Det där med dygnsrytm.
Hur kan det var så att man är så trött att man somnar på tunnelbanan hem från jobbet, trots att man vet att folk tittar på en och skrattar åt en i hemlighet där man sitter och sömnrycker och har sig (jag klandrar dem inte alltså, det är det roligaste som finns, som för några vacker sen när var det en man som la huvudet i sitt eget knä, så mycket sov han, och det var banne mig det roligaste på månader), men ändå vara pigg som en mört vid den här tiden runt elva då man borde gå att lägga sig?
Jag vet, det är ingen särskilt ny frågeställning, men det är ändock intressant. För oss som den nuvarande dygnsrytmen inte passar för, bör det ju rimligtvis finnas någon annan alternativ dygnsrytm, som passar oss bättre. Idag kläckte jag teorin om att gå och lägga sig när man kommer hem vid sex, sova till elva, vara uppe till tre och sova till sju. Jag ska pröva den någon gång. Tyvärr skulle det nog inte räcka med någon gång för att det ska fungera, man måste nog göra den jäkligt mycket för att vänja sig, med den nackdelen att det kanske är värdelöst och man blir en grönsak i flera veckors tid. Och tyvärr är ju vårt samhälle så inrutat efter den gamla dygnsrytmen som bönder använde, då man var tvungen att ta till vara på dagsljuset. Vilket gör att allt socialt umgänge sker mellan 18 och 23 på vardagar, alltså exakt den tiden som det är meningen att jag ska sova.
Jag kämpar i motvind.
Kommentarer
Trackback