Den nya Hugo
Jag har under en ganska lång tid nu försökt att förbättra mitt liv. Flera år faktiskt. Det har något med att göra att ta bort alla saker som man ogillar med sig själv. Alla ens svaga sidor. Alla saker som gör att man inte är sådär tiptopbra som man gärna vill vara. Allt ont som händer en, som nog inte är ett resultat av en värdslig sammansvärjning mot ens person, utan förmodligen snarare är ett resultat av ens egna tillkortakommanden.
Jag pratar gärna och ofta mycket gott om detta arbete. Jag är ganska stolt över för det första själva arbetet i sig, men även för de skrala (men dock) resultat jag har nått.
Men ibland undrar man ju. Vad man egentligen håller på med. Vad fan håller jag på med?
Jag känner väl på nåt sätt att jag har kontroll på det hela. Jag tänker att vad jag gör är en del av det där arbetet. Men jag har ingen aning om det faktiskt är det, eller om det är mitt gamla jag som är så starkt så det har övertalat mitt nya jag om att det här är rätt väg.
Som katten runt het gröt.
Jag avskärmar mig från folk. Och folk avskärmar sig från mig.
Vad händer med allt folk som jag brukar skicka fylle-sms till, vart tar det vägen?
Eller är det något positivt att den listan sinar? Som att man inte har något behov av att skicka dumma sms till dem längre, att man har kommit över dem, att de är ett avslutat kapitel?
Jag hoppas att det är så. Det är inte spännande längre att skicka till dem.
Men så har vi ju dem som man inte får skicka fylle-sms till. Antingen för att man har sagt till sig själv, att nu får det vara nog, eller att de har sagt till en, att nu får det vara nog. Det senare är värre, på alla sätt. Haha.
Men var är det meningen att jag ska skriva att jag saknar dig så mycket att jag sätter plåster på mig själv? Var skriver jag att jag inte vet hur jag ska klara mig hela sommaren från att skicka fylle-sms till dig?
Ja, det är väl här jag får skriva sånt antar jag.
Om jag är Hamlet, så saknar jag dig som få.
Och förlåt för att jag någonsin sa något.
Kommentarer
Trackback