Okry.
Jag tror att det dessutom knappt är virus, utan bara utmattningsokryhet.
Jag som vilar och vilar och vilar.
Men jag anar att det är att jobba fem dagar i veckan som gör min vila ofullständig.
Men snart är det valborg, och då är det bara påt igen.
Vilandet.
Imorgon barnalös planeringsdag.
På tisdag kort öppningsdag.
På onsdag dagförehegldaghalvdag och sen ledig.
Jag funderar på om jag kan hinna med både korpfotboll och körrepetition imorgon.
Det är ju valborg snart, och då gäller det att vara med på repetitioner om man sjunger manskör.
Minsann.
Jag tror jag får dyka upp där en timme sent, svettig och grusig.
Idag tårtkalas hos El Ninjo.
Om jag inte nyser bort allting, som Lilla Anna.
Jag fingrar på mobilen.
Och så sms:ar jag med dåtiden. Som jag pratade med på telefon tidigare. Telefonsamtalen som i dåtiden förstörde kärlek. Det är i alla fall vad jag tror. Så pratar vi i telefon igen, och jag tänker på att jag alltid glömmer bort hennes dialekt. I mitt huvud låter hon aldrig som hon verkligen gör, vilket är konstigt. Jag har inga svar. Men hon brukar ligga på mitt nattduksbord om kvällarna och ge mig dålig sömn. Jäkla dåtid. Jäkla polisonger.
Vinet har smält nu, men det är så kallt att det ilar i fyllningarna. Jag lyssnar på Kent från urminnes tider. Jag undrar hur jag hade det då. Jag önskar att jag minns hur jag mådde då. Jag önskar att jag kunde få känna så igen för att se om nostalgin är någonting för mig.
Jag trycker läpparna lätt mot din hals.
Och samtidigt skriver jag så mycket som handlar om annat.
Hur går det någonsin att veta om någonting är rätt?
Hur kan jag tro att jag är bra på någonting som jag är så dålig på?
Mitt vin säger slurp.
Slurp rätt ner i magen.
Där går det från kallt till varmt.
Och värmer mig utåt.
Jag fingrar på mobilen.
Kontinuiteten och ohanterliga lånekort.
Det är den här överhängande känslan av kravet på kontinuitet i sitt bloggande som stör mig i mitt detsamma. Att det är svårt att komma från att man borde skriva, bara för man inte gjort det på ett tag, istället för att verkligen skriva för att man vill.
Jag kan å andra sidan säga att jag har någon vidare lust nu heller. Utan det är mest för att komma igång. Komma igång efter den där tvåveckorsperioden som nära tog mitt vett, sans och förstånd. Alla dessa totalt väsensskilda saker alltså. Men jag kravlar mig långsamt uppåt, och snart är jag på marknivå igen ska vi se.
Idag var vi på biblioteket i Vällingby med dagisungarna och tittade på video. Då såg jag till min förtjusning att de hade Ernst-Hugo Järegårds ?Kalle och chokladfabriken? på video! God dammit! Den som jag ALLTID har velat ha på video! Problemet dock började redan på den tiden då jag hade nära människor som bodde vid Medborgarplatsen, och jag lånade nån notbok eller nåt från det biblioteket där och lämnade tillbaka den först när tiden för räkningen höll på att gå ut. Vilket gjorde att mitt kort blev spärrat, något som jag inte har gjort någonting åt på alla år. Förrän förra vintern då jag var tvungen att låna en skiva för en grej. Så då fick jag skaffa ett nytt kort. Men att mitt förra kort hade blivit spärrat, det kunde de minsann se där i kortet, så då fick man en släng av den skammen. Men till kärnan av problemet; jag kan inte hantera lånekort. Har aldrig kunnat. Det är ett stort svart hål i mitt värde som fullvuxen människa. Så den där skivan blev ju liggande hemma hos mig, gömd i bråte och förträngning. Så nu är kortet spärrat igen. Skivan har kommit tillbaka, det är inte det. Lite sent bara.
Så nu måste jag ringa SVT och höra om man kan köpa Chokladfabriken av dem direkt, för de var de som gav ut videon i biblioteket såg jag. Om det inte går, måste jag be någon låna videon åt mig så jag kan se den. Vilket ju är ganska absurt att ens be någon, i vårt öppna och fria biblioteksväsensamhälle.
Har ni glömt hur bra det var, hur bra Ernst-Hugo, bjuckar jag på en youtube-tårtbit.