dunderhugo

Jag fortsätter stolt mitt bloggande på tåg. Jag kan tala om att min resa i första klass är lite mindre imponerande än jag trodde att den skulle vara. Jag får ingen champagne och det är ingen som står och fläktar mig med en stor fjäder.

Mina två nära vänner från landet, Prutten och Medberg, är av sådant slag att de är väldigt imponerade av kändisar, vilket jag -storstadskille och världsvan - brukar håna dem för. Vilket jag i sig inte anser vara något konstigt. Det är vad vänner i stort är till för. Men till och med jag kunde inte låta bli att bli lite till mig i trasorna när jag inom loppet av en halvtimme såg känd svensk regissör, gråhårig schlagersångare och känd nakenfotograf (vem kan det vara?). Jag tror att det har nåt med förstaklassandet att göra. Jag har kommit upp mig i smöret nu så att säga.

Såg sista avsnittet i säsong tre av Vita Huset just. De är fortfarande bra. Och det var lite sorgligt, och då spelade de Buckleys Hallelujah. Man ställs alltid inför svårigheter i livet, och den låten är en sådan. Det var någon i Sahara Hotnights som en gång på radio sa att hon tyckte det var världens bästa låt, det var så jag upptäckte hans version. Cohens hade jag ju hört sen långt tillbaka. En gång i Bollnäs Folkhögskolas cafeteria blev jag utmanad och tvingad att utse världens bästa låt, innan jag gick därifrån. Vi var flera som blev tvungna förresten. Och jag tänkte och tänkte, och hade svår ångest, ungefär som Rob i High Fidelity när han ställs inför samma fråga. Till slut insåg jag att det inte kunde vara någon annan än Buckleys Hallelujah, så jag sa det. Och fick till och med medhåll från en afrotrummis som också valde den. Och där nånstans börjar problemen. Man kan säga att man bara ska skita i det, men faktum är att det är svårare att älska någonting som i princip varenda människa härifrån till Långbortistan också älskar. Vilket inte handlar om eliticism som man kan tro, utan om exklusivitet. Kärlek ska vara exklusivt, vare sig det gäller personer eller låtar. Så nu när Hallelujah har visats i OC och varenda bratunge älskar den, så gäller det att stå stark och inte sluta älska Jeff för hans storartade tolkning. Och kanske det svåraste av allt - att inte hålla på att säga att man älskade den långt innan den blev så populär, bara för att visa att sin egen smak är mer värd en bratungarnas. Missförstå mig rätt - min smak är verkligen mer värd än bratungarnas, men man behöver ju inte gå omkring och skylta med det.

Den låten måste snart vara bland de mest använda i tv-serier gissar jag. Nu låter jag klyschig, men tänk vad lite musik kan göra underverk i en TV-serie snedstreck film. 

Det bästa slutet i en TV-serie har också den bästa låten och är också den bästa scenen. Självklart har det med varann att göra, och jag vet inte alls hur låten fungerar utan scenen. Men har man väl sett scenen så kommer låten alltid ligga i närheten av hjärtat. Serien är Six Feet Under, och sista scenen i det sista avsnittet på den sista säsongen är nog det vackraste jag har sett på TV. Det är värt att titta på hundra avsnitt bara för att få se den scenen. Med rätt bakgrund. Tänker inte lägga upp scenen, för då förstörs ju självklart allt, men här har ni låten. Sia - Breath Me.