Leonard och säkerhetsspärrarna i hjärnan
Jag är sex år gammal och jag sitter på en bilkudde i baksätet av mammas bil. Det är en bilkudde som det är två sitsar på, vilket gör att alla vi fyra kusiner får plats i baksätet. Mamma kör bilen mot stranden i Åminne på Gotland, där vi tillbringar någon veckas semester. Det är 1988 och Leonard Cohen har just släppt albumet I’m your man. Mamma – cohenfantast som hon är – har bandat över LP:n till kassett och nu sitter hon och slår högerhanden i takt mot ratten till First we take Manhattan.
Leonard Cohens mörka baryton skallrar i högtalarna och vi kusiner protesterar först högljutt mot att tvingas höra på det här mullret varje dag, men inser väl snart att det inte är någon idé, och efter ett tag har det allt det där blivit synonymt: bilen, stranden, Cohen, mamma, bilen, Cohen, stranden.
Jag är elva eller tolv år gammal och har just börjat vara hemma själv om eftermiddagarna efter skolan. Jag har för första gången blivit förälskad. I en tjej i klassen som heter Pernilla. Jag har insett att det är förälskad jag måste vara, eftersom jag av någon outgrundlig anledning har hållit i hennes pakethållare när hon ska cykla från skolan. Jag minns hur jag till slut släpper pakethållaren och tänker att det här var ju ett jättemärkligt beteende.
CD-skivan har slagit igenom och jag lyssnar otroligt mycket på Queens Greatest Hits II. Och Absolute Music 14.
När jag lyssnat på de sprillans nya CD-skivorna börjar jag så småningom bläddra bland mammas LP-skivor som står framme. Mamma har ju långt fler LP-skivor än vi har CD-skivor. Och efter ett tag hamnar jag till slut på de där Leonard Cohen-skivorna. Det är debuten Songs of Leonard Cohen, Phil Spector-samarbetet Death of a ladies’ man och så den där skivan som skallrade i högtalarna på väg till stranden. Och det är som att de berättar någonting för mig, någonting om den där konstiga känslan som kan få en att hålla i en tjejs pakethållare utan att man förstår varför.
Jag är 26 år gammal och sitter i baksätet på mammas bil. Det är 2008, mamma kör och bredvid henne sitter hennes väninna från kolonin. Vi är på väg från Malmö ut till Sofiero. Jag säger inte så mycket där i baksätet, jag är mest tyst.
I många år har jag och mamma sagt att om Leonard Cohen någonsin turnerar igen och åtminstone kommer till Europa så ska vi fanimej ta oss dit för att se honom ihop. Mamma har ju sett honom förut, men inte sedan 1993 då han senast var i Sverige. Han spelade i Galärparken på Djurgården i Stockholm och mamma fick ge bort sin andra biljett i kön in, eftersom hon inte hade hittat någon som ville följa med.
Men så dimper nyheten ner där på vinterkanten. Inte bara att Leonard Cohen ska turnera igen, utan han faktiskt kommer till Europa. Och inte bara det, han kommer faktiskt till Sverige, till Helsingborg för en spelning på Sofiero slott.
Jag bara skriker rakt ut och jag och mamma sitter vid varsin dator morgonen då biljetterna släpps för att vara säkra på att inte bli utan biljetter. Jag har varit nervös i flera veckor, rädd att de ska ta slut innan vi hinner köpa. För jag har fått se alla mina hjältar live, det finns ingen kvar att se. Förutom Cohen då, den viktigaste av dem alla. Men jag hade gett upp att få se honom, jag tänkte att är man 74 år gammal och inte har turnerat på 15 år så börjar man inte plötsligt åka världen runt för att göra konserter.
Men sådant gäller tydligen inte Leonard, för det är exakt det som händer.
Vi får biljetter och jag blir alldeles lugn.
Superlugn faktiskt.
Märkligt jättelugn.
Så lugn att jag bara någon vecka innan konserten knappt ens tänker på det. Får påminna mig om att jag om en vecka ska jag se Leonard Cohen. “Ja, det ska väl kul”.
Liksom.
Jag tycker det är märkligt att jag inte alls verkar särskilt peppad på konserten. Jag inser att jag nog överdrivit min kärlek till Cohen, att han har inte varit så himla speciell för mig som jag trott ändå.
Men så sitter jag där i baksätet ut mot Sofiero och blir allt tystare. Inte pratsugen alls. Svarar bara kort på tilltal.
Kön ringlar sig lång till ingången, trots att vi är ute i väldigt god tid. Jag hinner bli lite nervös att vi inte ska få så bra platser där i slottsträdgården, men när vi kommer in sitter de flesta i på filtar i sommarvärmen och äter medhavd picknick. Längst fram vid scen är det gott om plats för oss att stå.
Jag minns inte om vi står där en eller två timmar, men just när solen börjar sänka sig bakom träden i den ljumma sommarkvällen tänds lamporna på scenen och in på scenen kommer först bandet, och sist – i mörk kostym och hatt – så skuttar Leonard Cohen in på scenen, ja han skuttar, liksom som för att understryka att 74 väl ingen ålder för att inte låta bli att plötsligt turnera runt hela världen.
Bandet slår igång Dance me to the end of love och jag börjar gråta. Nä, jag får inte någon tår i ögat eller så, utan jag hulkgråter. Låten tar sex minuter att spela och jag gråter floder rakt igenom hela låten.
Och jag förstår vad som hänt. Jag förstår varför jag varit så lugn och avslappnad, nästan ointresserad. Det är min hjärna som har aktiverat något slags säkerhetsfunktion mellan mina små synapser där uppe, som ska rädda mig från alltför starka känsloströmningar. Hjärnan är smart nog för att helt enkelt ha insett att det här är så känslomässigt för mig att om det inte slås på några funktioner som stoppar flödet av känslor så finns det risk för att hela systemet kollapsar.
Men när den gode Leonard själv går ner på knä och sjunger den där första raden, Dance me to your beauty with a burning violin, finns det inga säkerhetsanordningar i hela hjärnuniversum som kan hindra alla de där känslorna från att fullständigt välla fram.
Klockan är 05:50 och jag vaknar av att alkoholen håller på att gå ur kroppen. Jag har varit på kåren kvällen innan och druckit öl, efter att ha fått iväg två låtar till ett förlag för pålyssning, för att se om de kanske är bra nog för att en artist kanske ska vilja sjunga dem. Det är två låtar om kärlek som har riktigt fina melodier i sig, jag tror och hoppas verkligen på dem.
När folk pratar om Leonard Cohen brukar de ofta nästan främst prata om hans texter. Men för mig har det alltid varit först och främst melodierna som fått mig att hela tiden återvända till honom. De där magiska melodierna.
Men det är klart, när jag förlorat mig i melodierna har ju hans skildringar av kärlek också sakta tagit över mitt inre. För det är just skildringar av kärlek han håller på med. Han försöker inte förföra, som många verkar tro.
I’m crazy for love, but I’m not coming on.
Han försöker mer förstå kärlek, försöker sätta ord och ton på vad kärlek faktiskt är för något, försöker förstå vad det är som får en att göra de där supermärkliga sakerna man inte förstår själv, när man är förälskad.
Och tids nog blev vi rätt överens, Leonard och jag, om hur vi ser på det där med kärlek. Att vi är jävligt allvarliga med den, och att vi låter den ta så stor plats i våra liv. Att typ nästan allt ju faktiskt ändå depends upon how near you sleep to me.
Så det är han som lärt mig att göra de där beskrivningarna av kärlek som jag är ganska stolt över i mina låtar som nu är på väg till någon viktig persons inkorg.
Men nog fan blev det lite för många öl.
Jag går upp och kissar och dricker vatten och återvänder till sängen, kollar mobilen för att se vad klockan är. Hon är 05:50 och jag ser att en vän har skrivit någonting på min vägg på Facebook.
Jag går in och läser, och allt som står är:
KRAM
Jag tror inte att jag är förvirrad ens i bråkdelen av en sekund.
Utan jag fattar det omedelbart.
Jag har känt hela året att någonting är på gång. Att någonting inte riktigt står rätt till.
Att han mitt i det plötsligt kom med nyheten att han skulle släppa ett nytt album kändes överraskande, men också därför rätt typiskt Leonard Cohen.
Men nyheten får mig att jubla: “Han håller inte på att dö!”, men hejdar mig när jag kommer på vad som hände med min andra stora idol som sitter inramad på väggen just intill den stora affischen på Leonard, direkt efter han släppte sin sista skiva i januari.
Hela dagen skriver folk saker till mig. De skriver kram och hjärtan och att de tänker på mig.
De vill att jag ska veta att de finns där, vännerna och familjen. De vet att de tyngsta sorgerna ska man inte behöva hantera ensam.
