dunderhugo

Miniatyrflaskan vin blir iskristaller i mitt vintriga kylskåp. Jag vänder den upp och ner och ser dem tumla runt därinne. Mitt kylskåp förvandlar mitt liv och det jag äger till frost. Jag hugger i olivplåtburken med gaffel så att jag kan få någon middag. Jag lever som förr i tiden i mitt lilla skrymsle som var för litet långt innan jag sa till någon att det var det. Men jag lägger vinflaskan mellan mina ben mot den heta undersidan av min dator, för det är alltid mitt skrymsles varmaste plats. Snart skall vi vara smälta, vinet och jag.
Och så sms:ar jag med dåtiden. Som jag pratade med på telefon tidigare. Telefonsamtalen som i dåtiden förstörde kärlek. Det är i alla fall vad jag tror. Så pratar vi i telefon igen, och jag tänker på att jag alltid glömmer bort hennes dialekt. I mitt huvud låter hon aldrig som hon verkligen gör, vilket är konstigt. Jag har inga svar. Men hon brukar ligga på mitt nattduksbord om kvällarna och ge mig dålig sömn. Jäkla dåtid. Jäkla polisonger.
Vinet har smält nu, men det är så kallt att det ilar i fyllningarna. Jag lyssnar på Kent från urminnes tider. Jag undrar hur jag hade det då. Jag önskar att jag minns hur jag mådde då. Jag önskar att jag kunde få känna så igen för att se om nostalgin är någonting för mig.
Jag trycker läpparna lätt mot din hals.
Och samtidigt skriver jag så mycket som handlar om annat.
Hur går det någonsin att veta om någonting är rätt?
Hur kan jag tro att jag är bra på någonting som jag är så dålig på?
Mitt vin säger slurp.
Slurp rätt ner i magen.
Där går det från kallt till varmt.
Och värmer mig utåt.
Jag fingrar på mobilen.