Leonard och säkerhetsspärrarna i hjärnan

Jag är sex år gammal och jag sitter på en bilkudde i baksätet av mammas bil. Det är en bilkudde som det är två sitsar på, vilket gör att alla vi fyra kusiner får plats i baksätet. Mamma kör bilen mot stranden i Åminne på Gotland, där vi tillbringar någon veckas semester. Det är 1988 och Leonard Cohen har just släppt albumet I’m your man. Mamma – cohenfantast som hon är – har bandat över LP:n till kassett och nu sitter hon och slår högerhanden i takt mot ratten till First we take Manhattan.

Leonard Cohens mörka baryton skallrar i högtalarna och vi kusiner protesterar först högljutt mot att tvingas höra på det här mullret varje dag, men inser väl snart att det inte är någon idé, och efter ett tag har det allt det där blivit synonymt: bilen, stranden, Cohen, mamma, bilen, Cohen, stranden.

 

Jag är elva eller tolv år gammal och har just börjat vara hemma själv om eftermiddagarna efter skolan. Jag har för första gången blivit förälskad. I en tjej i klassen som heter Pernilla. Jag har insett att det är förälskad jag måste vara, eftersom jag av någon outgrundlig anledning har hållit i hennes pakethållare när hon ska cykla från skolan. Jag minns hur jag till slut släpper pakethållaren och tänker att det här var ju ett jättemärkligt beteende.

CD-skivan har slagit igenom och jag lyssnar otroligt mycket på Queens Greatest Hits II. Och Absolute Music 14.

När jag lyssnat på de sprillans nya CD-skivorna börjar jag så småningom bläddra bland mammas LP-skivor som står framme. Mamma har ju långt fler LP-skivor än vi har CD-skivor. Och efter ett tag hamnar jag till slut på de där Leonard Cohen-skivorna. Det är debuten Songs of Leonard Cohen, Phil Spector-samarbetet Death of a ladies’ man och så den där skivan som skallrade i högtalarna på väg till stranden. Och det är som att de berättar någonting för mig, någonting om den där konstiga känslan som kan få en att hålla i en tjejs pakethållare utan att man förstår varför.

 

Jag är 26 år gammal och sitter i baksätet på mammas bil. Det är 2008, mamma kör och bredvid henne sitter hennes väninna från kolonin. Vi är på väg från Malmö ut till Sofiero. Jag säger inte så mycket där i baksätet, jag är mest tyst.

I många år har jag och mamma sagt att om Leonard Cohen någonsin turnerar igen och åtminstone kommer till Europa så ska vi fanimej ta oss dit för att se honom ihop. Mamma har ju sett honom förut, men inte sedan 1993 då han senast var i Sverige. Han spelade i Galärparken på Djurgården i Stockholm och mamma fick ge bort sin andra biljett i kön in, eftersom hon inte hade hittat någon som ville följa med.

Men så dimper nyheten ner där på vinterkanten. Inte bara att Leonard Cohen ska turnera igen, utan han faktiskt kommer till Europa. Och inte bara det, han kommer faktiskt till Sverige, till Helsingborg för en spelning på Sofiero slott.

Jag bara skriker rakt ut och jag och mamma sitter vid varsin dator morgonen då biljetterna släpps för att vara säkra på att inte bli utan biljetter. Jag har varit nervös i flera veckor, rädd att de ska ta slut innan vi hinner köpa. För jag har fått se alla mina hjältar live, det finns ingen kvar att se. Förutom Cohen då, den viktigaste av dem alla. Men jag hade gett upp att få se honom, jag tänkte att är man 74 år gammal och inte har turnerat på 15 år så börjar man inte plötsligt åka världen runt för att göra konserter.

Men sådant gäller tydligen inte Leonard, för det är exakt det som händer.

Vi får biljetter och jag blir alldeles lugn.

Superlugn faktiskt.

Märkligt jättelugn.

Så lugn att jag bara någon vecka innan konserten knappt ens tänker på det. Får påminna mig om att jag om en vecka ska jag se Leonard Cohen. “Ja, det ska väl kul”.

Liksom.

Jag tycker det är märkligt att jag inte alls verkar särskilt peppad på konserten. Jag inser att jag nog överdrivit min kärlek till Cohen, att han har inte varit så himla speciell för mig som jag trott ändå.