Några gånger under dagen mår jag riktigt bra. Jag hinner tänka att jag är visst inte så ledsen ändå, att det inte verkar vara så farligt för mig att han har dött.
Men så ger säkerhetspärren i hjärnan vika och allt kommer ut i en stor flod.
Han är faktiskt borta, trots att han är så otroligt närvarande.
Jag tröstar mig på det enda sättet jag kan. På det sättet jag alltid gör när jag känner en riktigt stark känsla, oavsett om den är positiv eller negativ.
Jag lyssnar på Leonard Cohen.
You say you’ve gone away from me.
But I can feel you when you breathe.
Att bränna den svenska flaggan.
Ni vet Muhammedkarikatyrerna? Och rondellhundarna, Lars Vilks, Jyllandsposten, yttrandefriheten, dödshoten och det där att muslimer är ena intoleranta jävlar som vill ta över världen och tysta oss och vår öppna demokrati?
Händelsekedjan fick precis önskad verkan:
# "Vi har vår rätt att publicera karikatyrer av Muhammed."
# En minoritet av världens muslimer blev väldigt kränkta.
# En ytterligare minoritet av de kränkta mordhotade de som gjort/publicerat karikatyrerna.
# "Muslimer mordhotar oss när vi använder vår yttrandefrihet."
# "Muslimer vill alltså inte ha yttrandefrihet, och de är beredda att ta till hot och våld för att stoppa det."
# "Muslimer är alltså ett hot mot vårt öppna demokratiska samhälle."
Men jag har frågat mig någonting sedan dess. Är det verkligen bara muslimer som är överkänsliga och beredda att ta till hot och våld när de känner att de allra heligaste de har skändas och kränks?
Jag har länge funderat på vad som skulle kunna vara motsvarigheten till Muhammedkarikatyrer här i Sverige. Våldta Astrid Lindgren? Klä en midsommarstång i bajs? Bränna den svenska flaggan?
Om jag ställde mig på Sergels torg och gjorde de här sakerna, skulle jag då också åka på dödshot från en minoritet av en minoritet svenskar? Om jag gjorde det, och fick dödshot, skulle jag ju få min poäng bekräftad, precis som de som gjorde karikatyrerna fick sin poäng bekräftad. Att i alla samhällen, i alla religioner och även i vårt rika, upplysta land, finns det människor som är beredda att ta till hot och våld mot de använder sin yttrandefrihet för att uttrycka förolämpande åsikter.
Jag var nöjd över denna plan och började i tanken planera hur jag skulle genomföra den.
Men så slogs jag av en annan tanke: tänk om ingen blir upprörd? Tänk om min teori inte stämmer. Tänk om inte en jävel bryr sig, tänk om jag inte får ett enda mordhot, vad händer då? Då har jag ju plötsligt motbevisat min poäng å det grövsta, och bevisat att det faktiskt bara är muslimerna som blir så provocerade av yttrandefrihet.
Och eftersom jag inte var tillräckligt säker på min sak valde jag att lägga det hela på is.
Vad blev reaktionerna?
Och för er som är trötta på kommentatorsfält och deras rakt igenom uselt skrivna svenska (ironin) får här en liten sammanfattning av reaktionerna på bilden, ett axplock, med viss rättning av grammatik och stavning, för läsbarhetens skull.
"Ett nackskott!"
"Han skulle fan ha spö!"
"Först pinas sedan dö"
"JÄVLA HORUNGAR, DÖ!!"
"Idioten ser ju för fan svensk ut. Jävla landsförrädare."
"Skott i pannan på dom"
"Skjut honom"
"Kompanistryk, sen hängas"
"Vem i helvete gör något sånt? Hade fan dödat han"
"Vad är det för land vi lever i där folk sitter på facebook och visar sin avsky emot landförrädare? Gör något åt saken istället!"
"Pris på huvudet?"
"1. Ta reda på vilket det är.
2. Sök upp.
3. Ta hand om problemen."
"Han ska dö"
"Avrätta nötet"
"Vart är ak5:an när man behöver den..."
"Landsförräderi ska bestraffas med döden, eller ett pris på sitt huvud. Man ska fan inte skända den svenska fanan! Det finns inga ord som beskriver vad jag vill göra med denna människa. Ingen tortyr är grym nog, och inget straff är hårt nog för denna sneknullade, inavlade ursäkt till människa."
"Skjut han. Skicka räkningen på kulan till hans kvarlevande"
"Vilken liten horunge ska fan elda upp han istället!!!!"
"Namn och adress på fanskapet så ska ja hälsa på hos han och visa hur de går med landsförrädare".
"Den där jäveln förtjännar att bli avrättade på det MEST PLÅGSAMMASTE SÄTTET NÅGONSIN ingen bränner SVENSKA FLAGGAN PÅ MIN VAKT".
Ja, det var mitt bevisande av poäng.
Fotnot: Nej, det är inte olagligt att bränna den svenska flaggan.
Den dolda agendans politik
Hugos journalistskola
Jag kom in i rantmode nyss på Twitter och började skriva små tweets om vad jag anser vara journalistik, men framförallt vad jag inte anser vara journalistik. Vilket jag tycker är intressant att ta upp, i dagens "nya mediavärld".
Här följer mina tweets i ämnet:
Hugos journalistskola
Jag har en konservativ syn på journalistik. I skrift ska det kunna fällas för brott mot tryckfrihetsförordningen, annars är det ej journalistik.
Journalistiskt arbete följer också de pressetiska reglerna. Vilket diskvalificerar mycket av tex Expressens arbete.
Sammanfattning: att du bloggar gör dig inte till journalist. Inte ens om du sitter med i TV ibland om random saker. Alla är inte journalister.
Om ditt eget namn är skrivet i större typsnitt än rubriken till din text, är risken stor att du inte sysslar med journalistik.
Om du intervjuar i TV syns du inte mer än den du intervjuar. Helst syns du inte alls, om du vill vara journalist alltså.
En journalistisk intervju i text ska endast i extrema undantagsfall vara en berättelse om dig och hur du träffar en person.
I en journalistik intervju ska du kunna utmana en sakkunnig med initierade frågor. Den sakkunnige ska inte utmana dig och din okunskap i ämnet.
Hugos journalistskola, vem hade trott det? Att hålla i skola utan att ha något mandat. Inte särskilt journalistiskt trovärdigt.
Men framförallt: ditt namn är inget varumärke. Du som person är ointressant. Ditt jobb är att göra andra personer och ämnen intressanta.
På förekommen anledning: försök undvik att hamna i blogg/twitter-bråk med folk, för din journalistiska trovärdighets skull.
Mer främlingsfientlighet med M än med SD
Valresultatet 2010 kom som en chock för många. Vi hade fått in ett främlingsfientligt parti i riksdagen, ett parti med rötterna i vit makt-rörelser och 90-talets nazism.
Vi hade också för första gången valt om en sittande borgerlig regering.
När man i samhällsdebatten pratar om ökad främlingsfientlighet och rasism i Sverige tillskrivs det ofta Sverigedemokraterna och deras försök att göra främlingsfientligheten rumsren.
Att man gör det är olyckligt och också en felaktig förklaring av verkligheten, enligt mig.
Strävan och viljan och betydelsen av att Sverigedemokraterna ska hamna under fyraprocentsspärren nästa val likaså.
Om vi på allvar vill ha en mer human flyktingpolitik är det viktigaste inte att vi kastar ut Sverigedemokraterna ur riksdagen, det viktigaste är att den borgerliga regeringen inte blir omvald.
Jag påstår inte att Sverigedemokraterna på lång sikt inte mycket väl kan bli ett väldigt stort problem att ta itu med.
Men som det är nu är de utan makt, och i princip helt ofarliga.
Regeringens främlingsfientliga politik är tvärtom reell och omsätts till direkt handling och lagar och verkställande av beslut och avvisningar.
Som asylsökande 2010 eller de nu följande fyra åren hade jag på valdagen ryckt på axlarna åt Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. Jag hade däremot blivit bestört å min egen framtids vägnar åt att alliansregeringen fick ytterligare fyra år på sig att genomföra sin främlingsfientliga politik.
Tobias Billström (M)
Vår statsminister missar sällan ett tillfälle att på sitt stränga och understrykande sätt förklara att de inte har någonting som helst till övers för Sverigedemokraternas politik.
Men om statsministern är Moderaternas pr-ansikte utåt som gärna talar om en tillåtande och generös flytkingpolitik, är migrationsminster Tobias Billström, också moderat, hans grovjobbare som genomför partiets egentliga agenda i frågan, att hålla flyktingnivån på ett genomförbart minimum.
