Låtarna.
Jag fortsätter stolt mitt bloggande på tåg. Jag kan tala om att min resa i första klass är lite mindre imponerande än jag trodde att den skulle vara. Jag får ingen champagne och det är ingen som står och fläktar mig med en stor fjäder.
Mina två nära vänner från landet, Prutten och Medberg, är av sådant slag att de är väldigt imponerade av kändisar, vilket jag -storstadskille och världsvan - brukar håna dem för. Vilket jag i sig inte anser vara något konstigt. Det är vad vänner i stort är till för. Men till och med jag kunde inte låta bli att bli lite till mig i trasorna när jag inom loppet av en halvtimme såg känd svensk regissör, gråhårig schlagersångare och känd nakenfotograf (vem kan det vara?). Jag tror att det har nåt med förstaklassandet att göra. Jag har kommit upp mig i smöret nu så att säga.
Såg sista avsnittet i säsong tre av Vita Huset just. De är fortfarande bra. Och det var lite sorgligt, och då spelade de Buckleys Hallelujah. Man ställs alltid inför svårigheter i livet, och den låten är en sådan. Det var någon i Sahara Hotnights som en gång på radio sa att hon tyckte det var världens bästa låt, det var så jag upptäckte hans version. Cohens hade jag ju hört sen långt tillbaka. En gång i Bollnäs Folkhögskolas cafeteria blev jag utmanad och tvingad att utse världens bästa låt, innan jag gick därifrån. Vi var flera som blev tvungna förresten. Och jag tänkte och tänkte, och hade svår ångest, ungefär som Rob i High Fidelity när han ställs inför samma fråga. Till slut insåg jag att det inte kunde vara någon annan än Buckleys Hallelujah, så jag sa det. Och fick till och med medhåll från en afrotrummis som också valde den. Och där nånstans börjar problemen. Man kan säga att man bara ska skita i det, men faktum är att det är svårare att älska någonting som i princip varenda människa härifrån till Långbortistan också älskar. Vilket inte handlar om eliticism som man kan tro, utan om exklusivitet. Kärlek ska vara exklusivt, vare sig det gäller personer eller låtar. Så nu när Hallelujah har visats i OC och varenda bratunge älskar den, så gäller det att stå stark och inte sluta älska Jeff för hans storartade tolkning. Och kanske det svåraste av allt - att inte hålla på att säga att man älskade den långt innan den blev så populär, bara för att visa att sin egen smak är mer värd en bratungarnas. Missförstå mig rätt - min smak är verkligen mer värd än bratungarnas, men man behöver ju inte gå omkring och skylta med det.
Den låten måste snart vara bland de mest använda i tv-serier gissar jag. Nu låter jag klyschig, men tänk vad lite musik kan göra underverk i en TV-serie snedstreck film.
Det bästa slutet i en TV-serie har också den bästa låten och är också den bästa scenen. Självklart har det med varann att göra, och jag vet inte alls hur låten fungerar utan scenen. Men har man väl sett scenen så kommer låten alltid ligga i närheten av hjärtat. Serien är Six Feet Under, och sista scenen i det sista avsnittet på den sista säsongen är nog det vackraste jag har sett på TV. Det är värt att titta på hundra avsnitt bara för att få se den scenen. Med rätt bakgrund. Tänker inte lägga upp scenen, för då förstörs ju självklart allt, men här har ni låten. Sia - Breath Me.
Proletärklass.
Jag sitter på tåget ner till Malmö för att hälsa på min familj, som ju helt tydligt hänger där för jämnan nowadays. Knappt man kan tro att vi är Stockholmare hela bunten. Förutom svägerskan då. Några kanske till och med skulle påstå att brorsonen inte är Stockholmare, men då kommer de få med mig att göra, det säger jag bara! Jag ska lära honom allt jag kan! De diftonglösa vokalerna till exempel. Och de tungrullande R:en.
Möllevångstorget
Jag sitter i första klass på tåget för första gången i mitt liv. Men lugn bara lugn, jag är fortfarande proletär. För de femtio spänn extra en förstaklassbiljett kostade tyckte jag det var värt det, när internet, kaffe, frukt och tidningar ingår. Internet ja. De är som att flyttas tillbaka till mitten av nittiotalet när man gick i sexan och var hemma hos sin kompis pappa som hade internet och man hittade pixliga bilder på Cindy Crawford i baddräkt som man skrev ut och gömde i det dammigaste hörnet hemma under sängen. Med det menar jag inte att jag sitter här på tåget och surfar nakna kvinnor - är rädd att det skulle bli dålig stämning i vagnen - utan att internethastigheten är som på den tiden. De där bilderna liksom blinkade fram ett streck i taget och man började förstå vad den där puberteten faktiskt var för något. Det är i och för sig inte heller helt olikt då jag och Medberg flyttade in i Bagis och inte hade eget internet, utan vi snyltade på grannen Philips trådlösa nätverk. Philip var dock sällan så tillgänglig som vi ville. Och om han väl var tillgänglig så var han det bara om man hade datorn ovanpå pianot. Och om han var tillgänglig så gick det alltid mördande långsamt, om det gick alls.