Men så sitter jag där i baksätet ut mot Sofiero och blir allt tystare. Inte pratsugen alls. Svarar bara kort på tilltal.

 

Kön ringlar sig lång till ingången, trots att vi är ute i väldigt god tid. Jag hinner bli lite nervös att vi inte ska få så bra platser där i slottsträdgården, men när vi kommer in sitter de flesta i på filtar i sommarvärmen och äter medhavd picknick. Längst fram vid scen är det gott om plats för oss att stå.

Jag minns inte om vi står där en eller två timmar, men just när solen börjar sänka sig bakom träden i den ljumma sommarkvällen tänds lamporna på scenen och in på scenen kommer först bandet, och sist – i mörk kostym och hatt – så skuttar Leonard Cohen in på scenen, ja han skuttar, liksom som för att understryka att 74 väl ingen ålder för att inte låta bli att plötsligt turnera runt hela världen.

Bandet slår igång Dance me to the end of love och jag börjar gråta. Nä, jag får inte någon tår i ögat eller så, utan jag hulkgråter. Låten tar sex minuter att spela och jag gråter floder rakt igenom hela låten.

Och jag förstår vad som hänt. Jag förstår varför jag varit så lugn och avslappnad, nästan ointresserad. Det är min hjärna som har aktiverat något slags säkerhetsfunktion mellan mina små synapser där uppe, som ska rädda mig från alltför starka känsloströmningar. Hjärnan är smart nog för att helt enkelt ha insett att det här är så känslomässigt för mig att om det inte slås på några funktioner som stoppar flödet av känslor så finns det risk för att hela systemet kollapsar.

Men när den gode Leonard själv går ner på knä och sjunger den där första raden, Dance me to your beauty with a burning violin, finns det inga säkerhetsanordningar i hela hjärnuniversum som kan hindra alla de där känslorna från att fullständigt välla fram.

 

Klockan är 05:50 och jag vaknar av att alkoholen håller på att gå ur kroppen. Jag har varit på kåren kvällen innan och druckit öl, efter att ha fått iväg två låtar till ett förlag för pålyssning, för att se om de kanske är bra nog för att en artist kanske ska vilja sjunga dem. Det är två låtar om kärlek som har riktigt fina melodier i sig, jag tror och hoppas verkligen på dem.

När folk pratar om Leonard Cohen brukar de ofta nästan främst prata om hans texter. Men för mig har det alltid varit först och främst melodierna som fått mig att hela tiden återvända till honom. De där magiska melodierna.

Men det är klart, när jag förlorat mig i melodierna har ju hans skildringar av kärlek också sakta tagit över mitt inre. För det är just skildringar av kärlek han håller på med. Han försöker inte förföra, som många verkar tro.

 

I’m crazy for love, but I’m not coming on.

 

Han försöker mer förstå kärlek, försöker sätta ord och ton på vad kärlek faktiskt är för något, försöker förstå vad det är som får en att göra de där supermärkliga sakerna man inte förstår själv, när man är förälskad.

Och tids nog blev vi rätt överens, Leonard och jag, om hur vi ser på det där med kärlek. Att vi är jävligt allvarliga med den, och att vi låter den ta så stor plats i våra liv. Att typ nästan allt ju faktiskt ändå depends upon how near you sleep to me.

Så det är han som lärt mig att göra de där beskrivningarna av kärlek som jag är ganska stolt över i mina låtar som nu är på väg till någon viktig persons inkorg.

Men nog fan blev det lite för många öl.

Jag går upp och kissar och dricker vatten och återvänder till sängen, kollar mobilen för att se vad klockan är. Hon är 05:50 och jag ser att en vän har skrivit någonting på min vägg på Facebook.

Jag går in och läser, och allt som står är:

KRAM

 

Jag tror inte att jag är förvirrad ens i bråkdelen av en sekund.

Utan jag fattar det omedelbart.

Jag har känt hela året att någonting är på gång. Att någonting inte riktigt står rätt till.

Att han mitt i det plötsligt kom med nyheten att han skulle släppa ett nytt album kändes överraskande, men också därför rätt typiskt Leonard Cohen.

Men nyheten får mig att jubla: “Han håller inte på att dö!”, men hejdar mig när jag kommer på vad som hände med min andra stora idol som sitter inramad på väggen just intill den stora affischen på Leonard, direkt efter han släppte sin sista skiva i januari.

