Så vad exakt har vi gjort ikväll?
Vi har dängat till The Ultimate Song of Love till en redig rökare. Vi har stöpt om Of Garbo's Eyes (we'll set Stockholm on fire) till något som inte är som skivan, men som nåt nåt underbart annat. Någon kraft innerst ifrån. No More Lovesongs (I can't stay) är enkel i sin rena form, och No Good, Girl blir alltid något nytt och något annat. Det är alltid spännande.
Nu är det bara mitt gitarrinköp, och sen skall jag tamejfan börja bli nöjd med tillvaron.
Bra att veta.
TIO FÖRSTA:
Första bästa kompis: Marie på dagis.
Första bil: Bobcar.
Första kärlek: Också Marie på dagis. Jag var tre och hon två tror jag. Eller så var jag två och hon ett. Jag sprang iallafall i korridoren på dagis och ropade "Majiiiii!"""
Första husdjur: Jag smygkelar med min brors katter Asterix och Truls, så fort jag kommer i läge.
Första semester: Åminne, Gotland, 1988.
Första jobb: Jag jobbade som reklamutdelare en dag. Sen slutade jag. Aldrig mer. Uschiamej.
Första köpta skiva: Absolute Music 14
Första piercing: Jag hade ett jack i tungan när jag var liten.
Första konsert: Roxette på Globen tror jag. Jag och Jonatan gick. Brainpool var förband. Jag var med mamma på Bruce Springsteen iofs, -92. Men Roxette var den första själv.
NIO SISTA:
Sista alkoholdrycken: Skumpa! Tro det eller ej. Med Doffe dessutom!
Sista bilfärden: Jag följde väl med mamma till Metro för några dagar sen.
Sista filmen du såg: "Fiket" på TV. Den var väl sådär va?
Sista ringda telefonsamtal: Till Gunilla. Lönetant. Jag behöver pengar. Jag får pengar.
Sista bubbelbadet: Hujujuj. Ja, inte vet jag. Tensta kanske. Eller vid Bromma Flygplats startbana. Den perioden iallafall.
Sista spelade cd: Alltid Leonard Cohen känns det som. Hans debut har jag att somna till.
Sista gången du grät: Det var ett tag sen nu. För några månader sen tror jag. Över livets jävlighet.
Sista måltiden: Pizza!! Med salami, alltid salami.
ÅTTA HAR DU NÅNSIN:
Dejtat en av dina bästa kompisar? Japp.
Blivit kär vid första ögonkastet? Ja, jo.
Varit på tv? Jepp. Senaste för knappt ett och ett halvt år sedan. Svt:s lokalnyheter, gävledala. Var på folkisskolan och gjorde reportage om oss singer/songwriters. Jag blev till och med intervjuad med namn i bild. Det ni!
Fått ditt hjärta krossat? Det är kroniskt krossat.
Sagt att du älskar någon utan att mena det? Nej.
Haft ett one night stand? Mja... Jag säger som Clinton; I had not... äsch, jag vet inte ens vad han sa.
Busringt till nångång? Ja.
SJU SAKER DU HAR PÅ DIG NU:
1. Långkalsonger.
2. Underställströja
3. Glasögon.
4. Grågröna byxisar.
5. Två strumpor.
6. Kallingar.
7. Ett helt dagisställ helt enkelt, fast med lager avskalade.
SEX SAKER DU GJORT IDAG:
1. Missat tunnelbanan.
2. Lekt i sandlådan.
3. Haft ett barn sovande på min mage.
4. Torkat snor.
5. Sett bilder på min brorson.
6. Nästan somnat flera gånger.
FEM FAVORITSAKER (Ingen speciell ordning):
1. Min gitarr.
2. Mina sittkuddar.
3. Min indiska rökelselåda.
4. Mitt capo.
5. Fickpluntan.
Fyra personer du kan berätta allt för:
1. August
2. Jannike
3. Indie-Biffen
4. Johan Medberg
Tre val:
Svart eller vit? Svart.
Sommar eller vinter? Sommar.
Choklad eller chips? Choklad
Två saker att göra innan du dör.
1. Ge ut en skiva
2. Åka transibiriska järnvägen
En sak du ångrar:
1. Jag ångrar allt.
Eftersom Tyko är ett fint namn.
3:e december, klockan 15, på klädaffären Beyond Retro STHLM (http://www.myspace.com/beyondretrosthlm)
Sedan tidigare har vi ju en spelning den 22:a november på Alcazar, Nalen, klockan åtta.
Missa inte det, tycker jag.
Båda gångerna är det med fullt band, dvs; Hugo, Adam, Calle, Henrik, Malin och Per.
Pratade just med min bror. Jag tänkte först skriva att jag pratade med min far till bror, men det var så pass svårförståeligt att jag knappt ens själv förstod det.
Min brorson är iallafall över två dagar gammal nu. Och ikväll ska det bli ett foto på drummeln. Han är ju född i en helt annan landsände, så det är ännu inte aktuellt att se honom live.
