dunderhugo

The Arks debut We are The Ark från 2000 var om inte annat en härlig reaktion mot 90-talets genomironiserade tillvaro, och tillsammans med bland annat Håkan Hellström var de bland de första i Sverige som faktiskt vågade säga någonting som inte bara var ironi eller sarkasm, som faktiskt ville säga något på riktigt, utan den där undertonen av att egentligen mena precis tvärtom. Det small till och vips, så var postironin född.

Ola Salo stod längst fram på scenkanten och basunerade ut sitt budskap om att låta kroppen bestämma vart du ska ta vägen, och att det krävs en galning för att kunna behålla förståndet, iklädd glamrockens kläder och frisyrer. Allt utan att skämmas ett enda dugg.

När Ola Salo mer än ett decennium står i samma sorts kläder och samma sorts budskap, att inte skämmas för att vara annorlunda, utan våga stå för den du är, så är det inte utan att man känner en viss unken lukt av daterad skåpmat sväva över Stortorget i Malmö.

För budskapet må vara hedervärt, viktigt och för evigt aktuellt, men någonstans borde väl också de filosofiska tankarna utvecklas något? Nu när alla sedan länge har förstått The Arks budskap om att vägledas av kroppen skulle många av oss kanske må bra av ett lite utökat råd kanske? Någon djupare tanke kring konceptet? Men icke.

Ola Salo vill vara kaxig som Howlin' Pelle och säga att det här är en kväll vi aldrig kommer att glömma, och han vill piska upp den där frireligiösa publikstämningen som Bruce Springsteen är en mästare på, men han kommer knappt halvvägs. Publiken vill hänga på, men hittar inte riktigt incitamenten från scen för att göra det.

För på samma sätt som budskapet över åren knappt har utvecklats har musiken inte gjort det heller. Hela konserten bygger på stommen från deras tre första skivor, som de släppte mellan år 2000 och 2004. De senare låtarna skiljer sig inte anmärkningsvärt från de tidigare, förutom det faktum att de är sämre.

Och här hittar vi hela problemet med The Ark de senaste sju åren: de har saknat förmågan att gå vidare konstnärligt. Den konstnärliga tanken och viljan lyser med sin frånvaro. Man vill så gärna vara Queen och Ola Salo vill så gärna vara Freddie Mercury, men utan att våga utmana sitt konstärliga koncept som bygger på riffs och enstaka melodihookar.

Trots detta är dock avslutningen lika magnifik som självklar, helt och hållet med hjälp av The Arks monsterlåt Calleth you, cometh I, en av de stora svenska låtarna i pophistorien. Allsången, konfettiregnet och de storslagna gesterna lyfter The Ark mot den kolsvarta och varma himlen i staden som så länge varit deras hemvist. Att kärleken mellan staden och bandet inte alltid varit hundraprocentig påminner Ola Salo om två gånger, vilket förmodligen är minst en gång för mycket.

The Ark lägger av, och vi kommer sjunga på Calleth you, cometh I i all evig tid, medan resten mer kommer dyka upp som tralliga melodier från nostalgins gömmor någon gång ibland.

Vi är många som kommer minnas The Ark, men vi är få som kommer säga att de förändrade våra liv.