Den gode Billström är inte sen att måla upp skräckbilder om vilken enorm ekonomisk belastning det är med invandring. För Aftonbladet insinuerar han ”vilka konsekvenser” det skulle få om vi gjorde om lagen kring ”synnerligen ömmande omständigheter”. (1)
"Konsekvenserna" han syftar på är såklart en ökad invandring, vilket enligt Billström alltså är någonting att hota med.
Om anhöriginvandringen, som i fallet Ganna, säger han till Expressen:
– Jag tänker inte som statsråd låtsas som att det inte finns några kostnader förbundet med
anhöriginvandring. Vi pratar om många, många miljarder att bekosta en sådan politik. (2)
Många, många miljarder alltså, uschiamej. Tills man börjar räkna på det, vilket Aftonbladet gjorde och kom fram till att den nuvarande årliga kostnaden var 25 miljoner. 38 om vi uttökade anhöriginvandringen och beviljade alla ansökningar. (3)
Att säga att någonting kostar ”många, många miljarder”, när det egentligen som mest skulle kosta 39 miljoner är inte bara skrämmande okunnigt som ansvarig minister i frågan. Det är också en mycket avslöjande bild av hur man ser på flyktingpolitik och invandring, som en kostnad eller som en medmänsklig självklarhet.
För som många av oss vet handlar ju inte frågan om invandring om pengar. För även om det vore en kostnad, vilket det knappast är (4), så är det rätt ointressant.
Frågan handlar istället om vad vi som föddes här gjorde för att förtjäna att födas just här och inte någon annanstans.
Eftersom vi inte gjorde någonting för att förtjäna att födas här så kan vi inte heller påstå att vi har mer rätt till det här landet än någon annan.
Vi ska inte glömma Sverigedemokraterna, vi ska inte glömma att deras riksdagsnärvaro är ett tecken på vi har misslyckats med att värna vår medmänsklighet.
Men det är alliansregeringen som genomför den främlingsfientliga politiken. det är Moderaterna som i handling anpassar sig till Sverigedemokraternas politik, medan man i ord skäller på dem.
Det är som när Olof Thunberg i Sunes jul skäller på Sune ute i köket för att han inte äter upp sin mat, så hela familjen alla hör, samtidigt som han matar honom med mjölkchoklad, vilket ingen ser.
Fotnoter:
1. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13985677.ab
2. http://www.expressen.se/nyheter/1.2595529/tobias-billstrom-tanker-inte-latsas-att-det-inte-finns-kostnader
3. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13815908.ab
4. Ekonomihandboken, Ehrenberg/Ljunggren, 2006, sid 219
Bättre sent än aldrig – The Ark säger ajdö till Malmö (recension The Ark - Malmöfestivalen)
The Arks debut We are The Ark från 2000 var om inte annat en härlig reaktion mot 90-talets genomironiserade tillvaro, och tillsammans med bland annat Håkan Hellström var de bland de första i Sverige som faktiskt vågade säga någonting som inte bara var ironi eller sarkasm, som faktiskt ville säga något på riktigt, utan den där undertonen av att egentligen mena precis tvärtom. Det small till och vips, så var postironin född.
Ola Salo stod längst fram på scenkanten och basunerade ut sitt budskap om att låta kroppen bestämma vart du ska ta vägen, och att det krävs en galning för att kunna behålla förståndet, iklädd glamrockens kläder och frisyrer. Allt utan att skämmas ett enda dugg.
När Ola Salo mer än ett decennium står i samma sorts kläder och samma sorts budskap, att inte skämmas för att vara annorlunda, utan våga stå för den du är, så är det inte utan att man känner en viss unken lukt av daterad skåpmat sväva över Stortorget i Malmö.
För budskapet må vara hedervärt, viktigt och för evigt aktuellt, men någonstans borde väl också de filosofiska tankarna utvecklas något? Nu när alla sedan länge har förstått The Arks budskap om att vägledas av kroppen skulle många av oss kanske må bra av ett lite utökat råd kanske? Någon djupare tanke kring konceptet? Men icke.
Ola Salo vill vara kaxig som Howlin' Pelle och säga att det här är en kväll vi aldrig kommer att glömma, och han vill piska upp den där frireligiösa publikstämningen som Bruce Springsteen är en mästare på, men han kommer knappt halvvägs. Publiken vill hänga på, men hittar inte riktigt incitamenten från scen för att göra det.
För på samma sätt som budskapet över åren knappt har utvecklats har musiken inte gjort det heller. Hela konserten bygger på stommen från deras tre första skivor, som de släppte mellan år 2000 och 2004. De senare låtarna skiljer sig inte anmärkningsvärt från de tidigare, förutom det faktum att de är sämre.
Och här hittar vi hela problemet med The Ark de senaste sju åren: de har saknat förmågan att gå vidare konstnärligt. Den konstnärliga tanken och viljan lyser med sin frånvaro. Man vill så gärna vara Queen och Ola Salo vill så gärna vara Freddie Mercury, men utan att våga utmana sitt konstärliga koncept som bygger på riffs och enstaka melodihookar.
Trots detta är dock avslutningen lika magnifik som självklar, helt och hållet med hjälp av The Arks monsterlåt Calleth you, cometh I, en av de stora svenska låtarna i pophistorien. Allsången, konfettiregnet och de storslagna gesterna lyfter The Ark mot den kolsvarta och varma himlen i staden som så länge varit deras hemvist. Att kärleken mellan staden och bandet inte alltid varit hundraprocentig påminner Ola Salo om två gånger, vilket förmodligen är minst en gång för mycket.
The Ark lägger av, och vi kommer sjunga på Calleth you, cometh I i all evig tid, medan resten mer kommer dyka upp som tralliga melodier från nostalgins gömmor någon gång ibland.
Vi är många som kommer minnas The Ark, men vi är få som kommer säga att de förändrade våra liv.
Straffarbetarna – Moderaternas nya underklass
Regeringen med Moderaterna i spetsen håller just nu på att bygga en underklass som vi inte sett maken till i modern tid. Istället för ett samhällssystem där vi ger en liten form av trygghet till de som ligger absolut längst ner på vår samhällsstege, sätter vi de svagaste och de mest utsatta på straffarbete, eftersom det ska ömma rejält att i Moderaternas Sverige ta del av vår gemensamma välfärds trygghetssystem.
Den så kallade arbetslinjen är ingenting annat än en hotlinje, där du ska skrämmas till inrättning i arbetsmarknaden, vare sig det finns jobb där eller inte.
På ett sätt går det helt i linje med högerpolitiken i dag, samt i historien. Precis som i kriminalpolitiken bygger man politiken på teorier som är lätta att teoretiskt förstå, men som sällan fungerar i verkligheten (en mycket vanlig åkomma inom liberala teorier om samhällsstruktur och ekonomi). Det finns helt enkelt inga belägg för att hårdare straff leder till färre brott. Men det kan vara populärt att säga sådant, främst kanske för att man då slipper ta tag i de verkliga bakomliggande problemen.
Sanning är snarare att ett ojämlikt samhälle skapar klyftor, och snarare än något annat är det klyftor som skapar kriminalitet. I länder där det finns få fattiga är också kriminaliteten låg.
Regeringen genomför skapandet av den här nya underklassen för tillfället på tre områden: a-kassan, sjukförsäkringen samt socialbidraget (som nu officiellt heter försörjningsstödet). Dessa tre försäkringsformer är själva fundamentet i det trygghetssystem som vi kallar välfärd. Systemen är ett skyddsnät att ta till för att människor inte ska falla hårt och gå under när man av olika anledningar hamnar utanför vår arbetsmarknad. Detta gör vi dels ur medmänsklig synpunkt, men också ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv; det är inte bra för vår ekonomi att människor slås ut. Det leder till fattigdom, som kan leda till sjukdom, kriminalitet och diverse annat som kostar vårt samhälle stora summor pengar.
För att undvika att människor hamnar i något av de tre stora trygghetssystemen som vi byggt vårt samhälle på i ett halvt sekel, försöker man nu göra dessa trygghetssystem så ”oattraktiva” som möjligt. Man tror helt enkelt att våra trygghetssystem i nuläget är för ”attraktiva”, vilket inte ger någon stimuli till de som befinner sig där, eller är på väg dit, att försöka ta sig ut dessa system, respektive att undvika dem.
Man tror alltså att så länge som trygghetssystemen är så ”attraktiva” som de är i dag, kommer folk att söka sig till dem. Det finns en utbredd bild av våra trygghetssystem som något lyxigt, bekvämt och till för de slappa och lata, ”skönt att gå på bidrag”.
Detta är en i högsta grad väldigt farlig myt, som just nu håller på att bygga en helt ny sorts underklass i Sverige.
Härom veckan när chipsborgarrådet Torbjörn Rosdahl (m) i Stockholm föreslog att man skulle söka socialbidrag för att få råd med sitt SL-kort, men samtidigt missat att hans eget parti tog bort SL-kort ur socialbidragsnormen redan 2007, kunde det göras tydligt hur mycket 790 kronor faktiskt är för en som går på socialbidrag.
