dunderhugo

Jag kom in i rantmode nyss på Twitter och började skriva små tweets om vad jag anser vara journalistik, men framförallt vad jag inte anser vara journalistik. Vilket jag tycker är intressant att ta upp, i dagens "nya mediavärld".

Här följer mina tweets i ämnet:

 

Hugos journalistskola

 

Jag har en konservativ syn på journalistik. I skrift ska det kunna fällas för brott mot tryckfrihetsförordningen, annars är det ej journalistik.

 

Journalistiskt arbete följer också de pressetiska reglerna. Vilket diskvalificerar mycket av tex Expressens arbete.

 

Sammanfattning: att du bloggar gör dig inte till journalist. Inte ens om du sitter med i TV ibland om random saker. Alla är inte journalister.

 

Om ditt eget namn är skrivet i större typsnitt än rubriken till din text, är risken stor att du inte sysslar med journalistik.

 

Om du intervjuar i TV syns du inte mer än den du intervjuar. Helst syns du inte alls, om du vill vara journalist alltså.

 

En journalistisk intervju i text ska endast i extrema undantagsfall vara en berättelse om dig och hur du träffar en person.

 

I en journalistik intervju ska du kunna utmana en sakkunnig med initierade frågor. Den sakkunnige ska inte utmana dig och din okunskap i ämnet.

 

Hugos journalistskola, vem hade trott det? Att hålla i skola utan att ha något mandat. Inte särskilt journalistiskt trovärdigt.

 

Men framförallt: ditt namn är inget varumärke. Du som person är ointressant. Ditt jobb är att göra andra personer och ämnen intressanta.

 

På förekommen anledning: försök undvik att hamna i blogg/twitter-bråk med folk, för din journalistiska trovärdighets skull.

Vad är det med Folkpartiet och idioter egentligen?
Det började med att Lars Leijonborg en vacker dag åkte ner till Danmark för att debattera med dansken med med den förskjutna begåvningsprofilen, Pia Kjaersgard, mot den främlingsfientliga politik som hennes parti Dansk Folkeparti stod för. Leijonborg var hur cool som helst, tittade Kjaersgard stint i ögonen och sa nåt i stil med att "det här är smörja" och rev sönder Dansk Folkepartis partiprogram mitt framför Pia Kjaersgards ögon när hon var mitt i en mening. Lars fick vara Leijonkung ett tag, till och med i mina ögon.
Men någonting hände under den där debatten. Jag undrar vad Lars egentligen tänkte på när han satt och rev sönder den där pappersluntan. Tänkte han "Shit vad jag är cool som river det här, det här kommer jag att vinna röster på... men hon är ganska sexig när hon tittar på mig med den där blicken, och tänk vad bra det går för hennes parti, tänk vad många röster vi kunde få om vi också skulle gå och bli lite rasistiska... gud vad jag är sugen på bacon".
Så måste han ha tänkt, för så blev det.
Det var ungefär då, när Folkpartiet bestämde sig för att rida på den främlingsfientliga vågen, som de började med sin tradition av att ha personer med utländsk bakgrund som talesmän för sina integrationsfrågor. Vilket ju självklart var ett genidrag, eftersom det ger mer tyngd åt frågan om att man ska börja ställa hårdare krav på flyktingar och invandrare för att de ska få komma till Sverige, om en invandrare själv argumenterar för det. "Titta på mig, jag är invandrare, jag måste ju veta vad jag pratar om!" liksom. Som att alla skulle ha det lika lätt som han/hon helt tydligt har haft.
Folkpartiet påstår ju självklart inte direkt att de vill minska invandringen, de vill bara ställa krav och införa prov för att man ska få komma hit. Vilket såklart betyder att fler människor kommer bli nekade att komma hit, vilket ju direkt innebär en minskad invandring. Folkpariet använder ju självklart så fina ord de kan, för samma sak som Sverigedemokraterna säger rakt ut. Folkpartiet skulle ju förstås aldrig erkänna detta. Nej, då använder man istället argumentet om att invandrare och flyktingar skall anpassas bättre till det svenska samhället, vilket de ska göra om de sattes på hårdare prov och högre krav.
Det är som de som säger att de inte är rasister utan nationalister. Sure balabäjkon. Själv har jag hittills aldrig träffat en enda "nationalist" som jag inte heller har kunnat klassa som rasist. Men visst, mina gränser för rasism är också ganska hårt dragna. Men dock, det är bara olika ord för samma saker.
I Sverige (och säkert också på många andra håll) så är vi otroligt rädda för att bli kallade rasister. Det har något med våra väldigt höga tankar om oss själva som folk att göra, ett utbildat, tålmodigt och generöst folk. Rasism liksom inte i den bilden av oss själva, så därför hittar vi på andra ord om våra främlingsfientliga strömningar (eller är det flytningar?). Ord som inte är till bara för att lura andra, utan även oss själva. Folk kallar sig inte för rasister inför andra och inte heller inför dem själva, trots att deras handlingar och uttalanden talar sitt tydliga språk.
Det är därför det är så extra genialiskt av Folkpartiet att utse Nyamko Sabuni som integrationsminister. För folk vågar inte kalla henne för idiot, i rädsla att själva bli kallade rasister. Ingen säger heller att hon är rasist, eftersom hon själv är invandrare.
Så i slutändan blir hon varken kallad idiot eller rasist, trots att hon helt tydligt är både och.
Om ni vill veta mer om Nyamko Sabunis person, mysiga arbete och allmänna idioti så kan ni läsa den här artikeln som jag hittade när jag googlade på Sabunis namn, efterom jag var osäker på hur hennes namn stavades (försök inte, Leijonborg är inte heller ett självklart stavat namn):