 

Hela dagen skriver folk saker till mig. De skriver kram och hjärtan och att de tänker på mig.

De vill att jag ska veta att de finns där, vännerna och familjen. De vet att de tyngsta sorgerna ska man inte behöva hantera ensam.

 

Några gånger under dagen mår jag riktigt bra. Jag hinner tänka att jag är visst inte så ledsen ändå, att det inte verkar vara så farligt för mig att han har dött.

 

Men så ger säkerhetspärren i hjärnan vika och allt kommer ut i en stor flod.

Han är faktiskt borta, trots att han är så otroligt närvarande.

 

Jag tröstar mig på det enda sättet jag kan. På det sättet jag alltid gör när jag känner en riktigt stark känsla, oavsett om den är positiv eller negativ.

Jag lyssnar på Leonard Cohen.

 

You say you’ve gone away from me.

But I can feel you when you breathe.

 

 

 

 

 


EM-truppen

Sen min STORSLAGNA succé som lajvbloggare under melodifestivalen, så tänker jag följa upp det med en lajvblogg om uttagningen om EM-truppen. Hela tiden uppdaterad.
Skojt va?

Jag kan börja med några stalltips baserat på min digra erfarenhet på området.
Mitt första stalltips bygger på en regel. Den är som följer: Har Lagerbäck en enda chans att peta en spelare som på något sätt har elelr har haft en koppling till Hammarby så kommer han att ta den.
Tänk Östlund. Säg hejdå till Bakircioglü och von Schlebrügge. Bli inte jätteförvånad om till och med Stoor inte är i truppen säger jag bara. Det är väl bara Shabaan som är säker. Det kan han inte undvika liksom.

Sedan bör påpekas att Lagerbäck är en medelmåtta till tränare och coach. Tänkte bara nämna det, så ingen missförstår någonting.

Kan inte tänka mig att Daniel Andersson inte komemr med.  Visst, sparka på nån som redan ligger, han har fått skit så det räcker kanske. Men sanningen är att han aldrig har varit bra i landslaget. Han har varit dålig, helt enkelt.

Och petningen av Östlund 2006 är fortfarande en av de största skandalerna i svensk landslagsfotboll. Han blev petad för att Lagerbäck inte kunde coacha på ett vettigt sätt mot Irland den gången. Läs gärna Patrik Anderssons analys av det hela i nåt nummer av Offside nångång...

Roland Andersson påstår att spelarna kommer från tjugoett stycken klubbar. Är det skånsk grammatik, eller snubblade han bara?

Blablablabla.

Det är roligare att blogga melodifestivalen alltså...
Lucic, Henke, Kennedy, Berg. Hoppas jag på. Och Stoor såklart.

Som sagt. Rami kunde han ju inte låta bli.

Shaaban, Mellberg, Ljungberg klara. De är ju inget att blogga om direkt.

Fuck, där kom Daniel Andersson. Är det nån förutom Lagerbäck som vill ha honom där?

Granqvist och Allbäck. Det stänger väl till det för Lucic och Berg.

Stoor! Titta, det gick. Men än så länge en skittråkig trupp.

HENRIK LARSSON!!!!!!!

Tack som FAN för det!!

Kennedy som ersättare för Linderoth om han inte klarar att spela. Får man väl vara hyfsat nöjd med.

Men att Berg inte är med är så fegt, fegt, fegt.

Nu skiter jag i det här. EM kommer gå jättedåligt.

Hepp!

Proletärklass.

Jag sitter på tåget ner till Malmö för att hälsa på min familj, som ju helt tydligt hänger där för jämnan nowadays. Knappt man kan tro att vi är Stockholmare hela bunten. Förutom svägerskan då. Några kanske till och med skulle påstå att brorsonen inte är Stockholmare, men då kommer de få med mig att göra, det säger jag bara! Jag ska lära honom allt jag kan! De diftonglösa vokalerna till exempel. Och de tungrullande R:en.

