dunderhugo

Det svåraste med att det händer något bra i ens liv är hur man hanterar det efteråt. Hur gör man för att konservera den där känslan av välbefinnande och gott självförtroende, så det inte bara blir ett enda stort "Jaha, och nu då"?.

Det är som Jesper Juul skriver i sin bok om barnpsykologi, "Ditt kompetenta barn" (som även duger bra som läsning för oss vuxna), att beröm egentligen bara höjer vårt självförtroende, inte vår självkänsla. Självkänslan tar snarare stryk av beröm. Så vad gör man då när självförtroendekicken börjar sjunka bort?

Inte mycket antar jag. Förutom att längta efter den igen. Den kanske hjälper en och ens drivkraft att förflytta sig framåt, att nå dit igen, till det stadiet.

Men problemet kommer ju att bestå, man ska inte tro något annat.

För jag fick en sån glad överraskning idag. Den bästa på länge. Sådär bra att man inte ens hinner ta del av den, för man måste berätta den för alla andra så fort som möjligt. Som tur var hade jag mina fina två syskon på andra sidan msn-et att ventilera min lycka för direkt. Sen skickade jag en massa sms. Sen ringde jag en som jag har en tendens att fortfarande berätta alla goda nyheter för. Men hon svarade inte.

Sen försökte jag bli full, för att bevara den där goda känslan lite längre, men det gick inte riktigt. Var egentligen inte så sugen på fyllan. Men jag är inne på min sista slurk Madeira just nu i alla fall.

Sen sen sen hade jag en bra session på msn med en av de där som man har så mycket undertryckt för. Det var fint. Men sorgligt. Det blir lätt det. En salig blandning av kärlek och sorgsenhet. Bitterljuvt, antar jag.