Så är det med internet på tåg. Långsamt.
Min tumme.
Stympade men hyfsat lyckliga.
Åh nej, osynlighetsdrycken nu igen!
Lajv and gnällig!
Reta mig inte på fredagar!
Fredagar är - för alla som inte visste det - i alla fall min sista dag på arbetsveckan. Fredagar är summan av de fem tidigare nätternas sömnskuld. Fredagar är en mycket bra dag för att tillönska folk ett redigt kok stryk. Man ska inte reta mig på fredagar. Man ska inte reta mig klockan sju på morgonen på tunnelbanan på summan av fem nätters sömnskuld. Och ändå gör de det. Folk.
DN skriver:
"En Stockholmare i 30-årsåldern har fått Patent- och registreringsverkets tillstånd att byta sitt efternamn Larsson mot det adligt klingande Nordenstjerna. Verket motiverar sitt beslut med att ätten Nordenstjerna har varit utdött sedan 1999, men Riddarhuset har ändå kraftigt protesterat mot beslutet."
Och jag blir arg så att tårna krullar sig på mig. Låt oss va förfan! Jag har fullständigt noll förståelse för folk som aktivt, uttryckligen och metodiskt jobbar för återinförandet av klasssamhället i Sverige. Adeln ja. Den är avskaffad, eller är jag fel ute? VA?!!! "...men Riddarhuset har ändå kraftigt protesterat mot beslutet". Vad menar de? Menar de verkligen att Riddarhuset faktiskt har något att säga till om? Wassafack, som jag gärna säger nuförtiden. "Verket motiverar sitt beslut med att ätten Nordenstjerna har varit utdött sedan 1999". Betyder det i sin tur att det finns en lag om att man inte får heta existerande adliga namn? Ja, helt tydligen, för att man inte får heta vad man vill har vi ju vetat länge.
Det är sjukt, det är allt jag vill säga.
Om det alltså.
Jag har mer.
DN skriver också (jag läser DN på tunnelbanan alltså, om ni inte har förstått det):
"En ny utvisning av en 23-årig afghansk man stoppades bara några timmar innan planet till Kabul skulle lyfta och mannen släpptes också ur förvaret. Men migrationsverket beslöt på torsdagen att ändå inte pröva 23-åringens asylansökan på nytt. Hans utvisning stoppas inte heller, utan man kommer att fortsätta försöka utvisa honom till Kabul.
Bakgrunden till osäkerheten är att Migrationsdomstolen i Malmö i förra veckan återförvisade flera afghanska ärenden till Migrationsverket. Domstolen menade att verket inte tillräckligt tydligt visat hur en person som är från en annan del av Afghanistan ska kunna klara sig i huvudstaden Kabul. Den 23-årige mannen är från provinsen Ghazni.
Migrationsverket säger i ett vägledande beslut att det är för farligt att utvisas till Ghazni och fem andra provinser i söder. Däremot kan man bli så kallad internflykting i Kabul.
Den uppfattningen delar inte UNHCR, vars aktuella rapporter figurerat i målen vid Migrationsdomstolen i Malmö.
Migrationsverket har nu överklagat flera afghanska migrationsdomstolsbeslutet till högsta instans."
Okej, det där blev långt, var inte meningen, men jag kunde inte klippa bort något eftersom allting är så jävla dumt! Jag har dock lärt mig att inte skylla hela världen eller hela Sveriges olycka på Migrationsverket. De har det tamejfan inte lätt, som måste följa en sådan undermålig invandringspolitik. Och med det menar jag att det är absurt att inte ha som mål att någon gång i framtiden har fullständigt fri invandring. Jag förstår inte varför vi anser att vi har mer rätt att bo här bara för att vi är födda här. Om någon kan säga vad du eller jag faktiskt gjorde för att förtjäna för att födas här, så tar jag gärna emot det förslaget. Som spermie alltså, vad gjorde vi? Ja, självklart är det en retorisk fråga. Svaret är så självklart. Eller?
Vi kan inte förtjäna att våra förfäder inte gick ut i krig typ. Det är bara fånigt. Låt alla komma hit förfan. Vi har plats och pengar så det räcker.
Ta bortna!
Det där med dygnsrytm.