För att man som socialbidragstagare ska har råd med ett SL kort för 790 kronor kan man göra på några olika sätt:
# Om du väljer bort ersättningen för Lek och fritid, Hälsa och hygien samt Förbrukningsvaror så är du bara 20 kronor från att ha råd med ett SL-kort.
# Om du istället väljer bort Hälsa och hygien tillsammans med Kläder och skor kommer du också ha råd med ett SL-kort. Vad det kommer att göra med din kroppsodör får du räkna ut själv.
# Du kan också som ett tredje alternativ välja bort ersättningen för femton dagars mat.
Det lyxiga i att gå på till exempel socialbidrag är alltså i praktiken det. Att välja mellan att äta i femton dar, eller välja att ha råd att åka kommunalt. Åk kommunalt eller ha råd att köpa kläder.
Det är alltså denna verklighet som vi tror folk kommer söka sig till om vi inte drastiskt försämrar villkoren.
Sjukförsäkringen tänker jag lämna därhän för den här gången (men kan återkomma till den, om det fortfarande är folk som inte har fattat vad som är så himla farligt med att frånta sjuka sin sjukpenning), utan ska istället fokusera på a-kassan och socialbidraget.
I kommunallagen finns det en öppning för att kräva arbetspraktik för vissa socialbidragstagare. Detta kan man göra för de som:
”1. inte har fyllt tjugofem år, eller
2. har fyllt tjugofem år men av särskilda skäl är i behov av kompetenshöjande insatser, eller
3. följer en utbildning med tillgång till finansiering i särskild ordning men under tid för studieuppehåll behöver försörjningsstöd.
Praktik (…) skall stärka den enskildes möjligheter att komma in på arbetsmarknaden eller, där så är lämpligt, på en fortsatt utbildning. Den skall utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar.”
(Kapitel 4, paragraf 4)
Denna åtgärd är helt frivillig och tillämpas bara av vissa kommuner. Bland annat tillämpas den av det borgerligt ledda Stockholms kommun, medan den inte tillämpas av det rödgrönt styrande Göteborg.
Problemet med tillämpningen i Stockholm är att ingen hänsyn görs till den delen av lagtexten som säger att praktiken ”skall utformas med skälig hänsyn till den enskildes individuella önskemål och förutsättningar”. I verkligheten hänvisas samtliga socialbidragstagare som faller inom den här kategorin till samma arbetspraktik. Inga önskemål eller val bland olika alternativ finns alltså att tillgå. De borgerliga i Stockholm måste alltså anse att ”skälig” är samma sak som ”ingen”. Om de inte anser detta bryter de istället mot lagen.
Take your pick.
Förra våren gav socialtjänsten svidande kritik till Landskrona kommun, med Folkpartiet i spetsen, som valde att gå lite bananas med socialtjänstlagen. Man införde helt enkelt den här sortens praktik på samtliga socialbidragstagare, något som det helt enkelt inte finns stöd för i gällande lagstiftning. De bröt helt enkelt mot lagen.
Detta hindrande dock inte Nyamko Sabuni (fp), dåvarande jämställdhets- och integrationsminister (sic!) från att lovorda Landskronas system och föreslå att genomföra det på samtliga socialbidragstagare i hela landet.
Den här sortens arbetspraktik har ännu inte genomförts i landet som Sabuni så gärna vill, men gissningsvis är det inte särskilt långt bort. För praktiken är direkt jämförbar med de som nu händer med Fas 3. Man sätter folk i trygghetssystemen på obetalt arbete på heltid eller nära nog heltid, och om man inte ställer upp på det så förlorar man sin ersättning.
Så varför är dessa krav på motprestation så dåligt då?
För att erhålla bidrag måste man alltså jobba heltid utan lön. I båda fallen får man en knapp handfull timmar i veckan på sig att skaffa jobb, aldrig mer än en halv arbetsdag.
Problemet är ju dock att man inte får ett jobb genom att söka fyra timmar i veckan. Förut sa man från Arbetsförmedlingen att arbetssökande var en heltidssyssla. Nu tycker jag inte man hör det så ofta längre, man har väl fått andra direktiv uppifrån antar jag.
Detta leder till en intressant effekt. Intressant eftersom de borgerliga från evinnerliga tider till och med i dag alltid anklagat de röda för att skapa bidragsberoende.
De borgerliga skapar alltså ett system där man binder upp folk i mer eller mindre meningslösa sysslor hela dagarna, istället för att låta dem söka jobb. Och i det systemet kommer du tvingas sitta tills du får ett jobb, vilket inte är särskilt troligt att du kommer få, eftersom du inte får tiden till att söka dem. Snacka om en moment 22-situation som leder till bidragsberoende.
Vilket man ju kan tänka på nästa gång en blå pratar ”arbetslinje kontra bidragslinje”, vilka som egentligen skapar det största bidragsberoendet.
Så varför har man då skapat dessa system, om det bara leder till att folk fastnar i en spiral av meningslösa obetalda sysslor utan möjlighet att få ett jobb? Jo, för det är det här som är straffarbetet. Det är de här meningslösa obetalda sysslorna som är straffet, som ska göra så att trygghetssystemen, där du kan få betala SL-kort med femton dagars mat, inte ska vara så förbannat attraktiva.
Man ska alltså göra trygghetssystemen så pass vidriga att varenda människa med någon som helst självaktning ska betrakta det som helvetesgropen som man gör allt, allt, allt för att inte hamna i.
Och det riktigt läbbiga är att man på ett sätt kommer att nå ett resultat, som man stolt kommer visa fram, i all sin vidrighet:
Om vi säger att Sverige är uppdelat i tre olika kategorier. Den första kategorin är de som är så välmående och har sådana sociala nätverk att de aldrig kommer behöva hamna i något av samhällets trygghetssystem. Den andra kategorin är de som riskerar att hamna i ett trygghetssystem. Den tredje kategorin är de som alltid kommer vara i trygghetssystemen, som inte har förmågan eller möjligheten att ta sig in på arbetsmarknaden.
Genom att gravt försämra villkoren i trygghetssystem kommer man uppnå vissa resultat inom den andra kategorin, de som riskerar att hamna i trygghetssystemen, vilket också är straffarbetets syfte. En del inom kategori två kommer alltså skrämmas så till den milda grad av de vidriga förhållandena inom trygghetssystemen att man kommer lyckas hålla sig därifrån, andra kommer ändå inte lyckas. På så vis kommer man kunna visa upp siffror, tack var de från kategori två som lyckades, och säga ”Titta! Färre människor går på bidrag, detta är beviset på att vår politik fungerar”.
Och de kommer inte ens ljuga, för siffrorna kommer vara sanna. Det som siffrorna inte kommer att säga är dock vad denna politik betydde för de i kategori två som inte lyckades, för att inte tala om de i kategori tre, de som alltid - förhoppningsvis - kommer vara i trygghetssystemen. Förhoppningsvis säger jag eftersom många av dem inte kommer att klara att genomföra alla de motprestationskrav som ställs på dem. Och vad händer med en socialbidragstagare som inte lyckas med sig själv och motprestationskraven, och därför blir utan socialbidrag?
Jo, efter socialbidrag är intet. Och intet är utblottning, svält och vem vet vad.
För alla som trots de vidriga förutsättningarna inte lyckas ta sig upp från botten återstår bara detta, vidrigheten eller svälten.
Men det kommer inte vara ”attraktivt” i alla fall. Alltid nåt...
Öppet brev till Charlotta Borelius, chefredaktör för serietidningen Bamse
Till dig Charlotta.
Hur kan du göra såhär mot mig?
Jag är en pojke på snart 29 jordsnurr som sitter här och gråter på grund av dig.
Jag är uppväxt med Bamse. Eller, uppväxt, det låter så fjuttigt. Jag har levt med Bamse i hela mitt liv. Jag brukar säga till människor jag träffar att allt jag tycker och tänker är byggt på värderingar och tankar som jag från början har fått från Bamse. Och det mest otroliga är att folk då har förstått vad jag menar. Förstått ganska mycket om vem jag är och hur jag tänker.
De har förstått att jag är en sån där medmänsklig typ. Som tycker det är viktigt att värna om de svaga i samhället, som kan förstå hur man kan bli världsmästare i elakhet om man har blivit uppväxt på öl, korv och baksidan av en hand. Som vet att alla, inte bara de starka, kan hjälpa andra, eftersom vi alla är bra på något. Även vi som inte är världens starkaste, eller snabba som vinden, eller smartast av alla. Med vår blotta närvaro är vi viktiga och betydelsefulla och kan hjälpa till. En liten kvist bryter man av lätt, men om man får en bunt av kvistar kan inte ens Bamse bryta isär dem. Du vet Charlotta, att det är så Skalman förklarar det för sina vänner ekorrarna, när han ska hjälpa dem att själva försvara sig mot vargarna när de kommer och knycker nötter ur deras träd.
