Straffarbetarna – Moderaternas nya underklass

Regeringen med Moderaterna i spetsen håller just nu på att bygga en underklass som vi inte sett maken till i modern tid. Istället för ett samhällssystem där vi ger en liten form av trygghet till de som ligger absolut längst ner på vår samhällsstege, sätter vi de svagaste och de mest utsatta på straffarbete, eftersom det ska ömma rejält att i Moderaternas Sverige ta del av vår gemensamma välfärds trygghetssystem.

Den så kallade arbetslinjen är ingenting annat än en hotlinje, där du ska skrämmas till inrättning i arbetsmarknaden, vare sig det finns jobb där eller inte.

 

På ett sätt går det helt i linje med högerpolitiken i dag, samt i historien. Precis som i kriminalpolitiken bygger man politiken på teorier som är lätta att teoretiskt förstå, men som sällan fungerar i verkligheten (en mycket vanlig åkomma inom liberala teorier om samhällsstruktur och ekonomi). Det finns helt enkelt inga belägg för att hårdare straff leder till färre brott. Men det kan vara populärt att säga sådant, främst kanske för att man då slipper ta tag i de verkliga bakomliggande problemen.

Sanning är snarare att ett ojämlikt samhälle skapar klyftor, och snarare än något annat är det klyftor som skapar kriminalitet. I länder där det finns få fattiga är också kriminaliteten låg.

 

Regeringen genomför skapandet av den här nya underklassen för tillfället på tre områden: a-kassan, sjukförsäkringen samt socialbidraget (som nu officiellt heter försörjningsstödet). Dessa tre försäkringsformer är själva fundamentet i det trygghetssystem som vi kallar välfärd. Systemen är ett skyddsnät att ta till för att människor inte ska falla hårt och gå under när man av olika anledningar hamnar utanför vår arbetsmarknad. Detta gör vi dels ur medmänsklig synpunkt, men också ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv; det är inte bra för vår ekonomi att människor slås ut. Det leder till fattigdom, som kan leda till sjukdom, kriminalitet och diverse annat som kostar vårt samhälle stora summor pengar.

 

För att undvika att människor hamnar i något av de tre stora trygghetssystemen som vi byggt vårt samhälle på i ett halvt sekel, försöker man nu göra dessa trygghetssystem så ”oattraktiva” som möjligt. Man tror helt enkelt att våra trygghetssystem i nuläget är för ”attraktiva”, vilket inte ger någon stimuli till de som befinner sig där, eller är på väg dit, att försöka ta sig ut dessa system, respektive att undvika dem.

Man tror alltså att så länge som trygghetssystemen är så ”attraktiva” som de är i dag, kommer folk att söka sig till dem. Det finns en utbredd bild av våra trygghetssystem som något lyxigt, bekvämt och till för de slappa och lata, ”skönt att gå på bidrag”.

Detta är en i högsta grad väldigt farlig myt, som just nu håller på att bygga en helt ny sorts underklass i Sverige.

 

Härom veckan när chipsborgarrådet Torbjörn Rosdahl (m) i Stockholm föreslog att man skulle söka socialbidrag för att få råd med sitt SL-kort, men samtidigt missat att hans eget parti tog bort SL-kort ur socialbidragsnormen redan 2007, kunde det göras tydligt hur mycket 790 kronor faktiskt är för en som går på socialbidrag.

 

För att man som socialbidragstagare ska har råd med ett SL kort för 790 kronor kan man göra på några olika sätt:


# Om du väljer bort ersättningen för Lek och fritid, Hälsa och hygien samt Förbrukningsvaror så är du bara 20 kronor från att ha råd med ett SL-kort.

# Om du istället väljer bort Hälsa och hygien tillsammans med Kläder och skor kommer du också ha råd med ett SL-kort. Vad det kommer att göra med din kroppsodör får du räkna ut själv.