Han har inget namn ännu, även om jag tycker att han ska heta Tyko.
Idag blev jag kompis med H på jobbet. Hon har inte varit helt nöjd med mig hittills, men idag under lunchen tror jag det vände. Hon sa mitt namn ("Igo") och jag fick tillochmed hålla henne i handen in till vilan SAMT sitta bredvid henne när hon somnade. Efter vilan var hon sur igen, menmen. Man kan ju inte vara glad hela dagen.
Annars är jag rätt trött. Jag somnade på sittande på jobbet i soffan. Alla barnen sov också, så då tyckte jag att det var berättigat att jag också fick mig en lur.
Farbror Hugo
Min bror har fått en pojke.
Och han har hår.
Så det så!
Georges telefonsvarare.
Jag sitter här på nattkvisten och nördar lite på YouTube. Inte så konstigt egentligen, när man hittar ljuva Seinfeldbitar som den här;
Men jag ska gå och lägga mig nu. Sov alldeles för länge idag. Efter att jag druckit skumpa med Doffe igår, och så suttit halvfull och kollat på hela Musikbyrånsändningen i nättras.
En vecka nu på jobbet. Nu när jag faktiskt tänker efter, så saknar jag nog de små liven lite. Speciellt de småsmå liven. För de är så söta att man baxnar.
Chip & Kim!
Idag var det final i The Amazing Race på femman. Och mina bästisar Chip & Kim vann! Ohh, jag var så lycklig! Lyckligast var jag iofs för att de hemska Colin & Christie inte vann. Det hade varit dödens död.
Men det är slut på sånt nu. För från och med idag är jag anställd. Ända till juli. Jag har klappat sandkakor mest hela dan och hade sand upp i bihålorna när jag slutade.
Men mer om allt sånt senare. För nu är det Scrubs, och sen definitivt sängdags.
Vår källare av plast.
Och förmodligen fått en spelning.
De två hör inte alls ihop med varandra, så ni behöver inte vara oroliga över att ni inte ser sammanhanget.
Imorgon skall jag till mitt nya daghem och skriva på kontrakt. Det känns bra, för det är vuxet att skriva på kontrakt. Däremot har jag inte fått mitt intyg från polisen om att jag inte är sexuellt attraherad av barn (bland annat) än, men har jag riktigt tur så dimper det ner i brevlådan, precis innan jag skall ta tuben till Vällingby och skriva mitt namn på den streckade linjen. Om det inte dimper ner vet jag inte vad som händer. Inte så mycket förmodligen, men kanske nåt ändå. Vi knäpper med våra fingrar och hoppas på ett dimp. Helt enkelt.
Sen börjar jag jobba på tisdag.
På tisdag har jag också en intervju på ett annat dagis, här i Abrahamsberg. Den måste jag ringa och avboka imorgon, för annars blir det så pinsamt. Däremot är det en illavarslande kombination av dels min glömska och dels min telefonskräck. Det kan verkligen gå hur som helst.
När vi höll på att plocka i källaren hittade jag och mor en hel flyttkartong med bebiskläder. Ujujuj! Dels från när jag och min bror var knoddar, men även från mammas karriär som knodd. Mitt favoritplagg är en vit bomullskeps med blåa kanter. Den ska jag tvinga på mitt brorsabarn när det kommer, då om nån vecka.
Och min käre vän Jonas Fermelin Wiklund har fått barn! Är det inte konstigt, så säg? En Arvid. På fyra tunga kilon. Visste du det Hanna? Jag har erbjudit mig att vara världens bästa barnvakt. Eftersom jag ska jobba med småbarn på dagis, har jag tänkt att jag kommer vara just det. Men de har inte hört av sig än. Fast jag vet inte, det kanske inte beror på mig. När man har haft en unge i tre dar, är man kanske inte så jävla sugen på att ta ledigt och gå ut och supa sig redlös. Men vad vet jag... Jag är beredd i alla fall.
Godispapper, Rocky, Skandia, Ministrar och Groove.
Allting i rätt ordning...
Jag kliade mig på ryggen just, och märkte att jag hade massa godispapper som fastnat där. Limmat mot huden. En flik av en vingummipåse och ett dito från en påse med persikor. Godispersikor alltså.
Min bror frestade mig med lite kunskapsfrågor om Martin Kellermans Rocky häromdan, vilket var allt som behövdes för att jag skulle komma in i en Rocky-period igen. Det är bara i den serien man kan läsa repliker som "Tjejer är såna jävla Costanzas".