Jag har alltid stått längst fram och försvarat Bamse, även när han varit som mest kontroversiell i sin pedagogik, som i Trollkarlens röda blomma till exempel, när debatten rasade i Aftonbladet i början av 2000-talet och folk inte hade tänkt längre än näsan räcker och påstod att serien var drogliberal. Att stå och försvara Bamse i den stormen var inga problem, för sensmoralen av den serien var självklart, som alltid i Bamse, en medmänsklighet och att värna de svaga, och i det här fallet var det även ett antidrogbudskap.
Vad vill du att jag nu, Charlotta Borelius, ska svara när jag enkelt vill förklara vem jag är och hur jag tänker? Nu när Bamse säger att flyktingbarn mår bäst i de land där de kommer ifrån, att flyktingbarnens hela släkt kommer möta upp dem och krama om dem på flygplatsen i deras hemland, när de kommer tillbaka efter att ha blivit utvisade från Sverige? Hur ska jag kunna säga till någon som har upplevt, eller känner någon som upplevt flyktingbarns alla fasor, skräck och trauman, när de först tvingas flytta från det land de är födda i, eftersom de omöjligt kan stanna, och sedan när de återigen tvingas ifrån det landet de kommit till, har fått vänner i och lärt sig språket i, hur ska jag kunna säga till dem att jag bygger mina värderingar på Bamse?
Charlotta Borelius, hur ska jag kunna säga till någon att jag gillar Bamse?
Att Bamse är min idol, och alltid har varit?
Hur ska jag kunna titta någon i ögonen och säga att jag tycker som Bamse, när flyktingbarnens släkt inte står och väntar på dem på flygplatsen och kramar om dem när de kommer tillbaka? Eller när de inte alls får arbete? Utan när allt är lika jävligt som då när det var så jävligt att de inte kände att de kunde stanna kvar, utan tvungna att fly till ett land där de inte kunde språket, inte kände någon, och inte hade något arbete.
Och vad ska barnen säga när det visst inte blev som det stod i Bamsetidningen när de kommer tillbaka?
- Men, Bamse sa ju...
Har du, Charlotta Borelius, funderat över varför Migrationsverket kom med den här förfrågan? Varför behöver Migrationsverket profilera sig som mer humana, med hjälp av humanismens störste förkämpe Bamse? För jag menar, om Migrationsverket verkligen är humana behöver de väl knappast hjälp av Bamse för att folk ska förstå det?
Kanske är problemet att Migrationsverket är inhumana. Kanske är det därför denna förfrågan kom, för att Migrationsverkets behov av att framstå som mindre inhumana är skriande. Skriande efter att i många år utvisat apatiska barn på bår, utan försäkran att få sjukvård dit de kommer, efter att man skålat i champagne efter lyckade avvisningar, eller för den delen firat med tårta efter andra utvisningsbravader. Eller helt enkelt av det faktumet att man utvisat människor som, när de kommit tillbaka, gripits, torterats och mördats.
Om Migrationsverket på riktigt varit en human institution hade de väl knappast behövt använda sig av propaganda för att folk skulle tro på det? Och man hade inte behövt vända sig till just Bamse, och be Bamse ge upp alla sina ideal, alla sina värderingar och all sin medmänsklighet.
Och jag hade kunnat lägga mina tårar på någonting annat.
Charlotta Borelius, jag hoppas du inser att det enda du kan göra i det här fallet är att göra en så kallad pudel. Det enda du kan göra är att gå ut och erkänna att det här var ett samarbete som aldrig någonsin borde ha blivit till, och att den färdiga produkten är något som inte borde ha någonting med Bamse att göra, och att ni ångrar er.
Det är den enda chansen för dig Charlotta, att inte bli känd som den som för alltid förstörde Bamse.
Med ledsna hälsningar
Hugo Lindmark
Journaliststuderande och popmusiker
Recension: Leonard Cohen i Globen, Stockholm
”Mitt rykte om att vara en kvinnans man var ett skämt, som fick mig att skratta bittert alla de tusen nätter jag tillbringade ensam”, sa Leonard Cohen i filmen ”I'm your man” härom året. Att han är en av de män som får mig att betvivla på heterosexualitetens bojor beror kanske mer på min beundran för hans person än på den rent fysiska attraktionen. Men alla de som på onsdagskvällen satt i ett nästintill fullsatt Globen och såg honom jogga in i svart kostym, lyfta den svarta hatten från huvudet, trycka den mot bröstet och bugaa sitt gråsilvriga hår mot oss, måste nog hålla med om att det är svårt att hitta exempel på en annan 74-åring med större sex appeal än just Cohen.
Leonard Cohen är för de flesta mest just det, en ladies' man. En Julio Iglesias i tretakt och moll. Vilket ju alla som tagit sig tid, alla som har vågat höra hans sotade ord om kvinnan, vänskapen, desperationen, gud, samt världen och dess undergång, vet är ett missförstånd. Cohen har aldrig försökt förföra i sina texter och i sin musik. Inte i förförelsens egentliga betydelse. När han sjöng ”And everything depends upon how near you sleep to me” i Take this longing en gång för trettio år sedan så var det aldrig en raggningsreplik, utan ett sätt att förklara kärlekens betydelse i livet.
Leonard Cohen är pophistoriens store kärleksuttolkare. Och här står han på Globens scen och verkar uppriktigt tacksam och rörd över publikens välkomnande.
Precis som på konserten i Helsingborg i juli är volymen så låg att man till en början sträcker lite på sig för att vara säker på att höra allt. Framförallt i den öppnande Dance me to the end of love så saknar jag bastonerna i bröstet, den där känslan som ofta kan lyfta konserter från skivinspelningar. Å andra sidan är ljudet perfekt balanserat, man hör alla instruments varje liten ton, vilket i ett sådant här sammanhang mycket väl kan vara att föredra framför de extra hjärtslag en kraftfull bas kan ge en.
Första halvlek är identisk med den i Helsingborg. Och för oss som även såg den konserten blir det ju onekligen en smula förutsägbart. Halvleken består dessutom huvudsakligen av låtar från "I'm your man" och framåt, låtar som står sig bättre i sina albumsammanhang än var och en för sig själva. Till och med Bird on a wire är klädd i ett arrangemang som den var hämtad från ”The Future” och inte från hans ”Songs from a room” som kom tjugo år tidigare.
Här hittar vi också själva essensen till problemet som Cohen idag har som artist: han plockar upp gitarren alltför sällan. När han sjöng Bird on a wire på ”Songs from a room” 1969 (fast ännu mer på hans ”Live songs” något år efter) så var det en låt som alla singer/songwriters nog skulle önska att de hade skrivit. Med sitt enkla tonspråk och sitt lika enkla men effektiva gitarrspel, blir samma låt här en saggig sak som man befarar ska förlora all styrfart i vilken sekund som helst. Men så var det redan för femton år sedan, så det är i sig ingen överraskning. Men jag blir ju helt klart sugen på att leta syndabockar, för inte kan det väl vara den gode Leonards fel? Utan att leta särskilt länge så hittar jag två möjliga bara jag blickar upp på scenen. Basisten Roscoe Beck är musikalisk ledare och jag litar inte på honom. I kören står Sharon Robinson som förvandlade det annars fina låtmaterialet på ”Ten new songs” till en nästan outhärdlig syntsörja. Faktum är att det under den över tre timmar långa konserten bara finns en (1) låt som faktiskt går snabbare än skivinspelningen, nämligen Closing time precis mot slutet.
Så i pausen är det ju mer ett ”jajo, det låter fint” än några större glädjeyttringar från mig och mitt sällskap.
Men under pausen händer det något. Om jag känner herr Cohen rätt så kan det mycket väl vara en slurk whisky, eller en konjak. Han kommer ut och trycker på en tangent på sin lilla svarta synt som har följt honom under de senaste tjugo åren, och det inbyggda trum- och baskomp till Tower of song puttrar igång. Tower of song har blivit lite av hans signatur. Det var den enda låten han själv framförde i den tidigare nämna filmen ”I'm your man” förra året, då kompad av U2. Och när han valdes in i rockens Hall of Fame tidigare i år så bestod den största delen av hans tal av en recitation av texten till just den sången. Och i detta avskalade sammanhang, hans lilla synt, hans tre körsångerskor och Neil Larsons knappt märkbara syntmatta längst bak, blir det ett av kvällens mest förtätade ögonblick. Han får en ovation värdig den största jazzmusiker för sitt lilla pianosolo med högerhanden – "Oh, you're very kind" – och han får en ännu större ovation sekunderna efter, en ovation av kärlek, en ovation som tack för alla år och alla sånger, till hans hybrisaktiga (men egentligen mer självdistanserade) textrad ”I was born like this, I had no choice, I was born with the gift of a golden voice”.