# Du kan också som ett tredje alternativ välja bort ersättningen för femton dagars mat.


Källa: försörjningsstöd

 

Det lyxiga i att gå på till exempel socialbidrag är alltså i praktiken det. Att välja mellan att äta i femton dar, eller välja att ha råd att åka kommunalt. Åk kommunalt eller ha råd att köpa kläder.

 

Det är alltså denna verklighet som vi tror folk kommer söka sig till om vi inte drastiskt försämrar villkoren.

 

Sjukförsäkringen tänker jag lämna därhän för den här gången (men kan återkomma till den, om det fortfarande är folk som inte har fattat vad som är så himla farligt med att frånta sjuka sin sjukpenning), utan ska istället fokusera på a-kassan och socialbidraget.

 

I kommunallagen finns det en öppning för att kräva arbetspraktik för vissa socialbidragstagare. Detta kan man göra för de som:

 

1. inte har fyllt tjugofem år, eller
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande insatser, eller
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.

Praktik (…) skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar.”
(Kapitel 4, paragraf 4)

 

Denna åtgärd är helt frivillig och tillämpas bara av vissa kommuner. Bland annat tillämpas den av det borgerligt ledda Stockholms kommun, medan den inte tillämpas av det rödgrönt styrande Göteborg.

Problemet med tillämpningen i Stockholm är att ingen hänsyn görs till den delen av lagtexten som säger att praktiken ”skall utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar”. I verkligheten hänvisas samtliga socialbidragstagare som faller inom den här kategorin till samma arbetspraktik. Inga önskemål eller val bland olika alternativ finns alltså att tillgå. De borgerliga i Stockholm måste alltså anse att ”skälig” är samma sak som ”ingen”. Om de inte anser detta bryter de istället mot lagen.

Take your pick.

 

Förra våren gav socialtjänsten svidande kritik till Landskrona kommun, med Folkpartiet i spetsen, som valde att gå lite bananas med socialtjänstlagen. Man införde helt enkelt den här sortens praktik på samtliga socialbidragstagare, något som det helt enkelt inte finns stöd för i gällande lagstiftning. De bröt helt enkelt mot lagen.

Detta hindrande dock inte Nyamko Sabuni (fp), dåvarande jämställdhets- och integrationsminister (sic!) från att  lovorda Landskronas system och föreslå att genomföra det på samtliga socialbidragstagare i hela landet.


Den här sortens arbetspraktik har ännu inte genomförts i landet som Sabuni så gärna vill, men gissningsvis är det inte särskilt långt bort. För praktiken är direkt jämförbar med de som nu händer med Fas 3. Man sätter folk i trygghetssystemen på obetalt arbete på heltid eller nära nog heltid, och om man inte ställer upp på det så förlorar man sin ersättning.


Så varför är dessa krav på motprestation så dåligt då?


För att erhålla bidrag måste man alltså jobba heltid utan lön. I båda fallen får man en knapp handfull timmar i veckan på sig att skaffa jobb, aldrig mer än en halv arbetsdag.

Problemet är ju dock att man inte får ett jobb genom att söka fyra timmar i veckan. Förut sa man från Arbetsförmedlingen att arbetssökande var en heltidssyssla. Nu tycker jag inte man hör det så ofta längre, man har väl fått andra direktiv uppifrån antar jag.


Detta leder till en intressant effekt. Intressant eftersom de borgerliga från evinnerliga tider till och med i dag alltid anklagat de röda för att skapa bidragsberoende.

De borgerliga skapar alltså ett system där man binder upp folk i mer eller mindre meningslösa sysslor hela dagarna, istället för att låta dem söka jobb. Och i det systemet kommer du tvingas sitta tills du får ett jobb, vilket inte är särskilt troligt att du kommer få, eftersom du inte får tiden till att söka dem. Snacka om en moment 22-situation som leder till bidragsberoende.

Vilket man ju kan tänka på nästa gång en blå pratar ”arbetslinje kontra bidragslinje”, vilka som egentligen skapar det största bidragsberoendet.