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=691195

Den artikeln (eller krönikan, som det kanske snarare är) avhandlar lite vad jag har just har skrivit, så om jag hade vetat det så hade jag kunnat länka mycket tidigare och sparat massor av tid...

Men det är inte därför jag skriver det här. Det här var egentligen bara en - om än dock ganska lång - prolog till det jag skulle skriva om idioten Jan Björklund.
Jan Björklund har ända sen han blev skolborgarråd i Stockholm försökt skjuta den moderna pedagogiken i sank, till förmån för betydligt mer populistiska idéer. Att Björklund själv inte har några pedagogiska kunskaper verkar liksom inte vara några problem. Sådant är sällan ett problem inom den populistiska politiken, där det oftast handlar om att säga det som folk vill höra. Så att den nya svenska skolpolitiken inte är baserat på några riktiga pedgogiska idéer, gör tydligen inget. Inte när ens väljare gärna argumenterar som "På min tid så var det banne mig ordning i skolan, och man fick minsann lära sig saker, vilket inte verkar vara prioriterat i dagens skola. Nej, det måste slutas daltas i skolan (eller varför inte med invandringen?)!". Detta argument är som jag hoppas ni förstår mer idiotiskt än mycket annat. Om ni inte förstå varför så läs det här istället: "När jag var liten så brukade farsan ge en stryk lite då och då, men inte har det blivit något fel på mig!".
Jag tänker inte gå in på någon barnpsykologi, eftersom jag förutsätter att alla som läser det här förstår varför man inte ska slå barn. Tyvärr tror jag inte att alla som läser det här förstår att man inte ska ge barn betyg i första klass. Tyvärr hör de båda ihop.
Men det är inte därför jag skriver det här.
Det enda jag vill få fram med den här texten är egentligen att påvisa att Jan Björklund inte hör hemma på en ministerpost i den svenska regeringen.
I tisdagens DN står det i huvuddelen om det nya med skriftliga omdömen från första klass, om dess fördelar och om dess nackdelar och de farhågor som märks inför införandet denna höst. Följande är ett utdrag ur Emma Thelénius-Wanlers artikel:

Metta Fjelkner, som är ordförande i Lärarnas riksförbund, håller med.

- Skriftliga omdömen och ordentlig information är ett måste, det ska vara så att föräldrarna vet hur det går för barnen. Däremot är jag väldigt kritisk till att omdömena ska vara betygsliknande. Skälet till det är helt enkelt att man lämnar över till varje kommun och rektor att använda vilket betygssy­stem man vill, säger hon.

Jan Björklund viftar bort deras farhågor.
- De ser spöken på ljusa dagen. När det här väl har kommit i gång är jag övertygad om att föräldrarna kommer att vara nöjda.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=817205

Överhuvudtaget så verkar borgarna ha slutat att argumentera, och ersatt detta med en "lita på oss"-attityd. Samma sak kunde höras när riksdagen argumenterade FRA-lagen. På frågan "Hur ska ni kunna garantera att lagen inte kommer att användas för några andra ändamål än de ni har angivit, när de exakta förutsättningarna för lagen utformas av den sittande regering, utan insyn?".
"Det kommer den inte att göra, lita på oss".
Nej, det tänker jag inte göra. Att ni inte kan lägga fram argument i frågan pekar tyvärr på att ni inte har några, att ni inte kan garantera dessa saker. Ni kan nog övertyga oss om att vi ska lita på ert ärliga uppsåt. Men vad händer när nästa regering bildas? Hur kan ni garantera här och idag att vi också kommer att kunna lita på deras ärliga uppsåt, när varken vi eller ni vet vilka människor som denna regering kommer att bestå av?
Till den alldeles nya borgerliga traditionen i ickeargumentation sällar sig nu alltså även Jan Bjöklund: "Lita på mig, alla kommer att bli nöjda". Hur kan han veta att allt kommer att bli bra och att alla kommer bli nöjda, när det är upp till varje enskild rektor att utforma dessa omdömen? Med vilken övernaturlig kunskap och vetskap går han in och garanterar varje svensk rektors intentioner med detta system? Ingen, naturligtvis. Rektorerna är utom hans kontroll, vilket han vet, det är därför han väljer att inte argumentera.
Det enda Jan Björklund har att säga om de enorma luckor och pedagogiska risker detta system innehåller är alltså "De ser spöken på ljusa dagen. När det här väl har kommit i gång är jag övertygad om att föräldrarna kommer att vara nöjda".

Jan Björklund kan inte bättre än så. För idioter kan inte bättre än så.