Och det är efter det som det händer. Cohen drar på sig gitarren och låter den hänga kvar där. Avalanche slog en gång i tiden an den mörkast tänkbara tonen som första låt på ”Songs of love and hate”. En albumtitel som är menad på hundra procents allvar, klart sluttande mer åt ”hate” än åt ”love”. Vad Avalanche exakt handlar om vet jag inte, jag har hört förklaringar om både gamla kärlekar och om kokainmissbruk, men att den är en av Cohens starkaste ögonblick som låtskrivare anser jag vara självklart. Så står han där i en ensam strålkastares ljus, ensam med sin gitarr och nitar in varje litet ord i våra pannor. Och han är så bra så att man nästan önskar livet ur resten av bandet. Eller i alla fall en redig matförgiftning, så han kan få stå kvar där, ensam med sitt karaktäristiska flamencogitarrkomp, och berätta för oss om livet sett ur sin allra svartaste och mörkaste håla. Utan allt det där andra. Allt det där andra som inte är bara han själv.
Eller så kan Neil Larsons hammondorgel få vara med, och Sharon Robinson och de två andra i kören – ”the sublime Web Sisters” – så länge de handskas med låtarna exakt så underbart känsligt som de gör med Suzanne precis därefter.
Och kanske, kanske kan bandet få vara med också, men då måste de göra som i The Partisan: ett nytt arrangemang, men som är akustiskt och piggt i sin livliga tvåtakt och kanske kvällens bästa låt.
Men inte fan får de vara med om de ska envisas med att spela en låt som ”Boogie Street”. En låt som endast finns med för att Sharon Robinson ska få glänsa, som ett tack för det mångåriga samarbetet med Cohen. Att låten är tråkigare än att vänta på tunnelbanan tycks alla inblandade ha glömt bort.
Så hänger han av sig gitarren igen, men lyckas ändå göra sin bästa version av Hallelujah hittills - vilket dock säger mer om hans tidigare versioner än något annat - tack vare att han vågar riva i det där bröstköttet som inkapslar hjärtat. Han läser en av sina dikter och visar upp sin stora styrka som både poet och som berättare. Den går över i Take this waltz som är innerlig och vacker. So long, Marianne svänger bra mycket bättre än jag minns från Helsingborg. Och First we take Manhattan svänger något fantastiskt mitt i sin domedagsstämning. Famous blue raincoat är trogen sitt original och som alltid svidande vacker. If it be your will lämnar han helt över till de båda systrarna Webb, som gör det tydligt vilken fantastiskt låt det är. Precis som Antony ("Antony & The Johnsons") också har gjort. If it be your will är en bortglömd pärla i Cohens sångskatt.
Efter att ha blivit inropad tre gånger så plockar han åter upp gitarren för att avsluta med I tried to leave you, vilken väl helt ärligt är bättre som skämt än som låt.
Under andra halvan av konserten visar Leonard Cohen att han är allt annat än en föredetting, att han fortfarande kan vara fullständigt briljant när han så önskar.
Att han tar gitarren på ryggen och åker världen runt ensam nästa gång kommer nog dock alltid att förbli en dröm att trösta sig med alla de tusen nätter man kommer tillbringa ensam.
Lite referensvideor:
Leonard Cohen - Avalanche
Antony - If it be your will
Leonard Cohen & U2 - Tower of song
Kvinnor i byxor - män i kjolar
Vilket kön vi har definierar oss som människor mer än något annat. Med det menar jag inte att det är någon sorts naturlag, att könet gör oss till de människor vi är. Könet bestämmer hur vi ses på, och det är som definierar vilka vi är. Intrycket vi ger människor – det första intrycket, eller intrycket folk får efter tio års vänskap – är det som definierar oss. Alla människor ser på oss på olika sätt, alla de talen tillsammans, plus det talet som är hur vi ser på oss själva, blir summan av vilka vi är.
Det är därför man kan säga att det är könet som definierar oss mer än någonting annat. Från den absolut första anblicken så delar vi in en människa i olika fack. Ju mer vi ser av människan, ju mer vi hör vad den säger, hur den rör sig, hur den lyssnar, ju mer vi lär känna människan, desto mindre och mer finstilta fack lägger vi den i, det är det som är att lära känna en människa. Det första facket är de två största, där vi antingen lägger folk i man eller kvinna. Det är det första man gör när man träffar en person. Därifrån så bygger man på facken, men de är alla förgreningar utifrån detta första grundläggande fack; könet.
Det är skönt för oss, det är en trygghet, att inga människor är så svårdefinierbara att vi inte kan lägga dem i något fack alls. Och könsfacket är så enkelt och behändigt eftersom det är så tydligt, det är svårt att ta miste på. Så om ni därför har undrat varför vi reagerar så starkt (förvåning, skratt, nyfikenhet, irritation och dylikt) när vi stöter på någon som vi inte direkt kan placera i rätt könsfack, så är det alltså därför; det stör vår automatiska definiering av människor, vår trygghet som vi eftersträvar i alla situationer.
Hela våra liv är alltså förgreningar utifrån våra kön. Om jag ska fortsätta vara metaforisk (vilket jag inte alls är säker på att jag borde göra) så är vårt kön stammen på trädet, och grenarna är allt annat vi är och gör. Vi kan i stort välja hur grenarna ska växa, men grenarna växer ju alltid från stammen som är könet, som är det sätt vi har blivit behandlade sedan spädbarnsålder.
Om det manliga och det kvinnliga trädet står bredvid varandra, så har på sistone (30-40-50 år alltså) det kvinnliga trädets grenar börjat växa inne bland mansgrenarna. Kvinnan har börjat göra anspråk på det som alltid har varit manliga förmåner. Vilket är bra och förståeligt, eftersom mannen av tradition alltid har varit högstatus. Kvinnan gör anspråk på det traditionellt manliga eftersom det är där makten, äran och medaljerna finns. Det är en naturlig följd på att de fysiska skillnaderna mellan könen blir allt mer obetydliga, i arbete och i meningsskiljaktigheter. Ytterst få jobb idag kräver att man har en muskelstyrka som enbart män besitter. Allt färre exempel på två personer som tycker olika saker, slutar med att de börjar puckla på varandra (detta är dock inte på något sätt ett inlägg i debatt om gatuvåld, våld i hemmet, våld mot kvinnor och så vidare, ville bara klargöra detta).
Detta leder mig hyfsat rakt på mitt egentliga ämne, som dock inte på något sätt är det största och viktigaste ämnet inom genusvetenskap och jämlikhet, men ändå så pass intressant och underutvecklat att det absolut förtjänar sin uppmärksamhet och diskussion. Det handlar om tjej- och killmode. Dam- och herrmode.
Redan i begreppet tjej- och killmode (som jag härmed väljer att benämna det) ligger så mycket absurdism att jag har svårt att destillera ner det till en vettig start, men en bra öppning är att ställa sig frågan: varför existerar det tjej- och killmode? Varför är kläder uppdelade i ett tjejmode och ett killmode? Ska först ge svaret som man kan kasta sig med för att undvika den riktiga frågan: det finns olika kläder för könen eftersom vi olika fysiskt byggda; män är i regel längre och i allmänhet större, kvinnor är kortare, mindre, har bröst och proportionerligt till den övriga kroppen sett större höfter. Man behöver olika storlekar alltså, och i vissa fall olika passformer. Men det är just en storleksfråga, och inte en modefråga.
För självklart har modet med könsroller att göra. Såklart. Jag läste en annan bloggare härom nyssens som skrev om sjutton- och artonhundratalet och de där tiderna, där det verkligen låg i mansrollen att klä sig vackert och färggrant, kunna föra sig med grace och så vidare. Peruker och puder och hela paketet. I slutet av artonhundratalet i och med industrirevolutionen så växte det nya mansidealet fram. Män som var arbetare, lyfte tungt, blev smutsiga, tjänade pengar och försörjde familjen. Då hade man inte så mycket för att ha färggranna kläder minsann. Funktionella, mörka kläder skulle man ha, funktionalism.
I och med att industrialismen kom så fasades också den gamla bonderollen ut, där kvinnan lade ner nog så mycket arbete för att få gården att gå runt. När männen i hög grad började arbeta (industri- och kroppsarbete) och tjänade lön behövde man inte längre dra upp sina egna grödor för att koka soppa på. Med dessa pengar kunde mannen försörja familjen, och kvinnans uppgift blev i allt högre grad att ta vara hemma och sköta hushållet och barnen, samt vara till mannens nöje efter sin långa arbetsdag.