I övrigt är jag ikväll nöjd över den tvååriga fängelsedomen Ola Ramstedt. Skandiadirektören. Det är så fint på nåt sätt! Om den domen står fast så kan hela bilden av vad vi anser vara kriminellt och vilka vi anser vara kriminella, omkullkastas. Alla våra fördomar. För detta är en svensk, vit man i övre medelåldern, som ser snäll ut. Och så ser han rik ut. Och det ser ut som han har ett mycket fint arbete. Han är från ett fint hem, har nog inte haft en svår uppväxt i nån förort, eller liknande. Han har gått i de finaste skolorna och haft en karriär som anstår honom och hans värde som människa. Men han är KRIMINELL!!! Men det är inte så att han har brutit sig in nånstans, i en villa eller så, och stulit en tv och en stereo och tjuvkopplat en bil och flytt därifrån. Han är MYCKET MER kriminell än så! Tusentals gånger mer kriminell! Så det är klart han ska åka in i fängelse!
Det är så enkelt och lätt, bara man tänker på det på rätt sätt.
En annan sak som jag tycker är tillfredställande, är att två av de allra nyutnämndaste minstrarna kommer få avgå från sina poster innan de ens har hunnit tänka ordet ministerlön.
Jag tror att det är lördag idag. Men det är typiskt fredag.
Jag var inne i stan idag för att titta om det nya numret av Groove hade kommit ut nånstans. Jag är med där. Även om jag har fått känslan av att jag inte alls kommer att vara med, bara för att jag har sagt det till så många. På riktigt alltså. Jag tror inte jag är med. Men det hade det inte. Kommit ut alltså. Det nya numret.
På tisdag börjar jag jobba!
Spending days are here!
Jojjomän!
And slacking days are over!
Jag ska börja jobba. För första gången på två år och två månader.
Gå upp i tillräckligt god tid för att göra kaffe varje morgon.
Inte vara uppe hela natten av ren tristess.
Nu är det dags att ta lite ansvar.
Jag ska återigen valla barn. Vilket var ent ut sagt jättelänge sen jag gjorde. Då var året 2001 och allt, jag menar allt, var annorlunda. Det är först när man tänker aktivt på vem man var för fem år sedan, man inser att den jag var då inte har mycket gemensamt med den jag är idag. Men det känns bra. Jag är nöjd med vem jag är idag. Med små undantag förstås. Ångestnivån var bättre då. Jag hade typ ingen ångestnivå. Jag visste knappt vad det var. Men det kommer väl med åldern kan jag tänka mig.
Nu vet jag vad jag vill bli. Det visste jag inte då. Det är coolt.
Jag var kanske lyckligare då, men det går ju i vågor. Det man inte vet mår man inte dåligt av, och jag visste ju inget då, så jag hade ingen anledning att oroa mig.
Men nu ska jag alltså jobba igen. Jobba på dagis igen.
Jag är mycket nöjd.
Jag har inte alls saknat Stockholm. Jag har inte längtat tillbaka alls. Stockholm blir aldrig min stad, som Håkan säger. Men jag flyttade tillbaka hit för att komma ut och spela. Så det ska jag göra. Och försörja mig på dagarna. Det var därför jag ville jobba på dagis, och inte gå tillbaka till Coop, eller nåt liknande. På dagis skulle jag kunna jobba heltid, och fortfarande orka något på kvällarna. Plus att jag slipper jobba kvällar och helger (aldrig mer).
Och med jobbet kommer lönen. Älskade pengar, vad jag har er saknat!
Jag har fortfarande inte köpt en enda skiva det här året. Det är helt och hållet galet. Men närsomhelst trillar för det första Husarölönen in. Sedan ska ett stipendie på femtusen trilla in. Och sen trillar så småningom min dagislön in. Så jag ska köpa en gitarr. Och skivor. Och gå på konserter. Härliga tider. Whiskey ska jag köpa också. En god en. Och ett säsongskort på bandyn. Sen tänkte jag köpa mig lite kärlek också. Vifta lite med tusenlapparna. Det ska funka, har jag hört...
Imorgon skall nya numret av Groove komma ut. Där är jag med på ett hörn. Eller jag är mest med på skivan som prenumeranterna får, men ”No Good, Girl”. Men det skall även stå en liten text om mig i tidningen. Hoppas jag verkligen. Skulle vara pinsamt om jag inte var med, nu när jag har sagt det till alla.
Det skall bli roligt. Min första officiella utgivning av min musik.
Jag är ju nästan en kändis!
Nitton kronor.
Liksom igår.
Inte på samma, utan på två olika.
Dock var båda föräldrarkooperativ.
Och förskolor.
Jag är ganska bra på intervjuer. Jag för mig fint. Man kan säga såhär; i regel så gillar kvinnor i medelåldern och uppåt, mig skarpt. Mammor med barn i tonåren eller äldre ungefär. Jag vet inte varför.
Så nu väntar jag på svar från dessa tu.
Och om jag får ett ja från båda så har jag helt plötsligt ett i-lansproblem.
Vilket jag inte skulle vara sen med att tacka ja till att ha.
I-landsproblem på jobbfronter, är det av i-landsproblem jag skulle önska mig mest för tillfället.
Att jag måste välja, är alltså det i-landsproblem jag pratar om, berättar jag nu för er som inte har alla klabbar i frysen.
I övrigt kan jag berätta att jag köpt mitt livs första Marabou Dajm. Den kostade nitton kronor.