Att vara totalt humorlös
Ända sedan den tecknade serien Elvis började publiceras i Metro har jag varit en mindre lycklig människa. Det började som en frustration över ett sådant uppenbart och misslyckat plagiat av den fantastiska serien Rocky (politiskt inkorrekt fabeldjur, döpt efter manlig ikon, som super, knullar och skyltar med sin personliga tillkortakommanden) faktiskt kan publiceras. Där Rocky är knivskarp i sin samtidsskildring och unikt nog nästan alltid rolig i varje serieruta, lyckas Elvis med konststycket att aldrig vara rolig i en enda serieruta.
Själv har jag ingen aning om hur de svenska serietecknarnas ekonomiska situation ser ut. Men jag skulle inte alls bli förvånad om jag fick höra att Elvis skapare Tony Cronstam lever på sin serie. Då undrar jag: betyder det att serietecknare inom kategorin humor för tillfället kan vara det yrke som du just nu har allra störst chans att lyckas i? För om man som humorlös människa kan leva på sin (icke existerande) humor, vad kan då inte en rolig person åstadkomma? Eller varför inte en, säg - jätterolig människa? Tony Cronstams framgångar med Elvis öppnar jobbmöjligheter för så många människor i Sverige, att det är ett under att ingen ännu har tagit upp det på politisk nivå.
Sedan serien började publiceras har jag länge velat skriva något i den här stilen. Länge tvekade jag, eftersom det är hårda ord. Det ät taskigt att skicka ett mejl till någon och säga att de är värdelösa. Senare upptäckte jag att Cronstam själv inte tvekar för dylika påhopp i sin lilla seriestripp, och därför har även jag slutat tveka att det här är det rätta att göra.
Vad är det som stör mig så otroligt mycket? Är det för att den är så dålig? Eller är det för att den är så dålig samtidigt som han tjänar pengar på den? Nja, ingetdera skulle jag nog säga. Anledningen till att jag stör mig så mycket är inte att serien är dålig. Der är att den är så provocerande dålig.
Men det är svårt att förklara varför någonting inte är roligt utan att ha ett exempel. Så det har jag.
Jag kommer med den här genomgången av allt som inte är roligt med den här strippen förmodligen att framstå som väldigt gammal och gnällig. Vilket jag bjuder på, eftersom jag vet att jag har rätt.
Följande publicerades i Metro i måndag, 10/3 -08:
Jag skulle gärna vilja fråga Tony Cronstam vad som faktiskt är ett skämt i den här strippen. Men han är inte i närheten för tillfället, så jag tvingas att själv försöka lista ut det. Vad är det som är roligt?
Är det att Elvis är väldigt kissnödig? Nä, knappast.
Är det att han är så kissnödig att han i sista rutan känner sig nödgad att kissa på väggen? Nä, inte det heller.
Är det den anställde fågeln som är rolig, som förvägrar honom ett toalettbesök? Ja, det är ju alltid roligt; underbetalda yrkesgrupper som sköter sitt jobb, genom att inte låta kunder springa i restaurangens innandömen/kök eller vad det nu må vara. Regler som fågeln knappast själv har bestämt. Förmodligen skulle hälsovårdsmyndigheten inte se med blida ögon på att de springer kunder i närheten av t.ex. köket.
Är det att han vädjar till den just nämnde anställdes medmänskliga samvete genom att få honom att tro att han kommer att börja gråta om han inte får använda toaletten, bara för att han är så kissnödig?
Är det att han i nästa ruta avslöjar att han inte alls menade sig själv, utan att han menade den anställde? Att det är han som börjar gråta när han tvingas torka upp Elvis kiss, som straff för att han följde reglerna på sin arbetsplats? Ja, det verkar faktiskt vara det som Cronstam tycker är roligt, vilket kan verka överraskande, eftersom Cronstam faktiskt inte tidigare har gett uttryck för fascistoida tendenser.
Eller är det kanske att den anställde när han gråter frågar "Vem betalar mig för att torka piss från väggen? Ingen!", som en sorts ironi, eftersom det ju faktiskt inte är någon som betalar honom extra för det! Det ligger underförstått i hans underbetalda anställning att en kille (som hade ett lågstatusjobb senast, när?) kan gå in på en arbetsplats, skrika på de anställda för att sedan kissa på väggen innan han går, och att sedan förmodas torka upp efter honom. Fint budskap Tony.
Eller så kanske det roliga rent av är att fågeln säger "Jävla sköldpadda" det sista han gör.
Tja... nä.
Men eftersom Tony Cronstam med denna strip har nått den absoluta botten, så kan han ju faktiskt lägga in vad som helst utan att i alla fall riskera att det blir sämre.
Min älskling