Så lite förkortat kan vi väl säga att det är därför vi idag har det klädmode vi har. Mannen har arbetsföra kläder i färger där smutsen inte syns, eftersom det är typ den enda bilden av framgångsrika och pålitliga män vi har, som kan försörja en och ta hand om en. Kvinnan har ett mode som går ut på behaga männens ögon. Kvinnan ska vara fin, snygg, sexig och åtkomlig. För det har hon i vår sinnesvärld alltid varit.
Som jag skrev tidigare så gjorde kvinnorna på sextio- och sjuttiotalet seriöst anspråk på makten, som låg hos männen. Kvinnorna började jobba i allt större utsträckning, tjänade sina egna pengar och blev allt mindre beroende av mannen. I och med detta började kvinnorna även erövra männens symboler av makt, till exempel männens klädmode. Man började ha byxor och kastade det tidigare kjoltvånget på arbetsplatser i elden.
Idag kan kvinnor ha på sig vilka kläder de vill, de har lyckats i det avseendet. Inga kläder är vikta åt männen längre. Kvinnan har brutit ner männens klädstatus. Men att kvinnan fortfarande har en lågstatusroll i samhället jämförelse med mannen råder det inga större tvivel om. Man kan fortfarande inte säga till någon förälder att deras son är en riktig flickpojke, även om man bara menar gott; att pojken då skulle vara i kontakt med sitt emotionella liv, samt ha andra ”kvinnliga” begåvningar. Nej, att vara flickpojke är bara att vara en fjolla, från två års ålder, till vuxen ålder. Vi ser alltså ner på kvinnligheten, rankar den lägre. Att man var pojkflicka när man var liten däremot, hör man fortfarande tjejer säga lite då och då med stolthet i rösten.
Kvinnans roll i dagens Sverige är alltså fortfarande så eftersatt att det ses ner på en man som då sänker sig till kvinnans nivå, genom att föra sig, eller ha på sig något som traditionellt är kvinnligt.
Att det är att nedvärdera kvinnan är ju klart, men vad innebär det här för mannen då? Är det bara kvinnan som är förlorare i det ickegenustänkande samhället? Svaret är såklart nej på denna ledande fråga. Genusvetenskap är inte detsamma som jämlikhet och handlar således inte om kvinnans kamp för rättvisa. Det handlar om att sudda ut begreppen kvinnlighet och manlighet, och de saker som man förväntas vara på grund av vilket kön man tillhör. Och i det är även mannen enormt stora förlorare. Mannen som ju till exempel helt klart och tydligt har stora problem i kontakten med sina egna känslor. Mannen gråter till exempel extremt litet. Tänk er själva, denna grundläggande sak hos människan, något som är så grundläggande att behovet måste stå i epitet till det, det behärskar inte mannen. Mannen har aldrig fått lärt sig att gråta ordentligt. Det är hemskt. Gråten och skrattet ligger på vardera sidan om varandra, och alla ni som har fått uppleva när gråtet övergår i skrattet, och den smått fantastiska känslan, måste förstå att gråten måste finnas för att skrattet ska få leva fritt. Men det är elementärt.
Behovet av bekräftelse är också mänskligt elementärt. Behovet av att någon tycker om en, att någon tycker att man är fin, att man är bra, snygg, rolig, etcetera. Hur många män tror ni hemma kan titta sig själva i spegeln efter att ha tagit på sig ett nyinköpt klädesplagg och tänka: ”vad jag är fin idag”. Hur många män kan ta på sig något när de ska ut på krogen som får folk att vända sig om efter dem på gatan, på tunelbanan, i krogkön?
Män känner sig aldrig fina. Det är inte män förunnat. Vi kan se stiliga ut i kostym. Eller tuffa ut i jeans. Är det någon som tror att mannen inte har det behovet? Att vara fina? Jag vet inte, det låter konstigt. Men att som man överhuvudtaget hitta klädesplagg som ens går utanför grå- och beigeskalan är i princip omöjligt.
Så vad gör jag då som man, om jag har det behovet? Vad tar jag på mig för att få känna mig fin? Vad gör jag med den där känslan, att kjol verkar vara det skönaste och det finaste plagget man kan ha på sig? Ja, det är väl enkelt, jag tar väl på mig kjol.
Men jag ska inte tro att det inte är komplikationsfritt.
Hur kan det var så? Att på grund av att man skulle vilja känna sig lite fin någon gång, att man tycker att kjol är ett fint plagg – hur många killar som helst tycker ju som jag, att kjol är fint, på tjejer – varför skall en kjol som jag tycker är fin, förvandla mig till en outsider i samhället, ett begrepp, en diagnos, en avvikelse? Hur kan man vara transvestit för att man tar på sig en knälång svart kjol? Det är man såklart inte – för det handlar inte om att vilja vara en tjej, det handlar om att få växa sina grenar lite in i tjejträdet, att få låna några av deras fördelar; att få känna sig fin. Eller att få ha på sig ett svalt plagg om sommaren som inte är det alltför vackra plagget shorts. Men ändå skulle jag aldrig kunna ta på mig en kort kjol i någon färg och gå ut på stan utan att folk skulle tro att jag antingen var transvestit, eller ha klara transvestitiska drag.
Jag har inte transvestitiska drag. Däremot gillar jag kjolar. För att det är så fint. Och så skönt.
Så hur gör vi då? Hur gör vi så att män kan börja dra på sig kjol utan att betraktas som en outsider? Det bästa vore ju om det fanns något enkelt knep, någon liten tjuvväg man kunde ta, så man kom dit snabbt. Men jag ser tyvärr inte vad det skulle vara.
Det enda sättet är att vänja in det svenska folket i kjolar på män är att börja ha kjolar på män. Vi måste kvotera in den manliga kjolen i samhället, för annars kommer folk aldrig att vänja sig, aldrig att lära sig.
Någon kjolkvoteringslag inser jag väl dock inte vara nära förestående. Så det är alltså upp till oss, det får bli vår ensamma, långsamma kamp. Vi måste dra på oss kjolarna för att visa att det är vår rätt.
Det finns några som har frågat om det är ett statement från min sida att ha kjol. Och jag har sagt nej, det är det egentligen inte, men det blir det ändå, eftersom jag vet att jag avviker. Eftersom jag vet att jag provocerar, eftersom man så tydligt ser folks blickar, och ibland även folks miner. Så det är klart att det blir en sorts statement, för jag har egentligen inte alls någon lust att bli uttittad för att folk inte tycker jag ser klok ut. Men jag vägrar acceptera att folk inte tycker jag ser klok ut bara för att jag faller utanför inom den manliga ramen. Om jag skulle ha jävligt fula kläder på mig så hade jag fått acceptera att folk inte tycker jag ser klok ut, men en kjol som är snygg på en tjej ska inte automatiskt bli ful för att den sitter på en kille. Då är det inte längre mitt problem, utan då är det betraktarens problem.
Så om ni någon gång undrar varför ni allt oftare ser mig i saronger och kjolar så är det alltså därför.
För att jag tycker det är så himla härligt att känna mig fin.
OS-fixerad? Jag?
Sova middag.
Älskade Kenta - Älskade Stoffe
I paketet så fick jag Mods-triologin, vars existens jag alltid vetat om och varit nyfiken på. Men det har inte riktigt blivit av liksom. Jag har inte vetat bättre.
Älskade Kenta - Älskade Stoffe!
Inte visste jag att Kenta ens hade varit så ung, någonsin. Och Stoffe kände jag inte ens till, hans sneda leende och hesa röst. 18 och 17 år i en lägenhet på Regeringsgatan. När de letar fram en slatt körsbärsvin bland tompavorna under diskbänken, som de smuttar på till frukost. När Kenta ropar till Stoffe i andra rummet och frågar om han vill ha halva mackan, och Kenta har svårt att dela på knäckebrödsmackan, eftersom den är så liten. Men han gör det och lägger ena halvan på Stoffes plats och bryter av en liten bonusbit och lägger dit, han måste tyckt Stoffes del var för liten. Kenta tvättar håret i en balja och värmer vatten på spisen och ropar på Stoffe som får komma och hjälpa honom skölja.
Älskade Kenta - Älskade Stoffe!
Tänk om jag hade vetat vilka ni var medan ni fortfarande levde.
Den underhållande Jonas Karlsson.
Men idag i höjdhoppsfinalen var han riktigt underhållande.
Han slängde ur sig riktiga klassiker som:
"Återigen, det gället att inte riva".
Sedan började han prata om Johnny Holm och han berättade att Stefan Holm var långt ifrån den ende som hade sin tränare som pappa...