Så varför har man då skapat dessa system, om det bara leder till att folk fastnar i en spiral av meningslösa obetalda sysslor utan möjlighet att få ett jobb? Jo, för det är det här som är straffarbetet. Det är de här meningslösa obetalda sysslorna som är straffet, som ska göra så att trygghetssystemen, där du kan få betala SL-kort med femton dagars mat, inte ska vara så förbannat attraktiva.

Man ska alltså göra trygghetssystemen så pass vidriga att varenda människa med någon som helst självaktning ska betrakta det som helvetesgropen som man gör allt, allt, allt för att inte hamna i.


Och det riktigt läbbiga är att man på ett sätt kommer att nå ett resultat, som man stolt kommer visa fram, i all sin vidrighet:


Om vi säger att Sverige är uppdelat i tre olika kategorier. Den första kategorin är de som är så välmående och har sådana sociala nätverk att de aldrig kommer behöva hamna i något av samhällets trygghetssystem. Den andra kategorin är de som riskerar att hamna i ett trygghetssystem. Den tredje kategorin är de som alltid kommer vara i trygghetssystemen, som inte har förmågan eller möjligheten att ta sig in på arbetsmarknaden.


Genom att gravt försämra villkoren i trygghetssystem kommer man uppnå vissa resultat inom den andra kategorin, de som riskerar att hamna i trygghetssystemen, vilket också är straffarbetets syfte. En del inom kategori två kommer alltså skrämmas så till den milda grad av de vidriga förhållandena inom trygghetssystemen att man kommer lyckas hålla sig därifrån, andra kommer ändå inte lyckas. På så vis kommer man kunna visa upp siffror, tack var de från kategori två som lyckades, och säga ”Titta! Färre människor går på bidrag, detta är beviset på att vår politik fungerar”.

 

Och de kommer inte ens ljuga, för siffrorna kommer vara sanna. Det som siffrorna inte kommer att säga är dock vad denna politik betydde för de i kategori två som inte lyckades, för att inte tala om de i kategori tre, de som alltid - förhoppningsvis - kommer vara i trygghetssystemen. Förhoppningsvis säger jag eftersom många av dem inte kommer att klara att genomföra alla de motprestationskrav som ställs på dem. Och vad händer med en socialbidragstagare som inte lyckas med sig själv och motprestationskraven, och därför blir utan socialbidrag?


Jo, efter socialbidrag är intet. Och intet är utblottning, svält och vem vet vad.

För alla som trots de vidriga förutsättningarna inte lyckas ta sig upp från botten återstår bara detta, vidrigheten eller svälten.


Men det kommer inte vara ”attraktivt” i alla fall. Alltid nåt...


Öppet brev till Charlotta Borelius, chefredaktör för serietidningen Bamse

Till dig Charlotta.

Hur kan du göra såhär mot mig?

Jag är en pojke på snart 29 jordsnurr som sitter här och gråter på grund av dig.

 

Jag är uppväxt med Bamse. Eller, uppväxt, det låter så fjuttigt. Jag har levt med Bamse i hela mitt liv. Jag brukar säga till människor jag träffar att allt jag tycker och tänker är byggt på värderingar och tankar som jag från början har fått från Bamse. Och det mest otroliga är att folk då har förstått vad jag menar. Förstått ganska mycket om vem jag är och hur jag tänker.

 

De har förstått att jag är en sån där medmänsklig typ. Som tycker det är viktigt att värna om de svaga i samhället, som kan förstå hur man kan bli världsmästare i elakhet om man har blivit uppväxt på öl, korv och baksidan av en hand. Som vet att alla, inte bara de starka, kan hjälpa andra, eftersom vi alla är bra på något. Även vi som inte är världens starkaste, eller snabba som vinden, eller smartast av alla. Med vår blotta närvaro är vi viktiga och betydelsefulla och kan hjälpa till. En liten kvist bryter man av lätt, men om man får en bunt av kvistar kan inte ens Bamse bryta isär dem. Du vet Charlotta, att det är så Skalman förklarar det för sina vänner ekorrarna, när han ska hjälpa dem att själva försvara sig mot vargarna när de kommer och knycker nötter ur deras träd.

