Proletärklass.
Jag sitter på tåget ner till Malmö för att hälsa på min familj, som ju helt tydligt hänger där för jämnan nowadays. Knappt man kan tro att vi är Stockholmare hela bunten. Förutom svägerskan då. Några kanske till och med skulle påstå att brorsonen inte är Stockholmare, men då kommer de få med mig att göra, det säger jag bara! Jag ska lära honom allt jag kan! De diftonglösa vokalerna till exempel. Och de tungrullande R:en.
Möllevångstorget
Jag sitter i första klass på tåget för första gången i mitt liv. Men lugn bara lugn, jag är fortfarande proletär. För de femtio spänn extra en förstaklassbiljett kostade tyckte jag det var värt det, när internet, kaffe, frukt och tidningar ingår. Internet ja. De är som att flyttas tillbaka till mitten av nittiotalet när man gick i sexan och var hemma hos sin kompis pappa som hade internet och man hittade pixliga bilder på Cindy Crawford i baddräkt som man skrev ut och gömde i det dammigaste hörnet hemma under sängen. Med det menar jag inte att jag sitter här på tåget och surfar nakna kvinnor - är rädd att det skulle bli dålig stämning i vagnen - utan att internethastigheten är som på den tiden. De där bilderna liksom blinkade fram ett streck i taget och man började förstå vad den där puberteten faktiskt var för något. Det är i och för sig inte heller helt olikt då jag och Medberg flyttade in i Bagis och inte hade eget internet, utan vi snyltade på grannen Philips trådlösa nätverk. Philip var dock sällan så tillgänglig som vi ville. Och om han väl var tillgänglig så var han det bara om man hade datorn ovanpå pianot. Och om han var tillgänglig så gick det alltid mördande långsamt, om det gick alls.
Så är det med internet på tåg. Långsamt.