dunderhugo

Jag har försökt att börja bli ärlig. Rättfram. Säga vad jag tycker, tänker och känner. Fast inte på det där dokusåpasättet. Utan på riktigt. Inte för att ha en ursäkt för att vara elak. Men jag klarar inte av skitsnacket. Eller tassande runt själva kärnorna. Kärnorna i apelsinerna.

Jag har några kärnor aktiva. Som jag satt i jord för att se dem gro. Det är helt olika kärnor, så om de växer blir det olika träd.

Men det jag skulle komma till är att jag är trött på sublima meddelanden. Att skriva mellan raderna. Ändå gör jag det hela tiden, eftersom jag måste. Egentligen är jag programmerad för att för tillfället bara tala sanning. Men det går inte.

Jag försöker vara egoistisk. Eftersom jag alltid har haft svårt att vara det. Har tänkt på mina närmaste välbefinnande mer än mitt eget. Eller de jag tycker oms välbefinnande mer än mitt eget. Men jag tycker om att se dem lyckliga. Och om de inte är lyckliga vill jag att de i alla fall ska bli lite lyckligare av att vara med mig. Eller prata med mig. Eller sånt där. Men det gör dumma saker med mig, så då försöker jag nu vara egoistisk istället. Men det river i mig, för jag gillar inte när de inte är glada, och jag kan inte gör någonting åt det. Men egoismen ska jag ändå försöka hålla fast vid.

Det går inget bra.

Du som är du är så snygg på det där fotot. Och du som är den andra är jag livrädd för att träffa.

Jag otrivs med för mycket. Med att jobba, med att bo, med att kallprata, med att vara dålig på saker, med att inte vara frisk, med att vara ensam, med att vara långt ifrån folk, med de okonkreta planerna, med att inte få ha lågt blodsocker ifred.  Med att vara hungrig.

Jag är hungrig.

Hunger och aptit är inte samma sak. Varken i livet eller inom gastronomin.