 

Jag har alltid stått längst fram och försvarat Bamse, även när han varit som mest kontroversiell i sin pedagogik, som i Trollkarlens röda blomma till exempel, när debatten rasade i Aftonbladet i början av 2000-talet och folk inte hade tänkt längre än näsan räcker och påstod att serien var drogliberal. Att stå och försvara Bamse i den stormen var inga problem, för sensmoralen av den serien var självklart, som alltid i Bamse, en medmänsklighet och att värna de svaga, och i det här fallet var det även ett antidrogbudskap.

 

Vad vill du att jag nu, Charlotta Borelius, ska svara när jag enkelt vill förklara vem jag är och hur jag tänker? Nu när Bamse säger att flyktingbarn mår bäst i de land där de kommer ifrån, att flyktingbarnens hela släkt kommer möta upp dem och krama om dem på flygplatsen i deras hemland, när de kommer tillbaka efter att ha blivit utvisade från Sverige? Hur ska jag kunna säga till någon som har upplevt, eller känner någon som upplevt flyktingbarns alla fasor, skräck och trauman, när de först tvingas flytta från det land de är födda i, eftersom de omöjligt kan stanna, och sedan när de återigen tvingas ifrån det landet de kommit till, har fått vänner i och lärt sig språket i, hur ska jag kunna säga till dem att jag bygger mina värderingar på Bamse?

 

Charlotta Borelius, hur ska jag kunna säga till någon att jag gillar Bamse?

 

Att Bamse är min idol, och alltid har varit?

 

Hur ska jag kunna titta någon i ögonen och säga att jag tycker som Bamse, när flyktingbarnens släkt inte står och väntar på dem på flygplatsen och kramar om dem när de kommer tillbaka? Eller när de inte alls får arbete? Utan när allt är lika jävligt som då när det var så jävligt att de inte kände att de kunde stanna kvar, utan tvungna att fly till ett land där de inte kunde språket, inte kände någon, och inte hade något arbete.

Och vad ska barnen säga när det visst inte blev som det stod i Bamsetidningen när de kommer tillbaka?

- Men, Bamse sa ju...

 

Har du, Charlotta Borelius, funderat över varför Migrationsverket kom med den här förfrågan? Varför behöver Migrationsverket profilera sig som mer humana, med hjälp av humanismens störste förkämpe Bamse? För jag menar, om Migrationsverket verkligen är humana behöver de väl knappast hjälp av Bamse för att folk ska förstå det?

 

Kanske är problemet att Migrationsverket är inhumana. Kanske är det därför denna förfrågan kom, för att Migrationsverkets behov av att framstå som mindre inhumana är skriande. Skriande efter att i många år utvisat apatiska barn på bår, utan försäkran att få sjukvård dit de kommer, efter att man skålat i champagne efter lyckade avvisningar, eller för den delen firat med tårta efter andra utvisningsbravader. Eller helt enkelt av det faktumet att man utvisat människor som, när de kommit tillbaka, gripits, torterats och mördats.

 

Om Migrationsverket på riktigt varit en human institution hade de väl knappast behövt använda sig av propaganda för att folk skulle tro på det? Och man hade inte behövt vända sig till just Bamse, och be Bamse ge upp alla sina ideal, alla sina värderingar och all sin medmänsklighet.

 

Och jag hade kunnat lägga mina tårar på någonting annat.

 

Charlotta Borelius, jag hoppas du inser att det enda du kan göra i det här fallet är att göra en så kallad pudel. Det enda du kan göra är att gå ut och erkänna att det här var ett samarbete som aldrig någonsin borde ha blivit till, och att den färdiga produkten är något som inte borde ha någonting med Bamse att göra, och att ni ångrar er.

 

Det är den enda chansen för dig Charlotta, att inte bli känd som den som för alltid förstörde Bamse.

 

Med ledsna hälsningar

 

Hugo Lindmark

Journaliststuderande och popmusiker