 

Möllevångstorget

 

Jag sitter i första klass på tåget för första gången i mitt liv. Men lugn bara lugn, jag är fortfarande proletär. För de femtio spänn extra en förstaklassbiljett kostade tyckte jag det var värt det, när internet, kaffe, frukt och tidningar ingår. Internet ja. De är som att flyttas tillbaka till mitten av nittiotalet när man gick i sexan och var hemma hos sin kompis pappa som hade internet och man hittade pixliga bilder på Cindy Crawford i baddräkt som man skrev ut och gömde i det dammigaste hörnet hemma under sängen. Med det menar jag inte att jag sitter här på tåget och surfar nakna kvinnor - är rädd att det skulle bli dålig stämning i vagnen - utan att internethastigheten är som på den tiden. De där bilderna liksom blinkade fram ett streck i taget och man började förstå vad den där puberteten faktiskt var för något. Det är i och för sig inte heller helt olikt då jag och Medberg flyttade in i Bagis och inte hade eget internet, utan vi snyltade på grannen Philips trådlösa nätverk. Philip var dock sällan så tillgänglig som vi ville. Och om han väl var tillgänglig så var han det bara om man hade datorn ovanpå pianot. Och om han var tillgänglig så gick det alltid mördande långsamt, om det gick alls.

Så är det med internet på tåg. Långsamt.



Lajv and gnällig!

Eftersom jag har tråkigt, samtidigt som jag är ganska opeppad på det mesta, till och med att börja sippa på min Campari, så ska jag vara lite sådär populärkulturistisk och sitta och kommentera SVT:s officiella musiktävling.

Charlotte Perellis "Hero" är verkligen ingen stark låt. Som vanligt när Fredrik Kämpe är med i bilden. Hur kan ha få mer 63 låtar av 32 varje år? Det är konstigt.

Nu har Luuk sagt två fel redan. Må han vara nervös kanske kanske?

Sibel sjöng bättre än förra gången jag såg. Men en ballad behöver vara riktigt bra för att vara riktigt bra. Som Lady in red typ.

Alla borde hålla på Rongedal. Scissor Sisters i röd kostym - känd från Bollnäs Melodifestival. Bästa låten tycker jag de har också. Med skarp konkurrens från Christer då förstås...

Jag har inte hört Linda Bengtzings låt. Spännande. Spännande eftersom hon alltid sjunger så sjukt jobbiga låtar. Tyvärr så exploderade hela hennes hjärna redan i försöken, så vi ska inte hoppas för mycket. "Jag gör vadsomhelst, nu har jag blivit frälst" är ingen fantastisk rad. Det var inte Pling som hade skrivit texten va? För hon brukar ju oftare och oftare skriva sjukt dåliga texter (läs: "I love Europe").
Den låter som Jonas Gardells "Ta mig".

Christer Christer Christer...
OM de bara flirtade lite med östländerna i Europa istället för bara de centraleuropeiska länderna, så kanske den här hade kunnat få i alla fall nån röst i den europeiska finalen.
Tonartshöjningen till andra versen är verkligen hemsk.
Men jag lyssnar hellre på det här än när han sjunger Elvis. Christer Sjögren version "Suspicious minds" har faktiskt fällts för brott mot mänskligheten i domstolen i Haag.

Carl Bildt-skämtet var kvällens hittills mest förutsägbara.

Det här beatet till Amy Diamond-låten låter... ja.
Men hon sjunger också väldigt mycket bättre den här gången.
Men beatet ja. Det är jättetråkigt. Borde ha skojat upp det lite, för att få upp gladkänslan lite. Det ska ju va en glad låt liksom.

Falsklegget var roligt. Typ det första roliga.

Empty room är en betydligt svagare låt än Sibels. Typisk schlagerballad. Som alla andra. Eller ja, inte som de dåliga. Men som alla andra bra.

Nu var Noor rolig igen.

Han den tänkande i Nordman är verkligen torr. Eller töntig, men det får man inte säga va?

Haha. När man sjunger till exempel i kör, men ofta också i andra sammanhang, så brukar man säga att man inte ska sjunga för starkt i början, för att ha någonting att bygga på. Nordman har aldrig sjungit i kör. Men jag gillar Hemlin. Han kan vara rolig.

Fråga: Att dricka Campari med halvfryst jos, är det som att dricka Campari med jos och is?
Svar: Det skulle man kunna tro.

Fridas sidekick. Han har hittat nån sorts balans mellan... nä, han är bara jobbig.
Om jag ska säga nåt positivt så är det väl att jag bara förut har sett den här låten på youtube i osynk. Och det är bättre i synk.
Var hittade hon honom? Vid vilket tillfälle kände hon att det här skulle va nåt. Det här kan bli bra. Och borde hon inte tänkt om när hon blev nykter igen?