En efter en räknade han upp dem (vid namn, som jag tyvärr inte hann lägga på minnet):
"Och han har sin tränare som pappa, och han har sin tränare som pappa, och han har sin tränare som pappa, och han har sina tränare som pappa, och han har sin tränare som pappa... (paus) Eller pappa som tränare".
PING låter det även hos en sån som Jonas Karlsson när poletten trillar ner, och alla vi tittare förstår att höjdhoppare som regel inte adopterade av sina tränare.
Vad kom först - idioten eller Folkpartisten?
Det började med att Lars Leijonborg en vacker dag åkte ner till Danmark för att debattera med dansken med med den förskjutna begåvningsprofilen, Pia Kjaersgard, mot den främlingsfientliga politik som hennes parti Dansk Folkeparti stod för. Leijonborg var hur cool som helst, tittade Kjaersgard stint i ögonen och sa nåt i stil med att "det här är smörja" och rev sönder Dansk Folkepartis partiprogram mitt framför Pia Kjaersgards ögon när hon var mitt i en mening. Lars fick vara Leijonkung ett tag, till och med i mina ögon.
Men någonting hände under den där debatten. Jag undrar vad Lars egentligen tänkte på när han satt och rev sönder den där pappersluntan. Tänkte han "Shit vad jag är cool som river det här, det här kommer jag att vinna röster på... men hon är ganska sexig när hon tittar på mig med den där blicken, och tänk vad bra det går för hennes parti, tänk vad många röster vi kunde få om vi också skulle gå och bli lite rasistiska... gud vad jag är sugen på bacon".
Så måste han ha tänkt, för så blev det.
Det var ungefär då, när Folkpartiet bestämde sig för att rida på den främlingsfientliga vågen, som de började med sin tradition av att ha personer med utländsk bakgrund som talesmän för sina integrationsfrågor. Vilket ju självklart var ett genidrag, eftersom det ger mer tyngd åt frågan om att man ska börja ställa hårdare krav på flyktingar och invandrare för att de ska få komma till Sverige, om en invandrare själv argumenterar för det. "Titta på mig, jag är invandrare, jag måste ju veta vad jag pratar om!" liksom. Som att alla skulle ha det lika lätt som han/hon helt tydligt har haft.
Folkpartiet påstår ju självklart inte direkt att de vill minska invandringen, de vill bara ställa krav och införa prov för att man ska få komma hit. Vilket såklart betyder att fler människor kommer bli nekade att komma hit, vilket ju direkt innebär en minskad invandring. Folkpariet använder ju självklart så fina ord de kan, för samma sak som Sverigedemokraterna säger rakt ut. Folkpartiet skulle ju förstås aldrig erkänna detta. Nej, då använder man istället argumentet om att invandrare och flyktingar skall anpassas bättre till det svenska samhället, vilket de ska göra om de sattes på hårdare prov och högre krav.
Det är som de som säger att de inte är rasister utan nationalister. Sure balabäjkon. Själv har jag hittills aldrig träffat en enda "nationalist" som jag inte heller har kunnat klassa som rasist. Men visst, mina gränser för rasism är också ganska hårt dragna. Men dock, det är bara olika ord för samma saker.
I Sverige (och säkert också på många andra håll) så är vi otroligt rädda för att bli kallade rasister. Det har något med våra väldigt höga tankar om oss själva som folk att göra, ett utbildat, tålmodigt och generöst folk. Rasism liksom inte i den bilden av oss själva, så därför hittar vi på andra ord om våra främlingsfientliga strömningar (eller är det flytningar?). Ord som inte är till bara för att lura andra, utan även oss själva. Folk kallar sig inte för rasister inför andra och inte heller inför dem själva, trots att deras handlingar och uttalanden talar sitt tydliga språk.
Det är därför det är så extra genialiskt av Folkpartiet att utse Nyamko Sabuni som integrationsminister. För folk vågar inte kalla henne för idiot, i rädsla att själva bli kallade rasister. Ingen säger heller att hon är rasist, eftersom hon själv är invandrare.
Så i slutändan blir hon varken kallad idiot eller rasist, trots att hon helt tydligt är både och.
Om ni vill veta mer om Nyamko Sabunis person, mysiga arbete och allmänna idioti så kan ni läsa den här artikeln som jag hittade när jag googlade på Sabunis namn, efterom jag var osäker på hur hennes namn stavades (försök inte, Leijonborg är inte heller ett självklart stavat namn):
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=691195
Den artikeln (eller krönikan, som det kanske snarare är) avhandlar lite vad jag har just har skrivit, så om jag hade vetat det så hade jag kunnat länka mycket tidigare och sparat massor av tid...
Men det är inte därför jag skriver det här. Det här var egentligen bara en - om än dock ganska lång - prolog till det jag skulle skriva om idioten Jan Björklund.
Jan Björklund har ända sen han blev skolborgarråd i Stockholm försökt skjuta den moderna pedagogiken i sank, till förmån för betydligt mer populistiska idéer. Att Björklund själv inte har några pedagogiska kunskaper verkar liksom inte vara några problem. Sådant är sällan ett problem inom den populistiska politiken, där det oftast handlar om att säga det som folk vill höra. Så att den nya svenska skolpolitiken inte är baserat på några riktiga pedgogiska idéer, gör tydligen inget. Inte när ens väljare gärna argumenterar som "På min tid så var det banne mig ordning i skolan, och man fick minsann lära sig saker, vilket inte verkar vara prioriterat i dagens skola. Nej, det måste slutas daltas i skolan (eller varför inte med invandringen?)!". Detta argument är som jag hoppas ni förstår mer idiotiskt än mycket annat. Om ni inte förstå varför så läs det här istället: "När jag var liten så brukade farsan ge en stryk lite då och då, men inte har det blivit något fel på mig!".
Jag tänker inte gå in på någon barnpsykologi, eftersom jag förutsätter att alla som läser det här förstår varför man inte ska slå barn. Tyvärr tror jag inte att alla som läser det här förstår att man inte ska ge barn betyg i första klass. Tyvärr hör de båda ihop.
Men det är inte därför jag skriver det här.
Det enda jag vill få fram med den här texten är egentligen att påvisa att Jan Björklund inte hör hemma på en ministerpost i den svenska regeringen.
I tisdagens DN står det i huvuddelen om det nya med skriftliga omdömen från första klass, om dess fördelar och om dess nackdelar och de farhågor som märks inför införandet denna höst. Följande är ett utdrag ur Emma Thelénius-Wanlers artikel:
Metta Fjelkner, som är ordförande i Lärarnas riksförbund, håller med.
- Skriftliga omdömen och ordentlig information är ett måste, det ska vara så att föräldrarna vet hur det går för barnen. Däremot är jag väldigt kritisk till att omdömena ska vara betygsliknande. Skälet till det är helt enkelt att man lämnar över till varje kommun och rektor att använda vilket betygssystem man vill, säger hon.
Jan Björklund viftar bort deras farhågor.
- De ser spöken på ljusa dagen. När det här väl har kommit i gång är jag övertygad om att föräldrarna kommer att vara nöjda.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=817205
Överhuvudtaget så verkar borgarna ha slutat att argumentera, och ersatt detta med en "lita på oss"-attityd. Samma sak kunde höras när riksdagen argumenterade FRA-lagen. På frågan "Hur ska ni kunna garantera att lagen inte kommer att användas för några andra ändamål än de ni har angivit, när de exakta förutsättningarna för lagen utformas av den sittande regering, utan insyn?".
"Det kommer den inte att göra, lita på oss".
Nej, det tänker jag inte göra. Att ni inte kan lägga fram argument i frågan pekar tyvärr på att ni inte har några, att ni inte kan garantera dessa saker. Ni kan nog övertyga oss om att vi ska lita på ert ärliga uppsåt. Men vad händer när nästa regering bildas? Hur kan ni garantera här och idag att vi också kommer att kunna lita på deras ärliga uppsåt, när varken vi eller ni vet vilka människor som denna regering kommer att bestå av?
Till den alldeles nya borgerliga traditionen i ickeargumentation sällar sig nu alltså även Jan Bjöklund: "Lita på mig, alla kommer att bli nöjda". Hur kan han veta att allt kommer att bli bra och att alla kommer bli nöjda, när det är upp till varje enskild rektor att utforma dessa omdömen? Med vilken övernaturlig kunskap och vetskap går han in och garanterar varje svensk rektors intentioner med detta system? Ingen, naturligtvis. Rektorerna är utom hans kontroll, vilket han vet, det är därför han väljer att inte argumentera.
Det enda Jan Björklund har att säga om de enorma luckor och pedagogiska risker detta system innehåller är alltså "De ser spöken på ljusa dagen. När det här väl har kommit i gång är jag övertygad om att föräldrarna kommer att vara nöjda".
Jan Björklund kan inte bättre än så. För idioter kan inte bättre än så.