Jag gillar att BWO blinkar till ABBAs absolut bästa låt "Lay all your love on me". http://www.youtube.com/watch?v=pCiNhsqOTDo
Refrängen kunde det dock vara ett bättre lyft i. Plus att den låter som Madonnas "Hung up".

Blir det dans eller ett ABBA-medley innan Björn kommer? Annars kan man ju alltid slänga in en egenskriven musikal. Det har ju visat sig vara framgånsrikt förr.

Jepp, om man ska tippa då.
Hmm, hmm.
Jag är värdelös på att tippa, för jag kan inte fatta hur dålig smak folket i Sverige har. Men Rongedal borde ju vinna. Men de gör de inte. Säkert vinner väl Perreli då och kommer på plats femton i Eurovisionen.
Äsch.

Björn har snygga kläder.
"A dörr". Det var roligt.

Nu kommer Maia Hirasawa. Kan blir bra.
Men det är lätt att göra covers.
Det är lätt att göra innerlig version av en poplåt.
Inte för att det inte är bra.
Men det är inte svårt.
"I'm just a mortal with potential of a superman" är Quicksand av Bowie. Samma låt som även den mycket kända raden "Of Garbo's Eyes" är ifrån...
Plus att bong-körerna från The Arks original är tagna från Bowies körer på Lou Reeds "Sattelite of love"
Lite trivia sådär.

Ola är söt och har alltid en söt liten sarkastisk ton.

Oj, vad spännande! Nej, förlåt, nu sa jag fel.

"Lennartz" var en dålig TV-serie.

Det är svårt att inte misstänka buffel och båg med de här jurygrupperna.
Rätta mig om jag har fel, men vad jag vet så har inget bidrag vunnit som inte fått tolvan av tittarna. Fast nu när jag skriver det har jag för mig att det visst har hänt.
Konsten att helgardera sig.
Fyra tolvor, det här är zzzzzååå tråkigt.
Bufflar och bågar!
Så slänger man in en fyra för att folk inte ska bli misstänksamma! Ha! Vilket lätt trick!
Yeah, Go Rongedal.

Men jag förstår inte. Det här med att de låtsas med att vara i de städer som rösterna kommer ifrån? Vad vill de?

Ola Lindholm borde ta upp sitt tv-program "Riktig talkshow". Den enda talkshowen som typ varit bra i Sverige.

Min bror kalenderbitaren meddelar mig om att Stenmarck inte vann tittaromröstningen. Och det gick ju jävligt bra sen.

Dans är sällan roligt.

Gabriel Odenhammar har tappat all komisk tajming som han hade när han var liten. Tyvärr.


Japp, det var det. 15:e plats i Erovisionen med en grymt tråkig låt.

Så kan det gå när man inte lyssnar på DunderHugo!

Tack för ikväll.

Eftersom Tyko är ett fint namn.

"Hugo Lindmark & A Bunch of Lonesome Heroes" har ett nytt datum i sin konsertkalender.
3:e december, klockan 15, på klädaffären Beyond Retro STHLM (
http://www.myspace.com/beyondretrosthlm)
Sedan tidigare har vi ju en spelning den 22:a november på Alcazar, Nalen, klockan åtta.
Missa inte det, tycker jag.
Båda gångerna är det med fullt band, dvs; Hugo, Adam, Calle, Henrik, Malin och Per.

Pratade just med min bror. Jag tänkte först skriva att jag pratade med min far till bror, men det var så pass svårförståeligt att jag knappt ens själv förstod det.
Min brorson är iallafall över två dagar gammal nu. Och ikväll ska det bli ett foto på drummeln. Han är ju född i en helt annan landsände, så det är ännu inte aktuellt att se honom live.
Han har inget namn ännu, även om jag tycker att han ska heta Tyko.

Idag blev jag kompis med H på jobbet. Hon har inte varit helt nöjd med mig hittills, men idag under lunchen tror jag det vände. Hon sa mitt namn ("Igo") och jag fick tillochmed hålla henne i handen in till vilan SAMT sitta bredvid henne när hon somnade. Efter vilan var hon sur igen, menmen. Man kan ju inte vara glad hela dagen.

Annars är jag rätt trött. Jag somnade på sittande på jobbet i soffan. Alla barnen sov också, så då tyckte jag att det var berättigat att jag också fick mig en lur.